Hania Chalal – Middle East Eye

 

Sent förra månaden kom nyheten: Aboubakar Cisse, en ung svart muslimsk man av malisk härkomst, hade dödats inuti en moské i södra Frankrike.

Inledningsvis beskrevs den berättelsen i media som en personlig tvist, men den föll snabbt isär när en lokal åklagare meddelade att fallet utreddes som ”en handling med islamofobiska konnotationer”.

Cisse dödades inte bara, han blev måltavla på en helig plats. Efter att ha rengjort moskén inför fredagsbönen visade övervakningsfilmer honom lära en annan man att be. Medan Cisse föll ner i bön låtsades den andra mannen följa med innan han drog fram en kniv, stack honom 57 gånger och ropade vidriga islamofobiska förolämpningar.

Den känslomässiga förödelsen detta har orsakat är enorm. Sedan filmen kom fram har varje detalj fördjupat den muslimska gemenskapens kollektiva sorg och tänt en sjudande ilska.

Liksom många andra har jag ställt mig själv samma fråga om och om igen: kunde vi ha förhindrat detta?

Jag önskar att jag kunde säga att jag blev chockad. Men som en synligt muslimsk fransk kvinna som leder ett paneuropeiskt nätverk av muslimska ungdoms- och studentgrupper, vet jag att vi har sett varningssignalerna i åratal. Dessa tecken har medvetet ignorerats.

Cisse var ung, svart och muslim. Han tjänade i tysthet sitt samhälle, liksom så många människor som upprätthåller de utrymmen där andra finner frid. Och ändå förkroppsligar han också allt som politiska hat handlare har ägnat år åt att avhumanisera.

 

Årtionden av trångsynthet

Även med skarpa videobevis vägrar många fortfarande att stämpla denna händelse som ett hatbrott vid sammanflödet av islamofobi och anti-svart rasism. Det var inte ett personligt gräl, utan det oundvikliga resultatet av årtionden av normaliserad trångsynthet.

En bosnisk fransman har gripits i fallet. Hans advokat förnekar att Cisse var måltavla på grund av sin religion, men för Abdallah Zekri, vice ordförande för Franska rådet för den muslimska tron, är bevisen tydliga: ”Detta är ett islamofobiskt brott, det värsta av alla de som begåtts i Frankrike mot vårt samhälle.”

Det här handlar inte om en enda galen individ. Det handlar om ett helt ekosystem av hat, ett ekosystem som upprätthålls av statlig politik höljd i neutralitet, medieberättelser som framställer muslimer som hot, och dagliga förödmjukelser som muslimska studenter, arbetare och familjer möter.

Cisses brutala mord är inte en anomali, utan snarare den logiska slutpunkten för ett politiskt projekt som förvandlar rädslor till röster och medborgare till måltavlor.

När en beslöjad muslimsk kvinna i Frankrike har 80 procent lägre chans att få en jobbintervju, när muslimska skolor utsätts för oproportionerlig granskning, och när en man kan mördas i sin egen moské, är ingenstans riktigt säkert för muslimer i Frankrike.

Vi har slagit larm i åratal. Vi har bett om dialog, skydd och värdighet. Men våra uppmaningar har mötts med låsta dörrar och institutionell utestängning.

Detta är inte längre politisk passivitet. Det är medhjälp.

Jag klandrar inte längre bara hatspridande politiker som gör muslimer till syndabockar för valvinster – de som för bara några veckor sedan skrek ”ner med slöjan”, och som glorifierar kolonial nostalgi och systematiskt vägrar att se muslimska medborgare som en del av det europeiska ”vi”.

Jag klandrar också de som erkänner vår smärta offentligt, samtidigt som de ignorerar våra varningar bakom stängda dörrar. Från lokala fullmäktigeledamöter till europeiska institutioner är deras tystnad inte neutral; den är dödlig.

 

Hur många fler?

Över hela Frankrike har människor samlats i spontana vakor för att sörja Cissé. Och detta var inte första gången.

Efter mordet på Marwa el-Sherbini 2009 frågade vi: hur många fler? Efter mordet på Makram Ali 2017 frågade vi återigen: hur många fler? Men nu, efter det brutala mordet på Cissé, är vi klara med att fråga. Vi ropar: nog.

Hur många fler liv måste islamofobi kräva innan den behandlas som det strukturella hot den är? Hur många fler moskéer måste bli brottsplatser innan europeiska muslimers säkerhet blir en icke-förhandlingsbar politisk prioritet?

Vi behöver inte fler symboliska samråd och tomma uttalanden. Vi behöver en omedelbar och systemisk omvandling. Att bekämpa islamofobi innebär att behandla muslimer som partners i att forma Europa, inte som hot som ska hanteras. Det innebär att erkänna islamofobi som en form av rasism som är rotad i koloniala arv, inte bara som religiös intolerans.

EU:s strategi mot rasism måste skapas tillsammans med muslimska samfund. Den måste erkänna diskrimineringens intersektionella natur och undvika att fragmentera kampen genom att isolera islamofobi från bredare antirasisminsatser.

Om vi ​​misslyckas med att koppla ihop punkterna och ignorerar hur islamofobi skär samman med anti-svarthet och strukturell utestängning, kommer de mest marginaliserade människorna att fortsätta betala priset för Europas likgiltighet.

Trots sorgen, rädslan och ilskan kommer moskéer att förbli platser av välkomnande och värdighet – precis som Cisse förkroppsligade dem. Vi är skyldiga detta vår ungdom, vår framtid och själva idén om Europa.

För ett Europa där Cisse skulle kunna mördas i sin egen moské kan inte kalla sig en union av jämlikhet, frihet och mänskliga rättigheter.

 

 

Original text: For Muslims in France, there is no safe place