I Latinamerika, men främst i Argentina, genljuder varje meddelande från Påven Franciskus och den upprepas.
Betydelsen av hans ord, gester och handlingar ifrågasätts inte. Hans förslag, hans formuleringar, är djupgående. De
pekar på problemets kärna.

Jag säger detta, utan att klargöra först att påven Franciskus liknar en annan, och jag menar inte Assisi. I
Argentinas historia, det finns en till mycket viktig. Han är känt som San Martín, och kallades José Francisco.

Jag menar, alla talar väl om Franciskus som om San Martín. Men San Martin de Mitre, eller de Rojas med ”Den Heliga
Svärd” är inte det jag gillar. För mig är detta inte sant. Med Franciskus är samma, alla pratar om honom, men inte
alla säger samma sak.

Här kommer jag att skriva om vissa saker, få, som gör skillnaden, om Franciskus som jag tror är det viktigaste, och
ofta de som får inte så mycket plats i median.

Han säger att vi måste kämpa mot ”globaliseringen av likgiltighet”, att vi måste komma närmare en ”mötande kultur”.
Han insisterar om nåden som central för våra liv, religiös eller ej, titta på andra utan att döma, utan att skicka
dem någonstans i helvetet.

Francisco utmanar oss, anklagar, avslöjar oss.

Han talar inte om bara droger, han föredrar att tala om ”kemiskt beroende” mycket mer omfattande, och för den som
förstår, mycket mer radikal.

Han kräver att vi tar hand om samhällets båda ändar, unga och gamla.

Han brännmärke finansiellt kapital, han kallar till och med pengar för ”djävulens avföring”. Därför insisterar han
om en fattig kyrka och för de fattiga.

Läs vad han nyligen sade:

”Man kan ta itu med fattigdomens skandal genom att främja inneslutningsstrategier som bara lugnar ner och förvandlar
de fattiga till passiva och ofarliga varelser. Hur sorgligt är det att se att bakom påstådda altruistiska verk,
reducerar man andra till passivitet, förnekas eller ännu värre, döljs affärer och personliga ambitioner. Jesus
skulle säga hycklare. Hur underbar är det istället när vi ser folk som är aktiv, framförallt dess fattigaste
medlemmar och ungdomar. Det är då man känner löftets vind som ger bränslen till illusionen om en bättre värld. Att
denna vind ska förvandlas till en storm, det är min önskan.”

Inom kyrkan driver han ut pedofiler, rensar korruptionen, vill utvisa fariséerna. Utåt kräver han ett stopp för
kriget i Syrien och han lider med Gaza i Argentina, när ett hus rivs ner, ber han om ett tak, arbete och mark.

Han kallar oss till bön och att be för honom när han försvarar invandrare, och han tvättar fötterna på dem som inte
kommer in i konsumtionssamhället, inklusive muslimer.

Latinamerika lever skakiga tider, precis som resten av världen. Francisco varnar, det finns en ”tredje världskrig i
delar”.

För mig är denna Franciskus den som kommer att röra allt, att slåss mot ”använd och släng kulturen”, som fördömer
denna ”civilisation som gick för långt.” Från världens ände kallar han oss att inte glömma Gud … eftersom, som
det står i Koranen, den som glömmer Gud, glömmer sig själv.

Så Gud ber oss i Koranen: ”Minns mig, och jag kommer att minnas er.”