IIF Redaktion

Det råder ingen tvekan om att den islamiska världen gav upphov till många stora vetenskapsmän, särskilt mellan 700 och 1300-talet, till exempel, Avicenna, persisk läkare och forskare med stora talanger som skrev mer än hundra böcker under sin livstid.

Bland hans bidrag finns uppfinningen av kylbatteriet, som används för att få rent aromatiskt vatten och eteriska oljor, som användes ofta senare i destillations processen.

I detta avseende rosvatten (vars dygder beskrevs av Avicenna i en bok), blev en av de mest populära dofterna. Den kom till väst med korsfararna, tillsammans med andra exotiska essenser.

Eteriska oljor i medeltiden

Vid 1300-talet var parfymerna från Arabien kända praktiskt taget i hela Europa.

Både växter och eteriska oljor har använts i århundraden som kosmetika, rökelse eller parfym, men också pga. Av deras terapeutiska, medicinska och kulinariska egenskaper.

Enligt flera historiker brukade folk bära med sig grenar av olika örter som skydd mot smittsamma sjukdomar som härjade populationer vid olika tillfälle samtidigt som under medeltiden började odlas både aromatiska och medicinalväxter.

Så småningom började man experimentera med sina egna växter, såsom rosmarin, lavendel eller salvia. Det är därför inte överraskande att vid 1600-talet ”kemiska oljor” eller ”botemedel” som lavendel vatten kunde köpas på apoteket.

Det var dock tack vare uppfinningen av tryckpressen som man började publicera flera böcker om växter, några av dem med bilder och skisser av utrustning som kunde användas för utvinning av flyktiga oljor.

De eteriska oljor i Antiken

I antika civilisationer användes parfymer som ett uttryck för kosmiska och animistiska föreställningar, de uppfyllde kultens krav och var förknippade med besvärjelser och religiösa principer.

Det är därför inte överraskande att den rituella användningen av eteriska oljor var en grundläggande del av traditioner hos de första civilisationerna i antiken. De utförde olika ritualer och oljorna användes främst för deras terapeutiska och religiösa dygder.

Kineserna har en lång tradition av örtmedicin och omfattande kunskap om fytoterapi som på ett eller annat sätt följer med akupunktur.

I detta avseende hittar vi mycket aromatiska växter som ingefära eller opium, som även användes för religiösa ceremonier som Tcheou-Li och Li-Ki.

Av särskilt intresse är den Kejserliga Gula Boken om inre medicin som är daterad till före 2000 f Kr.

I Indien, beskriver den vediska litteraturen året 2000 f.Kr., omkring 700 ämnen. Men i det indiska språket var de aromatiska växter mer en bara parfym, det fanns en filosofisk synvinkel och religiöst bruk, förutom att de användes pga. sina terapeutiska egenskaper.

Dock är mer anmärkningsvärt de allmänt kända och utbredd kunskap som den antika Egypten hade om aromatiskt material.

I detta avseende några papyrusrullar från Khufu regeringstid (ca 2800 f.Kr.) beskriver ett stort antal medicinalväxter.

Andra papyrus från omkring 2000 f.Kr., beskriver förekomsten av fina oljor och parfymer, säkert utvalda för sina egenskaper, och rökelse som användes i templen.

Som vi kan föreställa oss, med tanke på den egyptiska inflytande, särskilt grekerna lärde sig mycket av egyptierna. Till exempel Demokrates och Herodotos besökte Egypten under 500-talet f.Kr., de i sin tur förmedlade vad de hade lärt sig om naturliga terapier och parfymer.

Utan tvekan är det därför Herodotos var den förste med att transkribera metoden för att destillerat terpentin eller lacknafta. Medan Dioskorides gjorde en detaljerad studie av växternas källor och användningsområden samt det aromatiska material som användes av grekerna och romarna.

Det är känt att, Hippokrates, som anse vara läkekonstens fader, föreskrev salvor och parfymerade ångor till sina patienter.