Helena Benaouda

Islams dörr öppnades för Leopold undan för undan. En kall vinterdag i Afghanistan höll en smed på att sko hans häst, och
sade till honom: ”Du är ju muslim fast Du inte insett det ännu. Varför inte erkänna det nu! Vi kan resa till Kabul till
emiren, du blir mottagen med öppna armar…”

Från Samarkand till Berlin

Men Leopold reste vidare, från Kabul till Ghazni, Kandahar och Herat. Tidigare under 1926 återvände han till Europa. Han
reste genom Samarkand, Bukhara och Tasjkent över saltstäpperna vid Uralen och Moskva tillbaka till Frankfurt. Han
tillbringade en tid i Frankfurt, föreläste om geopolitik i Berlin och gifte sig med den 41 år gamla Elsa, en änka med en
nioårig son. Hans tankar kretsade kring en fascinerande aspekt i Islam, dess förmåga att förena fysisk och spirituell
verklighet. Han skrev: ”På grund av Europas sekellånga vana att tänka i nästan uteslutande kristna banor hade även det
agnostiska Europa lärt sig se på religionen med hjälp av kristna begrepp, så att man endast godkände som religion det som
var mystiskt och förborgat, utanför människans förstånd. Islam stämde inte med dessa premisser. Den förespråkade samordning
av de fysiska och spirituella aspekterna som om detta vore helt naturligt!”

En dag i september 1926 åkte han och Elsa tunnelbana i Berlin, i en vagn med passagerare från överklassen. Han såg sig
omkring på dessa människor som bar tecken på god ekonomi och samhällsposition, men även på en djup sorg någonstans inom
sig.

Han skriver: ”Detta var ju verkligen egendomligt. Jag hade aldrig förut sett så många olyckliga människor omkring mig.
Eller var det kanske så att jag aldrig förr tittat efter det som nu stod så uppenbart skrivet i dem?
Även Elsa reagerade när jag anmärkte på detta, hon vände sig häpen till mig och sade: Du har rätt! Allesammans ser de ut
som om de led helvetets kval. Jag undrar om de själva vet vad som sker inom dem?

Jag visste att de inte gjorde det, ty om det förhöll sig så skulle de inte kunna fortsätta att förslösa sina liv, som de
nu gjorde, utan att tro på förpliktande sanningar, utan något mål förutom önskan att höja sin ”levnadsstandard”, utan andra
förhoppningar än att kunna skaffa sig fler materiella ägodelar och kanske mera makt…”

När Leopold och Elsa kom hem fann han Koranen uppslagen på ett ställe han läst tidigare på dagen. Han tog upp den och läste
men denna gång men nya ögon: ”NI FINNER ert nöje i att överglänsa varandra i rikedom och världsliga framgångar ända till
dess ni står vid gravens rand.
Ack nej! En dag skall vi få veta [ert misstag]! Ja, en dag skall ni få veta [ert misstag]!
Ack, om ni visste det [nu] med full visshet…!
Ja, ni skall få skåda helvetets eld! Era egna ögons vittnesbörd skall då ge er visshet, och den Dagen skall ni ställas till
svars för [vad ni gjorde av] det goda som skänktes er [i livet]! (102:1-8)

Boken skalv i Leopolds händer. Han skriver: ”Det var ett svar, och ett så avgörande svar att all min tvekan plötsligt
sopades bort. Jag visste nu med absolut säkerhet att det var en Gud ingiven bok, som jag höll i min hand. Ty fastän den
hade förelagts människan för mer än trettonhundra år sedan, förutsåg den tydligt någonting som kunde ha blivit verklighet
endast i vår komplicerade, mekaniserade mardrömslika tidsålder. I alla tider hade människor känt girighet men aldrig förr
hade denna girighet vuxit från enbart en iver att förvärva sig saker till att bli en besatthet som undanskymde allt annat,
ett oemotståndligt begär att gå, att göra, att åstadkomma mer och mer – mer idag än igår, och mer i morgon än idag, en
demon som rider på människornas axlar och piskar deras sinnen framåt mot mål så länge de ligger där borta vid synranden,
men dömda att skrumpna samman till än större intighet, så snart de kommer inom räckhåll. Och den där hungern, den
omättliga, hungern efter ständigt nya mål, som gnager på människans själ:
”Om ni blott visste att ni befinna er i helvetet…”

Jag insåg att detta inte var enbart mänsklig klokhet hos en man i ett fjärran förflutet id et avlägsna Arabien. Hur vis
han än må varit, kunde han dock inte av sig själv ha förutsett den tortyr som är så betecknande för 1900-talet. Ur Koranen
talade en röst, som var större än Muhammeds.”

