Varje gång en korrespondent skriver ”Allah” för att hänvisa till en arabisk diskurs (väldigt få lyckas undvika det)
stödjer denne tesen som söker i konfrontation med ”araberna”, ”muslimerna”, ”jihadisterna”, ”al-Qaida”, ett nytt sätt
att tillämpa den gamla söndra och härska, en källa till affärer för vapenförsäljning, en förevändning för att utrota
friheter och spionera på medborgarna.

Detta är också ömsesidigt, förstås. På andra sidan samarbetar entusiastiskt de stora främjare av denna dikotomi,
imamer och prinsar i Saudiarabien, som finansierar detta tal. Det är det enda arabland som inte har några kyrkor,
inga egna eller reserverade för utlänningar, det är inte tillåtet. Det tillåts inte heller (officiellt) förekomsten av
kristna präster. Något som bryter med 1400 års av islamisk konsensus, baserad på hadith och exegetik, även under ett
krig måste man alltid respektera kristna präster och munkar, eftersom de är Guds tjänare.

Mordet på munkar i Algeriet, massakrerna i kyrkor i Irak, kidnappningen av syriska biskoparna har blivit jihadisternas
varumärkesidentitet sedan de sista åren av 1900-talet och början av 2000-talet, militant av en religion de inte vet
något alls, oftast konvertiter eller barn till invandrare i Europa, hjärntvättade av saudiska oljestrålar. Den olja
som när den förvandlas till dollar flödar till många moskéer och koranskolor och stipendieprogram runt om i världen
från Katalonien till Tunisien, Bosnien, Pakistan, Indonesien och ja, Malaysia.

För dem, soldater av en tro som de kallar islamisk, ett namn de har tillskansat sig från en forntida religion, är de
kristna, ”de andra”, fienden. De förväxlar alla termer, de kallar ”icke-troende” och ”hedniska” kristna och judar och
bryter mot alla koraniska principer. Det var till och med de som kallade en biskop för satan. Två tusen år av
monoteism och vi hamnar i detta, Oh min Gud.

Dessa militant, kapabla att sätta sprängmedel på en irakisk kyrka, har lite att göra med den gamla ägare till café
Shabendar, den mest kända av Bagdad, som i slutet av 2004 förklarade för mig hans favoritsysselsättning, teologiska
tvister. ”Bland dem, särskilt den som ägnas åt frågan om islam och kristendom är samma eller är de två olika
religioner. Och om de är olika, finns skillnaden i grunden eller i formen.”

Men nej, de som kommer ut idag från koranskolor finansierade av Saudiarabien, wahhabiter som från islam bär endast
namnet, insisterar på att inte dela Gud med kristna. Öppna vilken webbplats som helts tillägnad Islam (ni kommer inte
att göra fel, idag nästan alla webbplatser ägnas åt wahhabitisk islam, den vanliga islam har försvunnit från internet)
och ni kommer att se att istället för Gud skriver man Allah. Även på sidor skrivna på andra språk än arabiska.

Denna envishet har ett uppenbart syfte, att skapa ett varumärke, att standardisera en gudomlig logotyp, på ett unikt
sätt, omisskännlig och monopolisera dess kommersiella exploatering, som om det vore en läskemärk. Detta tydliggjordes
av domaren i Malaysia, Datuk Seri Mohamed Ali Apandi:

”Därför att ”Allah” är aldrig en del av svarandens, Malaysias ärkestift, tro är rimligt att dra slutsatsen att
användningen av ordet skulle orsaka onödig förvirring i det islamiska samhället.” Med andra ord, muslimer kan komma
att tro att de kristna talar om samma gud som dem. D.v.s., de kunde anta som riktig ett av de viktigaste andliga
grunden för islam.

Jag har spenderat många år att säga att wahhabismen och islam är två olika religioner, att wahhabismen, sekten som
etablerades i Saudiarabien på sjuttonhundratalet, som ansågs praktiskt taget kättersk tills den översvämmades av
petrodollar, har tillskansat sig islams namn. Nu, för första gången en domstol har certifierat detta med sin dom, när
den fastställde att ”muslimer”, det vill säga de som domstolen anser muslimer, inte bör blanda ihop sin Gud, med
kristnas gud. Det belyser den enorma klyftan som separerar traditionell islam från den nya wahhabitisk politiska
”islam”.

Det kan konstateras att om det finns två olika gudar, är wahhabiterna de som ber till en annan gud än muslimernas och
kristnas Gud. En gud som inte tillåter att förväxla med den vanliga (som har kallats på tusen olika sätt, Gud, Lord,
Rabbi, Allah, Adonai…), en gud som är ett registrerat varumärke med fem bokstäver. Med copyright och licensavgifter.
Allt missbruk kommer att straffas av domstolarna. Sedvanerätt är avskaffad. Monopolet tillåter inte konkurrensen. Alla
inhemska produkter som kan skapa förvirring kommer att förstöras. Även om det är en Gud som har funnits i hela
mänskliga historia.

Anteckningar:

Ilya U. Topper, journalist född i Almería, Spanien, 1972, bor i Istanbul, där han arbetar för den spanska nyhetsbyrå
Efe.

Uppvuxen i Marocko, började Topper skriva i lokala tidningar i Cadiz 1994. Mellan 1996 och 2003 ledde han flera
icke-statliga organisationers pressavdelningar i Granada och Madrid. År 2004 koordinerade han i Irak produktionen av
dokumentärfilmen Vinter i Bagdad.

Efter att ha arbetat som frilansjournalist i Turkiet, Irak, Syrien, Libanon och Marocko, arbetade Topper mellan
2005-2008 som chef för den internationella spanska tidningen La Clave. År 2010 flyttade han till Istanbul som El
Mundos korrespondent och under 2011 blev han även en del av Efe. Under 2012 fungerade han som analytiker för den
ryska RT.