Europa genomgår en mycket turbulent period och den finansiella krisen gör det ännu svårare för den europeiska
integrationen (viktigt för att konkurrera som en världsmakt), dessutom den ekonomiska kollapsen som blir alltmer
synlig i de perifera länderna och tillväxtekonomier har lett till framväxten av centrifugalkrafter som förväntas
generera så småningom styckningen av den nuvarande Europeiska unionen och ett återvändande till situationer som fanns
för länge sedan vid horisonten av 2016.

Således, enligt en undersökning som genomfördes i åtta EU-medlemsstater av Pew Research Center, fann man att
missnöjet mot EU hade ökat med 15 procentenheter under det senaste året, från 30 % till 45 %, med särskild betoning
på Frankrike, Storbritannien och Tyskland.

Som påpekats av Joel Kotkin i tidskriften Forbes i årtionden, nordliga länder (Tyskland, Norge, Sverige, Danmark,
Nederländerna, Finland och Storbritannien), har uppvägt de mycket låga födelsetal och minskande inhemsk efterfrågan
med ankomsten av invandrare och upprättandet av exportinriktade högproduktiva ekonomier.

Omvänt, de perifera europeiska ekonomierna har inte kunnat utveckla starka ekonomier för att kompensera deras
minskande demografiska bas på grund av dem har baserat sin ekonomi på den så kallade ”Medelhavsdieten”, vars
huvudsakliga ingredienser var stadsplanering, turism och inhemsk konsumtions ”boom”, vilket skapat goda
minimalistiska ”rätter”, med mycket suggestiv utseende och orimliga pris, men utan kulinarisk innehåll och ett
utgångsdatum (2008), orsakad av den spruckna fastighetsbubblan och det finansiella korthusets kollaps i
PIIGS-länderna (nedsättande engelsk förkortning som omfattade Spanien, Portugal, Italien, Irland och Grekland) och
på köpet Cypern, Malta och Slovenien.

Det tyska lokets bromsande

Enligt euronews.com har det tyska loket backat under det fjärde kvartalet 2012 (negativ tillväxt, -0,5 BNP) på grund
av den minskade industriproduktionen med svag efterfrågan i Europa och den inhemska konsumtionens stagnation, vilket
kan leda troligen till en recession under 2013, därför pressar de medlemsstaterna i euroområdet att införa snabba
och djupa åtgärder för att förhindra en försämring och för att inte förlora marknadens förtroende.

Men införandet av alltför ambitiösa mål för att minska det offentliga underskottet, mot bakgrund av en mycket
betydande minskning av BNP och med det extra problemet med brist på krediter i flera ekonomier, förvärrat
euroområdets svaga handel och inte lyckats med att uppnå det primära målet, att få en bättre balans i
medlemstaternas offentliga finanser (särskilt bland de perifera och framväxande).

Således, de strukturella och finanspolitiska reformer som införts av trojkan i länder som Irland, Grekland, Portugal,
Spanien, Italien, Cypern, Malta och Slovenien för att modernisera den offentliga och hälsoförvaltning, förbättra
arbetsmarknaden och anpassa skattetrycket till omständigheterna är allmänna principer som kommer att leda till
skattehöjningar, personalminskningar, avskaffande av offentlig verksamhet, lönesänkningar och maximal flexibilitet
på arbetsmarknaden.

Därför har Internationella valutafonden (IMF) uppmanat de tyska myndigheterna att implementera en politik som
”stimulerar den inhemska efterfrågans tillväxt” därför att enligt deras mening, skulle detta ha ”betydande positiva
effekter som skulle spridas” på både euroområdet och globalt, eftersom den tyska inhemska konsumtionens tillväxt
förutom att stimulera den ekonomiska tillväxten skulle kunna försvaga euron vilket skulle underlätta
konkurrenskraften hos alla europeiska länder. Det innebär att den inhemska konsumtionen skulle kunna bli det som
räddar Tyskland från recessionen.