Efter denna händelse besökte han en av sina muslimska vänner, en indier som ledde en liten muslimsk församling i Berlin,
och framförde sin önskan att omfamna Islam. Elsa följde hans exempel att övergå till Islam några veckor senare. Leopold
Weiss blev Muhammed Asad. Hans närmaste, fadern och en syster, vägrade först att acceptera hans beslut, och slöt inte fred
med honom förrän nästan tio år senare.

Hjärtats hem

Samtidigt kände han stark längtan tillbaka till hans hjärtas hem, Arabien. Muhammed Asad skrev nya kontrakt med Neuer
Zürcher Zeitung, en tidning från Zürich, Telegraaf från Amsterdam samt Kölnische Zeitung från Köln, och lämnade Europa
igen, denna gång tillsammans med Elsa. Åren mellan 1927 – 1932 tillbringade Muhammad i Arabien, i uppdrag som förde honom
till Egypten och Cyrenaica i Libyen, för Sanussi gerillans räkning i deras kamp mot Italien. Han blev nära förtrogen med
kung Abdul Aziz ibn Saud, som han arbetade för en längre tid. 1932 dog Elsa, Muhammad gifte om sig ganska snart, denna
gång med en arabisk kvinna, fick en son med henne – och vandrade vidare. Han ville till östra Turkestan, Kina och
Indonesien, men blev övertalad av religionens filosof och poeten Muhammad Iqbal att stanna i Indien för att hjälpa till
med etablerandet av en muslimsk stat.

Drömmen om en islamisk stat, Pakistan

Drömmen om Pakistan blev en ny dröm för Muhammed Asad, långt innan dess blivande ledare själva börjat drömma denna dröm.
1934 gav Mohammad ut sin första bok som handlade om Islam, ”Islam vid skiljevägen”. Det var ett verk som vädjade till
världens muslimer och framför allt ungdomen att inte blint imitera väst både i tid och otid och manade dem för
återupptäckande av sitt muslimska kulturarv.

Under andra världskriget satt Muhammed Asad internerad, betraktad som en utländsk fiende, i Dalhousie i Punjab. Han blev
fri 1945 och startade en tidning, ”Arafat” som dock snart lades ned. När staten Pakistan bildades fick Muhammed, nu
pakistansk medborgare, i uppdrag att leda arbetet i ”Department of Islamic Reconstruction”. Han påbörjade översättningen
av Sahih Al-Bukhari och återupptog publiceringen av ”Arafat”. Han debatterade, förespråkande islamisk konstitution för
Pakistan och blev Mellanöstern ansvarig i utrikesministeriet. 1952 sändes Muhammed till New York som pakistansk
representant i FN.

Misshålligheterna förstärktes när Muhammed sökte tillstånd att gifta sig med Paola Hamida, en amerikansk konvertit.
Muhammed sade upp sig från sina uppdrag 1952, hans privatliv var viktigare för honom. Han började skriva ett av sina
mest kände verk, den biografiska ”Vägen till Islam”, som kom ut 1954.

Muhammed Asads största uppgift

Muhammad Asad lämnade diplomatins värld men hans intellektuella ansträngningar mattades inte, snarare tvärtom. Med stöd
av sin hustru, Paola, och av Muslim World League genom Shaikh Muhammad Sarur-as-Sabban började han översätta Koranen till
engelska. Den första volymen till och med suran ”At-tawbah” kom ut 1964. Den är skriven på en utsökt engelska, men den
orsakade en mindre storm hos sin sponsor, ”The Muslim League”. Innan man hade hunnit granska Muhammads kommentarer hade
man vidtagit omfattande åtgärder för att göra översättningen känd. Men när den sedan gavs ut, väckte den en minst sagt
livlig debatt.

