Att vara rädd är normalt när det finns en verklig fara. Men lever vi ständigt i farliga situationer? Vad säger det
faktum att vi är rädda för allt och ingenting?

Vad händer när vår kropp blir stressad av en situation där det inte finns någon anledning att vara oroad för?
Behöver vi stressas av ett misstag vi begår? Eller när vi tror att vi inte klarar det? Eller när vi inte lyckats
med en intervju? Eller när vi blir uppläxade? …

Varför reagerar vår kropp som om det finns en verklig fara? Som om vår integritet, fysiska eller moraliska var i
fara? Som om det fanns en fara för döden?

Rädsla är en känsla

Rädsla är en känsla som berättar för oss att vi måste skydda oss, skydda oss från en potentiell fara. Rädslans
hormon, adrenalinet, triggar och skapar reaktioner. Vår kropp är redo att reagera, ett snabbt klappande hjärta,
svettiga händerna, en knut i magen, trycket på bröstet, korta och snabba andetag, torr mun.

Hela vår kropp är redo att slåss eller att fly från en överhängande fara, ett barn som är allvarligt skadad, en
bilolycka … En situation som tvingar oss att reagera mycket snabbt och välja lämplig strategi: att fly eller möta
det. Men när rädslan är för stark och den tar över oss, kan vi bli förlamade, blockerade och därmed inte kunna
reagera. På denna nivå är rädslan kontraproduktiv, det förhindrar oss från att resonera och från att ta till
lämpliga lösningar.

Att tänka genererar känslor

Vad är ursprunget till dessa motstridiga tankar? Bakom rädslan finns det en tanke eller bakom en tanke finns det
en rädsla. Tanken genererar känslor, och om vi har tankar som skapar ångest leder det i sin tur till rädsla. Till
exempel, vi kan vara rädda för att misslyckas med en arbetsintervju och det får oss att göra antagande, dvs vi
kommer inte att lyckas, det är väldigt svårt och så tanken, tänk om intervju blir misslyckade, tänk om de inte
väljer oss…

Att tänka på det här sättet leder med automatik till oro, ångest, som bara är ett annat namn för rädsla. Vi
föredrar att säga att vi är oroliga för något istället för att säga att vi är rädda. Vi tycker inte om att prata
om rädsla, vi gillar inte att säga att vi är rädda för det är barnsligt och framförallt för att ”det finns
ingentings att vara rädd för”. Men, att säga det, vetskapen att vi är rädda för något hjälper oss att hitta
strategier, för att rädslan är en ”budbärare” som ger dig information om dig själv. Det är inte en fiende och att
tro att så är fallet, innebär att man är villig att bekämpa det, att man ser det som enbart en budbärare.

Förutse, rädslans positiva budskap

Att erkänna att vi är rädda, gör det möjligt att avmystifiera det vi är rädda för och hitta lösningar. Faktum är
att vi kan förutse det, vilket är rädslans positiva budskap. Om vi är rädda för en intervju, vad säger det för oss?
Det säger: Har du förberett dig inför intervjun? Om vi är rädda för att inte kunna leva upp till det, vad ska vi
göra för att leva upp till det? Om vi är rädda för att förlora vårt jobb, vad ska vi göra för att undvika att
förlora det? Eller vad ska vi göra för att hitta ett annat jobb? Vad ska vi göra för att hantera den här eller den
där situationen?

Om vi tar exemplet med intervjun, vad ska vi göra för att minska rädslan för att inte komma dit för att hantera
situationen? Förutse det helt enkel, det vill säga, förbereda oss för att lyckas med intervjun genom att gå igenom
eventuella frågor vi kan få under intervjun och träna oss själva att svara på dem. Vi ska förbereda oss med att
svara dem framför en spegel, vi ska visualisera scenerna i vår intervju genom att föreställa oss hur vi bemöter
alla frågor och situationer … Hjärnan gör inte skillnad mellan fantasi och verklighet, det gör ingen skillnad
mellan en visualiserad situation och en verklig situation… Det betyder att din hjärna ger fantasin riktig makt!

En inbillad situation kan skapa känslor. Vi upplever situationerna i vårt huvud innan vi upplever dem i
verkligheten, som om de var riktiga. Vi ser oss själva agera eller tala. Om man har negativa tankar kan sinnet
luras och tro att det vi ser är verkligt. Därför vikten av att inte fastna i en negativ tanke och svepa bort det
mycket snabbt från vårt synfält eftersom rädsla lever av rädsla och det kan få rötter i oss genom att tänka på ett
negativt sätt. En ond cirkel sätts igång, rädsla – adrenalin – rädsla. Adrenalinkicken förstärker reaktionerna i
vår kropp och skapar ångest, oro, fobier när denna cirkel med rädsla-adrenalin-rädsla fortsätter över tiden. Och vi
kan faktisk skapa rädsla utan någon anledning, utan verklig fara.

