Jean-Claude Paye – voltairenet.org
Nästan enhälligt, den franska nationalförsamlingen antog slutligen den 12 december 2012, ett lagförslag om säkerhet och terrorism från inrikesminister Manuel Valls. Texten, som hade stöd av medlemmarna i UMP (Frankrikes president Nicolas Sarkozys tidigare högerparti) också godkändes av miljöpartiets medlemmar. Vänster fronten var det enda politiska parti som avstod från att rösta. Analyserade i ett påskyndat förfarande, var antagandet av lagförslaget därför mycket snabbt och det gjordes utan någon verklig opposition.
Denna text syftar till att möta de ”störningar” som registrerades i fallet Merah. Det handlar om att främst kunna åtala franska medborgare eller personer som normalt är bosatta på franskt territorium och ”begår terrorhandlingar utomlands… eller åker utomlands för att utbilda sig till terrorister.” I själva verket, lagen från den 23 januari 2006 tillät redan bestraffa handlingar som ansågs som terrorism begått av franska medborgare utanför landet. Men i denna lag straffades handlingarna enligt lagen i det främmande landet, som också fick rapportera sådana handlingar.
Vederlägga befintliga lagar
Den nya lagen skapar ett nytt brott, som är att gå till ett träningsläger, särskilt i Afghanistan-Pakistan regionen. Inte bara lag 1986 om ”begreppet förning för kriminell verksamhet” tillät redan kriminalisera sådant beteende men flera rättsfall hade resulterat i domar på personer på grundval av sådana anklagelser. Till exempel har 5 av de 6 franska fångarna i Guantanamo som släpptes av de amerikanska myndigheterna, dömdes efter deras återkomst till Frankrike. De anklagades för att ha varit i militära träningsläger som påstådds tillhörde al-Qaida, och i fallet med en av dem, för att ha deltagit i ”en religiös undervisning som predikade våld.” Detta leder till ett förnekande av befintliga rättsliga möjligheter, liksom de domar som dem hade gett upphov till.
Manuel Valls syfte verkar vara i första hand ett förnekande av förekomsten av tidigare rättsliga möjligheter som redan innehåller allt den nya inrikesministern vill införa med den nya lagen. Hans insatser i detta avseende påminner oss omedelbart om hans föregångare, Claude Guéant, uttalande som förklarade för pressen att Merah inte hade gripits som en försiktighetsåtgärd, men stod under bevakning, eftersom ”han inte kunde klandras för något brott innan han begick sina brott.” ”I Frankrike skickar vi inte folk till domstol för sina avsikter, och inte heller för att ha salafistiska idéer. Vi kan bara arrestera människor för vad de har gjort” tillade Claude Guéant då.
De två inrikesministrarna arbetssätt är identiska. Först förnekar de senaste 10 årens utveckling i straffrätt, nämligen förekomsten av eventuella åtal och förfarandens möjlighet som ger breda befogenheter till polisen och underrättelsetjänsten. Och sedan säger att på grund av dessa luckor hotas vår säkerhet och därför skall föras in i brottsbalken ett antal bestämmelser, som faktiskt existerar eller redan används inom den administrativa ramen.
Kontrollåtgärder permanentas
Den andra viktiga aspekten av den nya lagen har att göra med kontroll av länkdata, Internet, detaljerad plats och telefonräkningar. Sedan 2006 kan detta övervakningssätt utföras i Frankrike som en försiktighetsåtgärd, dvs. utan ett föregående brott. Men dessa bestämmelser, som regelbundet förnyas vartannat år är tillfälliga och upphöra att gälla den 31 december. Regeringen åberopade även behovet av att förnya dem när den motiverade användningen av det i brådskande förfarandet. Men faktum är att, med dess införande i den nya lagen permanentar sådana åtgärder.
Genom denna omröstning förnekar den socialistiska parlamentariska gruppen deras tidigare nedlagd röst, vid omröstningen om samma bestämmelser i 2006. Efter Merah fall, tänkte då Frankrikes president Nicolas Sarkozy även antagandet av en lag för övervakning av Internet-anslutningar. Vänstern kritiserade då detta initiativ. Men nu tar de till samma förfaranden och samma motiveringar. Vidare LOPPSI 2 (Lag för Orientering och Programmering för inre säkerhet) som antogs den 8 februari 2011 bemyndigade redan en djupare form av övervakning. Denna lag omfattar, med tillstånd av en domare, möjligheten att installera, utan den berörda personens vetskap, en teknisk anordning som kan registrera vad denne skriver på tangentbordet och vad skärmen visar. Och för att installera övervakningsanordningen kan polisen komma in i utan tillstånd och även på natten i personens hem eller fordon.
Att förlänga chockeffekten
Bortsett från att installera något ”meningslös” och förlänga chockeffekten av Merah fall, vilka andra syfte kan ha en ny lag som gör det möjligt att kriminalisera beteenden som redan är kriminaliserad genom befintlig lagstiftning och installera bestämmelser för övervakning som redan används? Chocken som Merah fallet gav upphov till kommer inte från dess våldsamma natur men hur polisen uttryckte sin stora makt. Bilderna lät inte observera eller analysera något och ”information” ogiltigförklara varandra. Till den meningslösa innehåll av vad som sades samtidigt som anfallet utvecklades tillförs genom det nya lagförslaget som just antagits en automatisk upprepning som vidmakthåller effekten av förstelning, samtidigt som förbjuder alla slags ifrågasättande om fallet.
Låst i meningslösheten, individen kan bara undvika krisen genom att acceptera nästan allt ”vad makten säger”. Så man kan inte göra något annat än acceptera och ge själv ännu mer mening till avskaffandet av hans egna friheter.
Genom att eliminera, som i alla antiterrorism lag alla skillnader mellan inrikes och utrikes, sätter oss den nya lagen som har just har godkänts i ett tillstånd av psykos. Detta återspeglas i fusionen som texten skapar mellan straffrätt och krigets lagar. Varje handling av solidaritet eller sympati för främmande folk som överfalls militärt av Frankrike, utan att det ens finns en krigsförklaring, håller gradvis att förvandlas till ett brott. Detta lagförslag är en del av den absurda idén, som kombinerar två ord med diametralt motsatt betydelse, det är ”humanitära krig” och kriget mellan ”gott och ont”. Frankrikes nya regering följer precis samma linje som den tidigare, vilket bekräftar att det är en ”förändring inom kontinuitet”.
