Denna praxis, lite känd för ungefär 30 år sedan i muslimska samhällen, har spridit sig i konservativa kretsar som en viktig praxis
för könsrelationer. Det har nu en allvarlig inverkan på människors liv, och detta sträcker sig från förnekande av beviljande av
nationalitet (som i Tyskland, Danmark eller Frankrike), till uppsägningar, lönestopp eller diskriminering inom offentlig och privat
anställning, även i Belgien.

Dessutom uppmärksammar det belgiska institutet för jämställdhet mellan kvinnor och män och UNIA (det tidigare centret för lika
möjligheter och kampen mot rasism i Belgien) konsekvenserna av denna praxis på arbetsplatsen, eftersom det kan gå så långt att det
skapar ett klimat av mänskliga spänningar. Således rekommenderar dessa två institutioner att arbetsgivare vidtar nödvändiga åtgärder
för att bevara en balanserad arbetsmiljö.

Vi kan försöka förklara uppkomsten av denna övning genom att gå tillbaka i historien. Tillbaka till historiska källor, med början i
Koranen, det skriftliga vittnesbördet närmast profeten Muhammeds tid.

Vad säger Koranen om denna praxis?

Inte överraskande berättar Koranen oss ingenting om att skaka hand mellan män och kvinnor. Det verkar som att Muhammad hade mycket
mer att oroa sig för. Faktum är att Medina, mellan 622 och 632, i motsats till de mycket moraliserande diskussionerna från de
muslimska religiösa myndigheterna, liknade Muhammeds anhängares agerande ett hippiesamhälle mer än ett klostersamfund. Till exempel
understryker vers 187 i sura Al-Baqarah (Kon) således att en brådskande angelägenhet för Muhammad var att förbjuda sina lärjungar att
lägga sig på böneplatser under Ramadans nätter. Handskakningar mellan män och kvinnor skulle vara ett mycket sekundärt problem för
honom i ett sådant sammanhang.

Å andra sidan vet vi att avläggandet av ed, som kallas bay’a, för att ingå förbundet med profeten Muhammad, gjordes genom att knacka
profetens högra handflata med sin högra handflata. En mycket utbredd gest, även i våra regioner, för att markera ett avtal. Man rörde
därför sina händer i den västra arabiska halvön på 700-talet e.Kr., inklusive mellan män och kvinnor enligt vissa berättelser. (Se
Malik, Muwatta, 55, 1812; al-Nasai, 4109, 4118. Se under 1900-talet W. Thesinger, Le Désert des Déserts).

Dess förbud återfinns i orden som sedan tillskrevs Muhammad, dessa berömda hadither, som utgör sunnah.

Utmanande problematiska hadither

Det finns olika variationer av ett ordspråk från Muhammed som specifikt säger att han inte rör vid kvinnans handflator när han tar en
sådan ed. Denna hadith förekommer i en av de tidigaste samlingarna, sammansatt av Imam Malik, cirka sex generationer efter hans död.
Den ligger i ett exakt sammanhang som kan dateras till omkring 630, två år före Muhammeds död, när han tog emot trohetseden från fria
kvinnor från Mecka, en händelse som det hänvisas till i Koranen (Al-Mumtahanah (Den som skall förhöras), sura 12). Det är den enda
förekomsten av ett sådant uttalande. Om det gäller dessa kvinnor eller alla kvinnor är det omöjligt att veta.

Även om detta uttalande är historiskt äkta är det inte mindre problematiskt, för vid detta datum har Muhammad redan fått tusentals
trohetseder, inklusive från kvinnor. Ändå har inget rapporterats om en möjlig vägran att slå sina handflator. Varför skulle han
plötsligt ändra sig så mycket att göra det till en tumregel idag? Eller igen, skulle produktionen av denna hadith mer än ett sekel
efter Muhammeds död svara på ett behov av moralisering av sexlivet i den Umayyadiska samhällen (661-750), vars seder vi känner till
hade varit nära dem, relativt obegränsade, av Muhammads samtida?

När vi hittar allt och dess motsats i sunnah, finns det en annan hadith, validerad av den välkända och accepterade al-Bukhari, som
berättade att i Medina kan varje kvinnlig slav ta Muhammad i handen och ta dit hon ville (Bukhari, Sahih, 6072; Al-Nawawi, Riyad
al-Salihin, 605). Är problemet verkligen faktum att röra vid handen eller kvinnors sociala tillstånd, nämligen fria eller slavar?

Smarta muslimer påpekade att profeten bara talade för sig själv utan att be alla män och kvinnor att avstå från att skaka hand. Det
är då som de muslimska paragrafryttare tar ut ur sin turban den magiska versen som rättfärdigar allt. Det är vers 21 i sura Al-Ahzab
(De sammansvurna): I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme…

Denna vers tolkas som att göra Muhammed till en modell som måste imiteras till de minsta detaljerna i hans beteende och fysiska
utseende. Det är emellertid en tolkning som är motsatt till vad den innebar i ett sammanhang där själva faktumet att efterlikna en
ledares praxis skulle ha verkat vara helt otillbörligt, eftersom det helt enkelt var en fråga om en god lönsam allians att utföras
med rätt ledare (som med Abraham före Muhammad se Koran 60, 4-6. Se Jacqueline Chabbi, Les trois pilliers de l’islam, Kindle, plats
4272-77).

