Ordet gästfrihet kommer från latinets hospitalitas. Den betecknar den välgörenhet eller artighet som visas genom att ta emot utlänningar och
förbipasserande utan kostnad. Mer allmänt hänvisar detta ord till handlingen att välkomna andra till sitt hem. Länge ansågs det vara en
välgörenhetsgest som bestod i att kostnadsfritt samla in, ta emot och mata fattiga och resenärer, i synnerhet pilgrimer.

Bland kristna krävdes därför att några kloster välkomnade dem under några dagar. Att utöva gästfrihet var därför att visa dygd. Bemötande är därför en
social egenskap innan det är en individuell egenskap. Både den välkomnande och den hälsade kan betecknas som en ”värd”.

Abraham och Muhammeds exemplet

I islam är gästfriheten också en egenskap som kan förvärvas av alla troende som vill vandra mot Gud.

Således berättar Koranen ett exempel på detta genom profeten Abraham, som är en förebild för gästfrihet, välgörenhet och generositet mot värdarna:
HAR DU hört berättelsen om Abrahams himmelska gäster? När de kom till honom och hälsade ”Fred!”, svarade han: ”Fred [vare med er]! Ni är
[tydligtvis] främlingar [här]?” Efter ett kort samråd med husfolket kom han ut med en [helstekt] gödkalv; som han satte framför dem och bad dem
ta för sig. (51:24-27). Dessa gäster som Abraham inte kände var i själva verket änglar. Det var vid detta tillfälle som de goda nyheterna
tillkännagavs för honom om den förestående ankomsten av hans son Isak.

Att erbjuda måltiden till sin värd är därför en fråga om gästfrihet och solidaritet, som professor Abdessalam Yassine skriver i The Revolution in
the Age of Islam: ” Att äta och ge mat är enkla handlingar genom vilka välbefinnande först upplevs och solidaritet upplevs. Denna dygd gästfrihet
är därför också kopplad till andra dygder som solidaritet, givande, broderskap (i vid bemärkelse).

Profeten Muhammed, frid vare med honom, är som Abraham (och många andra profeter, fromma män och kvinnor), en förebild för gästfrihet. Enligt ett
talesätt av profeten rapporterat av Bukhari och Muslim, ”den som har tro på Gud och i det sista livet måste hedra sina värdar, ge gåvor till sina
släktingar och vara tyst så länge han inte har något användbart att säga”. Hans gästfrihet var inte begränsad till muslimer, men han välkomnade
lätt alla människor oavsett social status och trosuppfattning. En dag anlände en grupp kristna från Abessinien till Medina, han välkomnade dem
till sitt hem och tog personligen ansvaret för att tjäna dem till slutet av deras vistelse.

Dygden av gästfrihet i islam ignorerar därför värdens sociala status eller bekännelse, alltså, ”den sociala effekten (av donation och generositet)
visar sig i att hat försvinner mellan de som har och de fattiga (…)” (A. Yassine, The revolution at the time of Islam).

Regler för gott uppförande att följa

Som framgått av våra fromma föregångares berättelser styrs gästfriheten av regler för gott uppförande. Värden bör först hälsa sin gäst med ett
leende och vara uppmärksam på deras behov. Det är önskvärt att han erbjuder dem en måltid och serverar den generöst utan att vara överdriven
eller pinsam, värden ska ge vad han kan inom sina medel och gästen ska inte förakta det som erbjuds (hur liten gåvan än är). Värden bör också
reservera en säng eller ett utrymme för honom där han kommer att känna sig bekväm.

För sin del bör gästen sträva efter att vara punktlig för att inte störa sin värd genom att komma för sent eller tidigt. Hans beteende bör vara
ödmjukt och blygsamt.

Angående vistelsens varaktighet sa profeten: ”Må den som tror på Gud och på den yttersta dagen generöst ta emot sin gäst med det som rättmätigt
är hans.” Några frågade: ”Och vad är hans rättighet, Guds profet?” ”En natt och en dag. Gästfrihet som är tre dagar, allt utöver denna period
utgör då allmosor” svarade profeten. I slutet av gästens vistelse måste värden följa med honom utanför huset, detta är ett tecken på respekt för
honom.

Gästfriheten, en gåva av sig själv som ska vårdas

Sammanfattningsvis måste den troende, stark i denna egenskap, vara en tillflyktsort för sina bröder och systrar i islam som i mänskligheten.
Således ”måste den förbipasserande, vän eller främling, hitta skydd och mat överallt hos sina bröder. Gästfrihet är en institutionaliserad dygd
inom islam.” (A. Yassine, The Revolution in the Age of Islam).

I dessa tider med Covid-19, med de senaste restriktioner och begränsningar (hur nödvändiga de än var och är), är denna gästfrihetspraxis hotad
och riskerar att överges för att skydda vår hälsa. Idag, med den ekonomiska krisen och individualismen som redan har regerat ett tag, och den
markanta ökningen av tillbakadragandet i sig själv kopplat till pandemin, att öppna sitt hem för en främling i nöd såväl som för en vän eller en
släkting är en ansträngning för att ge av sig själv, av sin tid och av sina medel, det är Guds den Högstes älskade verk.