Nurelislam

 

1. Guds budbärare, frid vare med honom, sade: ”Visst, har Gud lagt sanningen i Omars tunga och hjärta”

Han hette Ibn Omar Ibn Al Khattab Nafil Ibn Abdul Uzz och var släkt med Guds profet) genom Kaab ibn Lua. Han tillhörde Quraish stammen kallade Bani Ada.

När Omar omfamnade Islam, kallade Guds budbärare honom ”Al Faruq” (den som skiljer mellan gott och ont, sanningen från lögnen) och dagen för slaget vid Badr fick han smeknamnet, Abu Hafs (Lejonets son).

Omar Ibn Al Khattab föddes tretton år efter Profeten och levde också tretton år efter Profetens död. Han dog (som martyr) vid sextiotre år, vid samma ålder som Profeten och hans följeslagare Abu Bakr , och begravdes bredvid dem.

Sedan barndomen ingöt man i honom styrka och mod. Han var en stark man som aldrig fruktade någon. Man beskrev honom på följande sätt:

– Om han talar, lyssnar man på honom, om han går, går han snabbt, och om han slår, träffar hanordentligt.

Omar var arrogant under tiden han var icke troende och en framträdande man i islam.

 

2. Omars islamisering

Guds budbärare kände till Omars personlighet och hans styrka, liksom, den prestige och inflytande som Abu Jahl (Amru Ibn Hisham) hade. Därför frågade han Gud att stärka islam med den som Han älskade mest bland dessa två män: Omar Ibn Al Khattab eller Amru Ibn Hisham. Och Gud ville hjälpa Islam med den Han älskade mest, Omar Ibn Al Khattab.

Vid ett tillfälle lämnade Omar sitt hus med sitt svärd (som fram till dess var en av de ivrigaste Islams fiender) i riktning mot Dar Al Arqam, ett hus på en kulle i Safa, nära Kaaba där Budbäraren befann sig med en grupp av sina följeslagare, bland dem, Hamsa Ali och Abu Bakr och mindes och dyrkade sin Herre i hemlighet, rädda för de otrognas raseri. På vägen mötte han Naim Ibn Abdullah, som såg raseriet i hans ansikte och med rädsla närmade sig honom och frågade:

– Var är du på väg Omar?

– På jakt efter att den avfälling som delade Quraish och förolämpad deras gudar, jag ska döda honom.

– Naím: Vad eländig är det du kommer att göra, Omar!

– Omar: Har du också blivit en avfälling? Om du är det, jag svär vid Al-Lat och al-Ussa (två förislamiska arabiska gudar) att jag kommer att börja med dig.

– Naím: Gör det Omar, men du ska veta att din syster Fatima Bint Al Khattab och hennes make Said Ibn Zeid har omfamnat Islam och övergett din religion.

Det ökade hans vrede och han ändrade riktning omedelbart. Vid ankomsten till sin systers hem var hon där med sin man och Khabbab Ibn Al Arat. De hade i sina händer ett ark med verser från Koranen som de reciterade och studerade. När de märkte hans närvaro, gömde sig Khabbab rädd, medan Fatima och hennes make välkomnade honom vid dörren, samtidigt som hon gömde arken med Koranens aleya.

– Omar sade: Vad är det jag har hört?

– Ingenting, bara en intim diskussion.

– Omar: – Jag hörde att du har övergivit vår religion…

– Said: Har du aldrig tänkt på att sanningen kan vara utanför din religion?

Utan att låta honom avsluta hoppade Omar på honom, slog ner honom och satte sig på hans bröst. Hans syster försökte komma för att försvara sin man och fick ett slag i ansiktet som fick henne att bloda och gråtande ropade hon:

– Oh Guds fiende! Du slog mig på grund av min tro på en Gud, det jag hade inte gjort hittills kommer jag att göra nu, jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud och jag vittnar om att Muhammed är Hans Sändebud.

Dessa intensiva dessa ord, fulla av ljus och tro, imponerade på Omars hjärta.

Han förändrade även sitt tonfall mor henne och plötsligt frigjorde han Said från hans besvärliga situation och sträckte sin hand mot hans syster och sa:

– Ge mig arken för att se vad som finns i det.

Hon svarade,

– Nej! Du kan inte röra Koranen om du inte är ren! Tvätta och rena dig själv.

Omar gjorde så och återvände till sin syster och började läsa arken där det stod:

 

I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN

Ta ha.
VI HAR inte uppenbarat Koranen för dig för att vålla dig oro och bekymmer [nej, den är] bara en påminnelse till dem som fruktar [Gud], – sänd av Honom som har skapat jorden och de högsta himlarna, den Nåderike som tronar [över skapelsen] i Sin allmakts härlighet. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär och allt som finns däremellan och allt som marken gömmer. Vare sig du säger högt [vad du tänker eller inte, vet Han det], eftersom Han känner [människans] hemligheter och det som är än djupare dolt. Gud – ingen gudom finns utom Han; Hans är fullkomlighetens sköna namn! (20:1-8)

När Omar avslutade sin läsning, tog arket och kysste det. Han satte sig upp och sa:

– Hur mycket skönhet som finns i dessa ord och hur sublim är dess budskap… Det är inte korrekt att den som menas med dessa verser ska han förknippas med andra i dyrkan… Vägled mig till Muhammad!