En praxis baserad på extremt svaga texter och historiska bevis

Tack vare denna vers kan vi idag utvidga till alla muslimer till och med det minsta av Muhammeds praxis. Den sista höjdpunkten, i
salafistiska kretsar, kommer att föras av en stjärna i deras rörelse, Muhammad al-Albani, som dog 1999, som kommer att ha validerat
en sista hadith, som dök upp sent på 1000-talet, som säger att profeten skulle ha förklarat: ”Det är bättre för en man att ha en järn
nål fast i hans huvud än att röra vid en kvinna som inte är laglig för honom.” (Al-Tabarani, al-Kabir, 486). Och det är det som
förskjuter allt inom moralens rike.

För att man verkligen inte ska välja fel dörr för att gå in i denna problematik och närma sig den, till exempel som en fråga om
kvinnans underlägsenhet jämfört med mannen, förbudet gäller enligt dem i båda riktningarna, för både män och kvinnor. I den vision av
världen som denna hadith drar, är det redan att röra en person av motsatt kön som det inte är förbjudet att ha sex med, om bara med
en handskakning, till och med en titt, att ta ett första steg mot äktenskapsbrott eller otukt, vilket är en av de värsta synderna,
som kan innebära helvetet för den som begår det.

I den här omvärderingshierarkin, om jag måste välja mellan min eviga lycka i himlen och behaga dig genom att skaka din hand i några
sekunder, görs mina beräkningar snabbt. Härav följer inte försvaret av förespråkarna för denna praxis, som inte inser att den har
konstruerats under historiens gång och att den bygger på extremt svaga text- och historiska bevis.

Ännu djupare, som det med rätta har påpekats i Frankrike, i fallet med förnekande av medborgaskap för att man vägrat att skaka hand
med en civilförvaltare när man välkomnas i det nationella samfundet, det är ett problem med prioritering av trohetsed just nu. Detta
är desto mer paradoxalt eftersom Muhammad i sitt sammanhang länge mottog trohetsed enligt de kulturella koder i sitt stamsamhälle
(bay’a), medan shahada, det berömda intyg om tro som varje muslim känner till idag, existerade helt enkelt inte.

Så det är inte en enkel kulturell praxis som man kan anpassa, som när en japan kommer till Europa och skakar hand trotts att detta
inte görs i Japan. Det är en religiös praxis som individen prioriterar utifrån dennes framtid i det efterföljande värld.

Framför allt söka den sociala sammanhållningen i sitt samhälle

Hur kan man förena detta i ett sekulariserat och mångfaldssamhälle där det ovannämnda inte är en princip som styr livet i gemenskap?
Det här är sakens kärna. Jag tror att det historiska tillvägagångssättet gör det möjligt att visa dem som har en icke flexibel
position i detta ämne att även om de tror, ofta i god tro, att de närmar sig Muhammeds budskap, det som egentligen händer är att de
förskjuter dess mening och snedvrider dess praxis genom att störa prioritetshierarkin i deras samhälle.

Såsom framgår av många exempel, det som Muhammad framför allt sökte var den sociala sammanhållningen i hans samhälle som helhet, inte
bara i hans ”religiösa” samhälle. I vårt fall är det därför vårt europeiska samhälle, där hälsning med handskakning, tillsammans med
ögonkontakt, spelar en grundläggande roll för att umgås och välkomna den andra i sin individuella bubbla, och därför en demonstration
av ömsesidig respekt. Vägran att förhandla om sin praxis bryter djupt detta förtroendevärde som skapats genom handskakning.

Lösningen som jag till exempel föreslår i mitt arbete med mångfaldshantering är att var och en anpassar sitt sätt att hälsa på med de
första man hälsade under ett möte, oavsett om det är med att skaka hand, buga, röra vid armbågen eller en mer eller mindre detaljerad
check in. Detta är vettigt i ett mångsidigt samhälle, utan att någon försöker påtvinga den andra hälsningen, samtidigt som man
förstår att det finns tillfällen i samhällslivet där handskakningen inte är förhandlingsbar, för att det symboliserar exakt en
allians, en pakt, till och med en trohetsed som i Muhammeds tid. Att vägra det är att symboliskt vägra att erkänna sig själv som en
medlem i samhället. Men praxis som kan ha haft en positiv betydelse i vissa länder under medeltiden kan få en helt motsatt betydelse
i våra samtida samhällen. Det är därför upp till var och en att göra en översikt över saker i god förståelse.

Anteckningar:

Denna artikel presenterades som en del av en kolumn av Michael Privot i programmet som presenterades av Brigitte Weberman på den
belgiska kanalen LN24.

Michael Privot är islamolog och vetenskaplig samarbetspartner för Centrum för studier av etnicitet och migration (CEDEM) knutet till
universitetet i Liege. Han är också chef för European Network Against Racism (ENAR). Hans senaste bok, samskriven med komikern Ismael
Saidi, har titeln But Basically, Who Was Mohammed Really? The Profet as you never have been told (Flammarion, 2018).