Tysklands utträde från eurosamarbete?

Tysklands ekonomiminister Philipp Rösler sade i en intervju med ”Rheinischen Post” att ”köp av skulden inte kan vara
en hållbar lösning eftersom den livnär farorna med inflationen”, men Portugal, Italien, Spanien och Irland har
börjat pressa ECB att aktivera sitt uppköpsprogram av obligationer för att kunna finansiera sig under normala
förhållanden nästa år. Kom ihåg att enligt Goldman-Sachs har de tyska bankerna en exponering på 11 900 miljarder
euro mot Grekland (7300), Portugal (3500) och Irland (1100), men beloppet växer till 65 200 miljoner om man
inkluderar den spanska (18 300) och italienska (34 900) skuld, enligt uppgifter från 2011.

Charles Dumas (Lombard Street Research London) anser för sin del ”att euromedlemskapet har uppmuntrat Tyskland till
en kostsam merkantilistisk strategi på bekostnad av den inhemska konsumtionen och ekonomins produktivitet.”

Således reallönens stagnation, den finanspolitiska anpassningen och de relativa höga realräntorna begränsar kraftig
den inhemska tyska konsumtionen, men nu den nödvändiga botemedel för euroområdets problem kommer att leda till högre
inflation i Tyskland, långvariga deflationistiska lågkonjunkturer i viktiga marknader på euroområdet, och
kontinuerliga officiella transfereringar av resurs till sina partners, så Dumas drar slutsatsen att ”en återgång
till D-marken skulle pressa vinsten, öka produktiviteten och höja realinkomsterna för konsumenterna, eftersom i
stället för att låna sitt överskott till perifera länder, skulle tyskarna kunna få en högre levnadsstandard i
landet” och dessutom, enligt en undersökning av TNS Emnid för veckotidningen Focus, 26 procent av tyskarna skulle
stödja ett parti som skulle föra Tyskland bort från euron. Det innebär att man kan inte är uteslutet att den nya
”EU-skeptiska” rörelse ”Alternativ för Tyskland” (AFD), som huvudsakligen består av akademiker och affärsmän, kan ta
sig in i Bundestag i nästa federala val i september.

Euroområdet försvinnandet?

Tysklands utträde från eurosamarbetet skulle innebära troligen euroområdets försvinnande och den eventuella
uppkomsten av ett Europa av sex (Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Österrike), och de
perifera länderna (Portugal, Italien, Spanien, Irland, Slovenien, Malta och Cypern) skulle bli tvungna att återvända
till sina nationella valutor och lida den efterföljande värdeminskning av samma, en regression till inkomstnivåer
typiska för 70-talet och början av flykten från städerna till landsbygden, från ekonomisk strypning,
bostadsövertagande och arbetslöshet, vilket skulle resultera i en omfattande förnyelse och föryngring av landsbygden
och dess befolkning.

På Fox News sade Peter Morici, ekonom och professor vid University of Maryland, att ”behovet av en finanspolitisk
union i euroområdet och att ECB antar en liknande roll som USA Federal Reserve”, inte kommer att komma fram i tid
för att rädda de perifera länderna och han övervägde möjligheten att ”dessa länder borde överge euron för att trycka
sina egna pengar och lösa sina problem som USA gjorde efter finanskrisen.”

Exportens kraftiga nedgång på grund av den minskade inhemska konsumtionen i EU, ett resultat av den ekonomiska
nedgången, (handeln mellan EU:s medlemsstater uppgår till 60 % av den totala handeln) och en artificiellt
omvärderade euro som gör de europeiska produkter dyra och minskar deras konkurrenskraft med länder runt om i
världen, (med särskild betoning på traditionella exportländer såsom Finland) kan leda till att landet lämnar
eurozonen och går vidare till inrättandet av en skandinavisk Federation (innefattande Danmark, Norge, Sverige,
Finland och Island), återigen bli de baltiska länder (Lettland, Estland och Litauen) lämnat åt sitt öde.