Vi kan välja och inte följa efter

Lyckligtvis finns det lösningar. Först bör vi inse att vi blivit lurad av oss själva, det vill säga av det är våra
negativa tankar som föder rädslan. Vi bör också inse att vi inte är det vi ”tänker”. Vi måste förstå att dessa
tankar är bara en av medvetandets element, inte hela medvetandet. Vi ska inte längre vara beroende av dessa tankar,
vi ska kunna stå emot dem och helt enkelt gå in i ett annat förhållande med dem genom att identifiera dem som
sinnesföreteelser. Vi kan välja och inte följa efter!

Vi måste inse att när vi är rädda betyder det också att vi måste hitta lösningar för att ta kontroll över våra liv
och göra rädslan till en allierade. En allierade som vill vår bästa, en allierade som ger oss information om oss
själva. Men om vi tror att rädslan är en fiende, kommer vi att slåss mot denna fiende som helt enkelt är ”oss”
själva. Att vilja bekämpa rädslan är att vägra ha den i oss. Ibland man kan förneka dess existens, förtrycka den
eller får den att växa upp genom att kämpa med den.

För att ta kunna få rädslan att bli en allierade, måste vi först och främst acceptera att det är möjligt att tämja
det, att behärska det. Att ha den som allierade innebär också att utveckla modet att möta livet. Modet innebär inte
rädslans frånvaro, tvärtom, det innebär att välja göra rätt när rädslans närvaro manifesteras på olika sätt. Vi
väljer att göra rätt när vårt hjärta slår snabbare, när andningen blir mer ansträngd, när våra händer darrar…
Genom att upprepa handlingen, intervjuer till exempel, minskar rädslan. Vi bir mindre känsliga inför rädslan, vi
blir modiga. Modet är en egenskap som vi kan utveckla, som vi kan lära oss! Vi är inte födda modiga, vi lär oss att
vara det. Vi lär oss att hantera livet, vi lär oss av våra erfarenheter, även de mest smärtsamma. Vi blir starkare,
modigare, mer självsäkra.

Allt har en början. En början till att börja, en början att falla och gå upp, en början att göra fel och göra
förbättringar, en början att lyckas. Livet tillåter oss att experimentera, de situationer vi upplever är en plats
där vi kan lära oss. Att tro att vi måste lyckas genast är en illusion! Världens stora uppfinnare lyckades efter
att ha försökt många gånger, precis som Thomas Edison, uppfinnaren av den elektriska lampan. Vi blir ”experter”
genom erfarenhet, genom upprepning. De gester vi gör blir vanor, vi tänker inte längre, vi är i ”autopilot” läge.
Det är vår hjärna som tar kontroll, det kräver ingen ansträngning, den är inbyggd i vår programvara.

Livet ger oss möjlighet att experimentera och att vara rädd är mänsklig. Och det är mänskligt att göra fel! Men det
som är viktigt är alltid att stå upp igen för att främja och integrera den Nåderikes, den Barmhärtiges sanning: På
prövningen följer lättnad! [Ja,] på prövningen följer lättnad! (4:5-6). Denna sanning bör integreras i oss och göra
oss medvetna om att vi har rätt att upprepa erfarenheten om och om igen, rätten att säga till oss själva att vi gör
det bästa vi kan, att säga att vi har rätt att göra misstag utan att anta en kompromisslös inställning med oss
själva. Vi har en förpliktelse att försöka, inte att uppnå ett resultat. Vi kan helt enkelt vara avslappnade och i
tawwakkul (förtroende), när vi har förberett oss och är redo att försöka, som i en intervju till exempel.

Vi använder de medel som står till vårt förfogande, men resultatet beror inte på oss, rekryteraren kan acceptera
oss eller vägra att anställa oss, det beror inte på oss. Rädslan är också ofta konsekvensen av en projektion av
framtiden: vad kommer att hända sedan? Rädslan för det okända, rädslan för vad som kommer att hända sedan, rädslan
för att inte kan kontrollera det… Att vilja kontrollera framtida situationer som inte beror på oss är dum,
framtiden beror inte på oss. Vi är begränsade av tid och rum. Vi kan helt enkelt projicera oss in i framtiden, men
det är fortfarande den imaginära domänen. Verkligheten är idag, detta ögonblick, vi kan bara agera ”här och nu”,
det vill säga i nuet. Dessutom tänker vi, vi förutser, vi planerar i nuet, även om vi är frånvarande. Våra mentala
aktiviteter finns alltid i nutiden, även om vi känner att vi är frånvarande från oss själva. Att använda sig av
”möjliga alternativ” är en vakt mot vår fantasi, våra katastrofala scenarier som är källa till irrationell rädsla.