En gång rebell, alltid rebell

Kommittén som tillsatts för att eftergranska översättningen kom fram till att verket var alltför kontroversiellt för att
godkännas och distribueras av Muslim World League! Asad hade i sitt arbete influerats av liberala tänkare som Shaikh
Muhammad Abduh och hans medarbetare Rashid Rida i Egypten som båda hade påverkats av västerländska tankesätt. Muhammad
själv sade att hans sträva var att återge Koranen den betydelse som den hade för dem som inte ännu förmådde skilja mellan
islams sanna innebörd och de begrepp och de bilder som hade uppstått under den historiska utvecklingens gång. Han menade
också att tidigare tolkningar var utflöde av ”institutionaliseringen” av Islam. Denna institutionalisering hade kommit att
uppfattas som enbart ett system av lagar och förmaningar. Koranen kan då inte förstås i sin fulla innebörd, menade
Muhammad, tolkningen sker i ljuset av rådande ideologier och den sanna, fullständiga betydelsen går oss förbi.

Den traditionella utgångspunkten i all koranförklaring har varit att söka den ursprungliga betydelsen av Koranen. Med
sin tolkning, som betraktar den nya tidens premisser och den ideologiska utvecklingen och genom sin åsikt att detta är det
bästa sättet att tolka Koranen kan Muhammad Asad översättning sägas beteckna en vändpunkt. Han lämnar föga utrymme för
mirakler eller under och en bokstavlig förståelse av t. ex Abrahams test i elden, en Jesus uppstigande levande i Himlarna,
Jesus och lerfågeln osv. Där ser Muhammad Asad Koranens symbolik istället för mirakler. Muhammad Asad var visserligen
inte den första som velat tolka Koranen rationellt, men han kan gott kallas den som satte den rationella tolkningen i
system.

Muhammad Asad mötte motstånd i sina åsikter, men han gav inte vika. Han fann också dem som stödde honom, t. ex Shaikh
Ahmad Zaki Yamani. Styrkan hos Muhammad Asad låg i den underbart klara, eleganta och njutbara prosa han skrev. Men
allteftersom tiden tinner vidare och språket förändras kan denna styrka också bli dess svaghet. Koranens språk förenar
smak och stil med disciplin sammanflätade, och Leopold Asad fick kritik även för ”språkliga utsvävningar” eller ”brist
på disciplin”.

Han förblev under en lång period en helt egen nisch i den Europeiska litteraturen. Han förblev litterärt aktiv under
hela sitt liv, och naturligtvis, på resande fot. Den längsta perioden han var bosatt på ett ställe var i Tanger i Marocko;
därifrån ville han först flytta till Portugal men slog sig till sist ned i Andalusiska Mijas i Spanien.

En rebell blir accepterad

Undan för undan accepterades många av Muhammad Asads idéer och mycket av hans tänkande i den muslimska världen, ibland
med viss överdrift. Han kommenterade detta i ett nytt förord till ”Islam vid skiljevägen” , som kom ut i nytryck 1980.
Han skrev: ”En del muslimer har inte lyckats förstå den fulla innebörden av min maning att med stolthet axla sin egenart
och att skapa nytt på denna grund. Vi vaknar inte in i en verklighet som bärs av Koranens och Profetens sunnas värden,
utan in i en värld av förvirring som är resultatet av att många muslimer blint godtar tankar och sociala former med
ursprung i den muslimska medeltiden, istället gör att modigt återvända till de ursprungliga källorna, Koranen och sunna.”

Hänvisning till medeltida tänkandet grundar sig på att de västerländska orientalisterna jämför islamiska civilisationens
glanstid med sin egen mörka medeltid. Muhammad Asad ville att detta återvändande skulle ske på nya villkor, på långt
avstånd från institutionaliserad formalism. Men de många diskussionerna om innebörden av hans idéer har klarlagd både
fördelar och nackdelar i hans anti institutionaliserad formalism. Än idag pågår diskussionen om tolkning av Koran och
Sunna, och än idag engagerar den både institutionalister – om vi ska använda Asads terminologi – och anti
institutionalister, och belyser de kompromisser som kommit till stånd i olika frågor. Den Islam som spirar upp i Europa
bär inslag av båda dessa attityder. Islam bär ju både fasta ramar att stödja sig på och möjligheter till variation och
nytolkning, och vi varken kan eller bör vända dem ryggen. De kan komplettera varandra på ett nytt sätt och leda oss mot
en ny framtid med positiva tecken. Mash’Allah

Mohammad Asad föddes den 2 juli 1890 och han dog den 20 februari 1990. Han ligger begravd på den muslimska
begravningsplatsen i Granada i Andalusien. Må Gud belöna honom och ge honom frid. Amen.