De övriga länderna i Central- och Östeuropa, (medlemmar av den så kallade framväxande Europa), kommer att drabbas
särskilt hård av den ekonomiska stormens effekter i och med dem förlorar euros skyddande paraply och kommer att
tvingas att skriva ner sina valutor, öka dramatiskt sina externa skulder och lida av alarmerande likviditetsproblem.

De måste också återvända till att bli självförsörjande ekonomier efter en massiv intern migration, och i och med EU
kommer inte att gör en regeländring för att införa euron inom hela Europeiska unionen och därigenom påskynda
anslutningen av medlemsstaterna i Central- och Östeuropa. De kommer också att tvingas att återuppta övergivna
kolgruvor och föråldrad kärnkraft för att undvika att förlita sig på rysk energi som skickligt kombinerar energi
utpressning och destabilisering av angränsande ”non grata” regeringar, något som kommer att drabba de flesta av
dessa länder strandsatta av Europeiska Unionen som vill säkerställa den europeiska energiförsörjningen med rysk gas
och olja.

EU:s slut?

Särskilt uppmärksamhet bör läggas på Storbritannien som har en större exponering till giftiga tillgångar
(subprimelån), till belånade fastigheter och en övervärderad valuta som har stagnerat exporten, vilket kommer att
tvinga landet att göra ytterligare räntesänkningar, genomföra kvantitativa åtgärder (kvantitativa lättnader) för att
öka den monetära basen, upprepade sänkningar av sin valutas värde för att öka export och protektionistiska åtgärder.

Dessutom, efter de konservativas maktåtertagande under ledning av David Cameron och trogna till sin EU-skeptiska
politik (brittisk ovilja att delta i ett projekt på tillbakagång där brittiska suveräniteten skulle underkastas
Bryssel), kommer de att inkludera i sitt valprogram till 2015 kravet på en folkomröstning om utträde ur EU efter
valet (i samband med en seger), vilket kommer att lugna partiets mer radikala bas samtidigt som man rycker flaggan
från EU-motståndarna (UKIP) som tror att Storbritannien inte behöver Europa därför att det kunde bli västvärldens
Singapore från sin finansiella utsiktspunkt i London och handels metropol med en pånyttfödd Commonwealt, efter
Winston Churchills filosofi: ”. Vi är i Europa, men inte i det”.

Mot ett folkens Europa?

I fall EU skulle sprängas och dess centripetala skyddande paraply skulle försvinna, kan inte uteslutas uppkomsten av
oberoende rörelser i den europeiska teatern.

Skottland skulle vara rörelsens paradigm och bästa elev eftersom senast 2014 bör genomföras en folkomröstning om
landets fortsatta närvaro i Storbritannien och vars resultat ska accepteras av regeringarna i London och Edinburgh.
Professor James Mitchell, chef för School of Government and Public Policy vid University of Strathclyde (Glasgow,
Skottland), förklarar att skälen för folket att vilja sin självständighet ”ligger i sina respektive staters misstag
eftersom de delstaterna känner sig ignorerade.”

Upplösningen av EU skulle underlätta de nya staters inträde i ett folkens Europa med tanke på att i dag och enligt
Bryssels rådande doktrin, ”en stat som blir till följd av en separatistisk rörelse skulle förlora sin status som en
fullvärdig medlem i euroområdet och skulle behöva påbörja inträdesprocessen”, vilket i praktiken gör det omöjligt
att bryta sig ur.

Slutligen, i fall självständighetsrörelse skulle vinna i Skottland med ett följande utträde från Storbritannien, vi
kommer att bevittna en självständighets malström i andra länder som troligen skulle inkludera Flandern, Bretagne,
Alsace, Korsika, Katalonien, Baskien, Galicien, Padania, södra Tyrol, Nordirland, Cornwall och Isle of Man, en
process som kan leda till uppkomsten av en ny geopolitisk karta över Europa vid 2020.