Nästan enhälligt, den franska nationalförsamlingen antog slutligen den 12 december 2012, ett lagförslag om säkerhet och
terrorism från inrikesminister Manuel Valls. Texten, som hade stöd av medlemmarna i UMP (Frankrikes president Nicolas
Sarkozys tidigare högerparti) också godkändes av miljöpartiets medlemmar. Vänster fronten var det enda politiska parti
som avstod från att rösta. Analyserade i ett påskyndat förfarande, var antagandet av lagförslaget därför mycket snabbt
och det gjordes utan någon verklig opposition.

Denna text syftar till att möta de ”störningar” som registrerades i fallet Merah. Det handlar om att främst kunna åtala
franska medborgare eller personer som normalt är bosatta på franskt territorium och ”begår terrorhandlingar utomlands…
eller åker utomlands för att utbilda sig till terrorister.” I själva verket, lagen från den 23 januari 2006 tillät redan
bestraffa handlingar som ansågs som terrorism begått av franska medborgare utanför landet. Men i denna lag straffades
handlingarna enligt lagen i det främmande landet, som också fick rapportera sådana handlingar.

Vederlägga befintliga lagar

Den nya lagen skapar ett nytt brott, som är att gå till ett träningsläger, särskilt i Afghanistan-Pakistan regionen.
Inte bara lag 1986 om ”begreppet förning för kriminell verksamhet” tillät redan kriminalisera sådant beteende men flera
rättsfall hade resulterat i domar på personer på grundval av sådana anklagelser. Till exempel har 5 av de 6 franska
fångarna i Guantanamo som släpptes av de amerikanska myndigheterna, dömdes efter deras återkomst till Frankrike. De
anklagades för att ha varit i militära träningsläger som påstådds tillhörde al-Qaida, och i fallet med en av dem, för att
ha deltagit i ”en religiös undervisning som predikade våld.” Detta leder till ett förnekande av befintliga rättsliga
möjligheter, liksom de domar som dem hade gett upphov till.

Manuel Valls syfte verkar vara i första hand ett förnekande av förekomsten av tidigare rättsliga möjligheter som redan
innehåller allt den nya inrikesministern vill införa med den nya lagen. Hans insatser i detta avseende påminner oss
omedelbart om hans föregångare, Claude Guéant, uttalande som förklarade för pressen att Merah inte hade gripits som en
försiktighetsåtgärd, men stod under bevakning, eftersom ”han inte kunde klandras för något brott innan han begick sina
brott.” ”I Frankrike skickar vi inte folk till domstol för sina avsikter, och inte heller för att ha salafistiska idéer.
Vi kan bara arrestera människor för vad de har gjort” tillade Claude Guéant då.

De två inrikesministrarna arbetssätt är identiska. Först förnekar de senaste 10 årens utveckling i straffrätt, nämligen
förekomsten av eventuella åtal och förfarandens möjlighet som ger breda befogenheter till polisen och
underrättelsetjänsten. Och sedan säger att på grund av dessa luckor hotas vår säkerhet och därför skall föras in i
brottsbalken ett antal bestämmelser, som faktiskt existerar eller redan används inom den administrativa ramen.

Kontrollåtgärder permanentas

Den andra viktiga aspekten av den nya lagen har att göra med kontroll av länkdata, Internet, detaljerad plats och
telefonräkningar. Sedan 2006 kan detta övervakningssätt utföras i Frankrike som en försiktighetsåtgärd, dvs. utan ett
föregående brott. Men dessa bestämmelser, som regelbundet förnyas vartannat år är tillfälliga och upphöra att gälla den
31 december. Regeringen åberopade även behovet av att förnya dem när den motiverade användningen av det i brådskande
förfarandet. Men faktum är att, med dess införande i den nya lagen permanentar sådana åtgärder.

Genom denna omröstning förnekar den socialistiska parlamentariska gruppen deras tidigare nedlagd röst, vid omröstningen
om samma bestämmelser i 2006. Efter Merah fall, tänkte då Frankrikes president Nicolas Sarkozy även antagandet av en lag
för övervakning av Internet-anslutningar. Vänstern kritiserade då detta initiativ. Men nu tar de till samma förfaranden
och samma motiveringar. Vidare LOPPSI 2 (Lag för Orientering och Programmering för inre säkerhet) som antogs den 8
februari 2011 bemyndigade redan en djupare form av övervakning. Denna lag omfattar, med tillstånd av en domare,
möjligheten att installera, utan den berörda personens vetskap, en teknisk anordning som kan registrera vad denne skriver
på tangentbordet och vad skärmen visar. Och för att installera övervakningsanordningen kan polisen komma in i utan
tillstånd och även på natten i personens hem eller fordon.

Att förlänga chockeffekten

Bortsett från att installera något ”meningslös” och förlänga chockeffekten av Merah fall, vilka andra syfte kan ha en ny
lag som gör det möjligt att kriminalisera beteenden som redan är kriminaliserad genom befintlig lagstiftning och
installera bestämmelser för övervakning som redan används? Chocken som Merah fallet gav upphov till kommer inte från
dess våldsamma natur men hur polisen uttryckte sin stora makt. Bilderna lät inte observera eller analysera något och
”information” ogiltigförklara varandra. Till den meningslösa innehåll av vad som sades samtidigt som anfallet utvecklades
tillförs genom det nya lagförslaget som just antagits en automatisk upprepning som vidmakthåller effekten av förstelning,
samtidigt som förbjuder alla slags ifrågasättande om fallet.

Låst i meningslösheten, individen kan bara undvika krisen genom att acceptera nästan allt ”vad makten säger”. Så man kan
inte göra något annat än acceptera och ge själv ännu mer mening till avskaffandet av hans egna friheter.

Genom att eliminera, som i alla antiterrorism lag alla skillnader mellan inrikes och utrikes, sätter oss den nya lagen
som har just har godkänts i ett tillstånd av psykos. Detta återspeglas i fusionen som texten skapar mellan straffrätt
och krigets lagar. Varje handling av solidaritet eller sympati för främmande folk som överfalls militärt av Frankrike,
utan att det ens finns en krigsförklaring, håller gradvis att förvandlas till ett brott. Detta lagförslag är en del av
den absurda idén, som kombinerar två ord med diametralt motsatt betydelse, det är ”humanitära krig” och kriget mellan
”gott och ont”. Frankrikes nya regering följer precis samma linje som den tidigare, vilket bekräftar att det är en
”förändring inom kontinuitet”.