Marwa Abdalla – Islamonline

 

En pilgrims reflektioner och upplevelser

När jag tittade mig omkring såg jag ansikten från alla hörn av världen.

Fråga alla som har gått till Hajj vilka lärdomar han eller hon har lärt sig, så får du en mängd svar.

Min egen Hajj lärde mig ett antal läxor, men kanske en av de saker jag minns mest från den var hur ödmjukande upplevelsen var.

Jag minns att jag nästan direkt när jag anlände till Mecka lade märke till det stora antalet människor och tänkte, ”är alla dessa människor här för att dyrka Allah?”

Jag kände mig genast ödmjuk och insåg att det fanns så många som jag. Jag kom ihåg en vers från sura Al-Hadid (Järnet): Tävla [därför] om [att vinna] er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, vilket är berett att ta emot dem som tror på Gud och Hans Sändebud. I Sin godhet låter Gud Sin nåd [flöda] över den Han vill – Guds nåd är en outsinlig källa. (57:21)

När jag tittade mig omkring såg jag ansikten från alla hörn av världen. Några av dem såg bekväma ut i sin omgivning; andra verkade väldigt malplacerade.

Jag minns att jag såg två äldre män, som pratade ett språk som jag inte känner till, när de försökte kliva upp i rulltrappan för att gå till andra våningen i Al-Masjid Al-Haram. De verkade förvånade; som om det var något de inte var vana vid att använda.

Jag insåg att det fanns delar av världen där människor levde väldigt annorlunda än jag. Avlägsna byar där kanske lyxen jag tog för given inte ens fanns att tillgå. Jag blev ödmjuk inför den tanken och kände att listan över saker jag borde vara tacksam för var väldigt lång.

Jag minns också en natt i Mecka då min man och jag var lite sena med isha bönen. Vi var sena eftersom jag hade stannat för att köpa en liten bönematta från en butik strax utanför Al-Masjid Al-Haram. Jag var väldigt exalterad över mitt köp. Jag ville inte bära runt på en stor bönematta, och den här lilla passade perfekt ihoprullad under min arm.

Haram flödade redan över, när en majestätisk röst kom över högtalaren som gjorde iqama (uppmaning till bön). Jag hittade en plats att be utanför en av de stora dörrarna till själva moskén bredvid en skröplig, gammal kvinna.

Marmorgolvet under våra fötter var hårt och kallt. Jag rullade ut miniatyrbönemattan som jag precis köpt och lade ut den horisontellt så att den skulle rymma båda våra pannor när vi kom till marken i utmattning. Kvinnan, förvånad, tittade upp på mig och log.

Allt stannade när vi började be. Miljontals människor befann sig i det utrymmet, men när vi gick in i prostration kunde man bokstavligen höra en nål falla. Det verkade att till och med luften vi andades var underkastad Honom som hade fört oss samman på denna heliga plats, under en så välsignad tid.

Efter att bönen hade avslutats satt jag, sida vid sida, med den gamla kvinnan och bönföll till Allah. Kvinnan verkade så fridfull när hon kom ihåg sin Skapare. Efter några minuter flyttade hon sin vikt på golvet, till synes obekväm på den hårda marken.

Jag tittade på hennes händer. Hennes rynkor var särskilt djupa och verkade berätta om ett liv i svårigheter. Ändå var hennes leende så stort och uppriktigt, när hon log mot mig kändes det som om vi kände varandra sedan länge sedan. Jag kände att vi var systrar.

Efter några ögonblick vek hon ihop bönemattan framför sig och gav den till mig. Jag gjorde en gest åt henne, ”Här”, sa jag. ”Du tar det.” Jag kunde se att hon inte pratade ett ord engelska, och svaret hon gav på sitt modersmål var obegripligt för mig.

”Till dig.” sa jag igen och räckte henne den lilla bönemattan. Det fanns ingen matta så vitt jag kunde se i moskén, och marken var alltid väldigt hård.

Hon verkade ovillig att ta det, men jag insisterade. Så, äntligen, tog hon emot min gåva, hennes ögon glittrade, nästan i tårar. Hon klappade sitt hjärta med handen, ett tecken på uppskattning. Jag kände mig så tacksam över att ha kunnat göra henne glad, men samtidigt kände jag mig så liten. Vad var denna lilla gärning jämfört med de svårigheter som denna kvinna kan ha utstått under hela sitt liv? Var stod mina goda gärningar jämfört med hennes tålamod? Jag blev återigen väldigt ödmjuk inför mina tankar.

Folkmassan runt omkring oss skiftade och det verkade som om vi behövde flytta för att ge plats åt dem som lämnade moskén. Jag gick en väg, och hon gick en annan, som två droppar i ett hav av människor som dyrkade Allah. Vi var till slut en del av samma kropp, och för några ögonblick, stående sida vid sida, kände vi det.

Det är ödmjukande att känna att vi bara är en bland miljontals av Allahs tjänare, men det kan också vara en källa till styrka att inse att vi tillhör en så massiv helhet. Trots våra olikheter är vi alla förbundna genom vår tro på Allah. Trots vår ödmjuka början är vi alla värdiga genom vår dyrkan av honom.

Hajj hjälper oss att inse detta. Det avslöjar vår bräcklighet och betonar på nytt Allahs storhet. Den lär oss lektion efter lektion, och om vi gör våra hjärtan ödmjuka för Allah, kommer vi att bättre uppskatta var och en av dem.

Denna Hajj säsong låter oss reflektera över lärdomen om ödmjukhet – för det är genom Allahs nåd som någon av oss kan göra vad som helst. Låt oss också komma ihåg att tävla med varandra för att uppnå Allahs förlåtelse. Som en forskare uttryckte det: ”Låt oss vara som moln, som ger regn och godhet vart de än går, och som solsken, som ger värme och liv till allt som det rör vid.”

Må Allah göra det möjligt för oss att göra det så att vi till slut kan bli inbjudna till Hans Paradis.