Vid dessa ord kom Ibn Al Khabbab Arat ut ur sitt gömställe och sade till honom:

– Gläd dig Omar eftersom Guds sändebuds bön för dig har blivit besvarat.

Detta hände under det femte året av uppenbarelsen.

Omar tog vägen till kullen Safa där Dar Al Arqam var beläget och där, framför Guds budbärare vittnade han:

”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans budbärare”.

Omar, den bittra fiende, blev Omar Al Faruq när han kom in i religionen islam. Åskådarna som var närvarande utropade unisont: Allahu Akbar (Gud är störst), tills man kunde höra denna åkallan i hela Mecka.

 

3. Omars kalifat

Abu Bakr, vid Saqifa dagen då han tog över kalifatet, sträckte fram sin högra hand till Omar och sade:

Ge mig din hand Omar för att svära lojalitet!

Han svarade:

– Det är till dig vi ska svära trohet, eftersom du är bättre än mig.

-Abu Bakr sa: Du är starkare än jag.

Omar sa: Ja, är min styrka att till för att hjälpa dig.

När Abu Bakr blev sjuk med et som senare skulle leda honom till döden, samlade han några av de viktigaste sahabah och rådgjorde med dem om en eventuell utnämning av Omar som muslimernas kalif. Alla var överens om det vilket gjorde honom överlycklig.

Abu Bakr förband Omar genom att få honom underteckna en pakt som innebar att han skulle ta över kalifatet efter hans död.

Således blev så Omar Ibn Al Khattab kalif utan att vilja det, om det inte varit för sin rädsla för Gud och att blir ifrågasatt på Domedagen (för att vägra att acceptera kalifatet), annars hade Omar avvisat och flytt det.

 

4. Bevis om Omars storhet

Omar Ibn Al Khattab, de troendes emir efter Guds budbärare och Abu Bakr var en framstående person på grund av sitt beteende och sin personlighet.

Omar ”Al Faruq” utbildades under Profetens läran. När han trodde på Gud och Hans Sändebud, gjorde han det med de fromma kunnigas tro.

Han fruktades även av de starkaste och han visade fasthet, mod och stränghet. Vid ett tillfälle, när han befann sig inför döden, bad sin son:

– Åh, Abdallah! Ta bort mitt huvud från kudden och placera det på marken, kanske Gud den Allsmäktige, då kommer att värdigas att titta på mig och har medkänsla för mig.

Och han instruerade honom:

– Gå till Aisha, de troendes moder, och hälsa henne i mitt namn, Omar, men nämn inte ”de troendes emir” eftersom från och med idag är jag inte det. Berätta för henne att Omar Ibn Al Khattab ber om tillstånd att bli begravd bredvid sina två kompanjoner, profeten Muhammad och Abu Bakr.

Abdallah överlämnade sin fars fråga till Aisha som svarade:

– Jag hade reserverat denna plats för mig, men nu föredrar jag att Omar tar den.

När Abdallah återvände till sin far, uppgav han vad Aisha hade sagt:

-¡ Oh! De troendes emir, det blir som du vill. Hor ger sin tillåtelse.

Omar svarade:

– Ärad vare Gud! Jag ville inget annat än bara det.

Sedan instruerade han sin son om att efter hans död skulle han återvända till Aisha för att försäkra sig om hennes samtycke.

Abdullah gjorde det, och kalifen Omar Ibn Al Khattab begravdes bredvid de andra två.

När han möte ett barn på Medinas gator, tog han deras händer och sade till dem:

– Be till Gud för mig, för du, har inte några synder än.

Han sade detta, eftersom enligt den islamiska tron, föds alla barn i ett tillstånd av renhet (Fitra), och ärver inte sina förfäders synder.

För allt detta Omar, som ansåg sig vara en person med massor av fel på grund av sitt ansvar för att leda den islamiska nationen, bad barnen att de skulle be till Gud för honom.

 

5. Jag äger inte något annat än denna skjorta…

Omar Ibn Al Khattab (RA) var sen en fredag till predikan (khotba) som han skulle läsa för de troende. Vid sin ankomst, kom han in med en kappa med många hål som hade lappats med andra tyg bitar och under det en tunika som fortfarande var våt. Han gick upp i predikstolen och ursäktade sig med att säga:

– Jag blev försenad av denna skjorta, eftersom jag var tvungen att vänta på att den skulle torka, den är det enda jag äger.