Epilog: ”Från Leopold Weiss till Muhammad Asad”

När jag började skriva om Leopold Weiss / Muhammad Asad hade jag för avsikt att beskriva honom som den människa, sökare
och tänkare han var. Jag hade även en liten biavsikt som rörde den svenska korantolkningen som vår käre storebror Muhammed
Knut Bernström arbetat med under flera års tid. Han har i sin tolkning utgått i första hand från Muhammed Asads
förklaringar till den heliga Koranen, och då kändes det ännu viktigare att ta reda på vem denne bland muslimer och
världens mest kända nutida tänkare väl kända man var. Jag fann ett par sidor lång artikel ur en islamisk tidskrift.
Artikeln verkade inte särskilt ingående, så jag besökte biblioteket vid Stockholms universitet.

Jag gick igenom även de mest förnäma och omfattande uppslagsböckerna, bland annat Encyclopedia Britannica, och flera
andra både svenska och utländska uppslagsböcker, utan resultat. Han nämndes överhuvudtaget inte, inte ens i den lista
som bevaras i en äldre databas och som ska innehålla alla författare i hela världen, Trots Leopold Weiss / Muhammad
Asads omfattande författarskap är han som utraderad från dessa listor. De anställda på biblioteket hade inte en blekaste
aning om vem denne man var, men de gjorde ändå sitt bästa för att hjälpa mig.

Naturligtvis gjorde dessa svårigheter att jag blev ännu mera nyfiken…
Att en man som Leopold Weiss / Muhammad Asad blivit bortglömd från uppslagsböckerna och från de vanligaste
kulturtidskrifterna förefaller mig numera som en stor gåta! Redan hans litterära förmåga och lättsamma växlande mellan
miljöer och tidsperspektiv borde ha fått någon litteraturkritiker att rosa hans böcker. Lyckligtvis var denna enda skrift
som jag fann i början av arbetet ett till hälften självbiografiskt verk så jag kunde sätta igång med att försöka plocka
smultronen i hans liv och utveckling till en troende muslim, samt hans livsverk. Särskilt medan jag skrev den första
delen om Leopold fick jag ofta dra igenkännande på munnen, jag påmindes om mina egna funderingar kring Islams läror
tiden före min konvertering och även under de första åren i Islams famn. Han verkar ha funnit de rätta orden för många
sökares både tysta och uttalade frågor – och dessutom antingen från någon andra erfarna eller självfunna svar och
förklaringar!

När jag skrev den andra delen fick jag arbeta hårt för att finna material och information om Muhammad Asads senare år och
påmindes allt mera om den blivande korantolkningen. Eftersom det verkade vara svårt att finna material och Muhammed Asads
senare år, tog jag kontakt med vår storebror Mohammed Knut Bernström, bosatt i Larache, och fann att dessa två Muhammed
var ett par vänner som hade en hel del gemensamt men även en del skiljaktiga åsikter.

Muhammed Knut valde att ta upp Muhammad Asads förklaringar i sin korantolkning därför att han anser att dessa är både
lättförstådda och tidlösa samt välformulerade för den europeiska mentaliteten, lyftande upp sådant som det europeiska
sinnet finner mest nämnvärt. Dessutom ger Muhammad Asad en tolkning, vilket gör att hans tolkning förmedlar Islams
allmängiltighet under alla tider, både de gångna, den nuvarande och de kommande och på alla platser, oavsett världsdel.
Men, för att få större djup, har vår storebror delvis frångått från Muhammad Asads tolkningar, eller lagt till även
andra tolkningar i sitt arbete, särskilt under efterarbetet med koranöversättningen. Jag är övertygad om att detta
leder till ett ännu bättre återgivande av Koranens innebörd.

Min ödmjukhet inför det sätt som Gud finner dem som söker sanningen och min uppskattning och beundran för alla stora
tänkare som omfamnat islam har ökat avsevärt efter detta anspråkslösa arbete. På samma sätt växte även min tacksamhet
till Skaparen för att han kallat även oss här och nu, att vara en del av den muslimska världs familj, som vi alla som
delar denna tro tillhör, oavsett vårt ursprung, våra personliga egenskaper och gudagivna förmågor. Alhamdullilah.

Källor:
Asad, Vägen till Mecka – Impact, Maj 1992

Hjärtligt tack till Muhammad Knut Bernström och bibliotekarierna vid Stockholms Universitet för er hjälp och ert
tålamod med mig!

Salaam, 1997 Mars – April, Sida 23 – 25