Redaktion – Källa: Islam Today
Universums Skaparen säger i Koranen: Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den. (3:96)
Som ett sätt att leva är islam på alla nivåer ett oöverträffad effektivt utbildningssystem. Ett system, som genom att starkt motsätta sig humanismen, syftar till att förbättra människans mänsklighet, ge människan förmåga till självstyre genom gradvis fulländning av sin andliga utveckling. Det är på grund av detta som alla profeterna, fromma exemplariska människor och sanna kunniga praktiserade den så kallade ”jalwa” eller ”avskildhet”, vars hörnsten och målet var den dubbla att avstå/hålla fast (i den ordningen).
Avskildhet från allt som intresserar det mänskliga hjärtat och håller det borta från sin Skapare, även om det är tillåtet av den heliga lagen. Och sedan att hålla fast till allt som höjer ens medvetande och länkar till sin Herre. Allt detta tills personen når detta välstånd, fred och korrekt efterlevnad av kärlek, så att när de är tillsammans inte behöver eller söker något annat.
Som regelsystem säkerställer Islam balansen mellan ett liv i missbruk och ett liv i avskildhet genom att uppfylla Skaparens rättigheter och skyldigheter, utan å andra sidan försummar andra delar av livet som arbete, familj och andra skapade varelser med vilka vi uppmanas att samverka på bästa möjliga sätt. Således blir individen ett levande och berikande inslag som bidrar positivt till samhället och naturligtvis upplyser sig själv.
För detta ändamål är pilgrimsfärden eller Hajj i sig en skola eller ”Madrasa Tarbawiyah”. Denna institution omfattar alla aspekter som kan höja pilgrimen till balansen i att avstå/hålla fast, och så småningom placerar sitt hjärta i den andliga tillstånd, ”maqam”, av beredskap och fred med sin Skapare.
Pilgrimen börjar sin erfarenhet genom att gå bort från och tillfälligt lämna de människor som han är fäst vid, det arbete som han är knuten till, huset som han är van vid, själva sängen där han är van att sova i och de kläder som han brukar klä sig med. Det innebär att avskildhet från ”gheir” (allt som fyller hjärtat förutom Allah) leder pilgrimen till en enda riktning: asketism eller ”zuhd” av det världsliga, även om denna avskildhet är temporär.
Allah säger i sitt heliga budskap, Den som då beger sig i väg skall så länge vallfärden varar avhålla sig från intim samvaro med kvinnor, grovt tal samt trätor och tvister. (2:197)
Således de första tio dagarna av Dhul Hijjah blir en snabbkurs i självkontroll och disciplin för den passionerade och argsinta själen och egot viskningar mot ett enda mål, bra karaktär (husn al juluk). Profeten sade, ”Det som kommer att få flera personer att komma in i Paradiset är en bra karaktär.”
Det var i samband med pilgrimsfärden som Profeten (frid vare med honom) illustrerade en av de största universella principerna: ”Uppriktighet i avsikt”. Profeten sade, ”Handlingar är bara värda deras avsikter. Var och en uppnår det man föresätter sig, därför alla som migrerar till Allah och Hans budbärare, är hans migration faktiskt till Allah och Hans sändebud. I stället den som migrerar för att vinna något av denna värld, eller för att gifta sig med en kvinna, är hans migration till det han har migrerat till.”
Efter avskildheten från världsliga saker, dåliga vanor och tomma intentioner känner pilgrimen den mänskliga touch av människors lika värde. Man väljer avskildheten från sin familj för att hålla fast till en mänsklig våg av miljontals människor som han känner igen som sina bröder, som klär sig lika och befinner sig i samma situation utan den rikes rikedom blir ett kännetecken, eller de mäktigas makt en orsak till skillnad. Den styrande och den som styrs, den laglydig och den minde laglydig står skuldra vid skuldra, sökande avskildhet från ”sig själv och sina omständigheter” medan de ropar ”labbeik”, ”till din tjänst ” Åh Allah.
Vi agerar, även om tillfälligt, som det vi har och vi bör vara igen, ”En enda nation”, en umma. ”Ni är Adams söner, och Adam kom från leran. Folk ska sluta skryta om sina förfäder.” (Sunan Abu Dawud, Bok 41, Nummer 5007)
Samtidigt som man går runt det Heliga Huset, ”tawaf”, tar avstånd pilgrimen från den världsliga kosmetika som gör att man ser ut som något speciell och kring vilket hela deras existens roterar. Genom det håller man till den faktiska uppfattning om vem man egentligen är, ”En människa bland miljontals människor som bebor den här planeten.”
Och det är denna verklighet som bekräftar i pilgrimens hjärta en idé som går från den mycket ytliga begreppsnivån till bevittnandens själva verklighet i sig: ”Tawheed eller Skaparens absoluta Enighet”, det vill säga, Han är den Ende.
Så, när man har tagit avstånd från världsliga trivialiteter, olydnad, oärlighet och självcentrering kan pilgrimen bara minnas när han ser sig i klädd i sin svepning, ”al Ihram”, att den enda anledning till hans existens är att leva sjungande med tunga och hjärta: ”Labbeik Allahumma Labbeik”, ”Till din tjänst, O Allah, vi kommer”.
