För närvarande pågår bland muslimska internetanvändare en återkommande debatt om huruvida man ska fira jul med familjen eller inte, särskilt
bland de som har anammat Islam som vuxna eller de som är gifta med kristna kvinnor. Positionerna här, som vid alla andra tillfällen där
värderingar och kulturer tvingas samexistera, är varierande och det finns inget definitivt och bindande svar.

Det finns vissa ytliga och symboliska frågor som är oförenliga med Islam men andra är det inte. Bland de ytliga finns hasardspel
(Jullotteriet), fläsk (julskinka) eller alkohol (snaps, julöl, mm).

I det symboliska skulle vi redan behöva bli mycket andliga för att ifrågasätta aspekter som Jesus gudomlighet, frid vare med honom och
lämpligheten att fira hans födelse, särskilt när vi vet att det är ett datum som har ärvts från den hedniska högtiden vintersolståndet. Om
Mawlid eller firandet av Islams Profets födelse, Allahs frid och välsignelser över honom, ifrågasätts av de mest rigorösa islamiska
sektorerna som kallar det ”avgudadyrkan”, säger det sig självt att firandet av julen av en muslim skulle av dem betraktas som ”ogudaktighet”.

Utöver dessa tråkiga teologiska överväganden, det som verkligen borde intressera oss är hur båda samhällena interagerar med anledning av ett
firande som finns så nära våra hjärtan som julen och de två muslimska Eid (offerfesten, Eid al Adha, och den som avslutar fastan av Ramadan,
Eid al Fitr).

Till att börja med är det lämpligt att påminna båda samhällena om att det som firas vid jul hände i Palestina för cirka 2 000 år sedan och
att dess huvudpersoner inte var vita, europeiska, kristna och imperialistiska, utan semiter som talade arameiska och bekände sig till Abraham
och Moses monoteismen och de bodde i Mellanöstern. De hade med andra ord mycket mer att göra med en nuvarande palestinier än med Kalle Anka
eller med jultomten.

Palestina var då också ett ockuperat land men då av ett hedniskt imperium som kraftigt förtryckte alla hot mot dess hegemoniska intressen i
området. Religionen manipulerades också av självständighetsrörelserna. För många sammanträffanden dagens situation.

Kanske kan julen vara en mötesplats mellan kristna och muslimer för att reflektera över Palestina. Och att göra det är i slutändan att
reflektera över mänskligheten, eftersom vi på 2 000 år inte har kunnat förverkliga dessa önskemål om fred och välvilja i samma scenario där
Jesus kom till världen och där han led av förföljelse, landsflykt och plågor.

En annan gemensam plats för båda samhällena är familjen. Utöver skillnader i trosuppfattning eller politisk tillhörighet är dessa högtider,
precis som muslimska firanden, en möjlighet att träffa familj, vänner, grannar och arbetskollegor. Det har båda religionernas välsignelser.
Därför, inför möjligheten att dela, knyta band, samarbeta och lösa upp knutar för samexistens, strider närsynt segregationistfundamentalism
mot både kristna och muslimska traditioner.

Så om en muslim skulle fråga om det är tillåtet för honom och hans barn att fira jul med sina kristna släktingar, bör man tillägga: det är
inte bara tillåtet utan det rekommenderas starkt och dessutom bör du också anstränga dig för att bjuda in dem för att fira både Eid. Det är
just i firandet, när vi glömmer livets bitterhet och njuter av dess sötma, som vi är mer benägna att förlåta förseelser, att vara generösa
och att korta avstånden för våra olikheter.

Och oroa dig inte så mycket för fläsket och alkoholen, ta med lite halalkorv till firandet, eller ännu hellre ett gott kummel, te och lite
läcker baklava, som trots allt den där efterrätten uppfanns av muslimer.