Dr Ramzy Baroud – Middle East Monitor
I ett samtal 2020 med Princeton professor emeritus, Richard Falk, berättade han för mig att historiskt sett har koloniserade nationer som har vunnit legitimitetskriget alltid vunnit sin frihet.
Palestina är sannolikt inte undantaget. Gazakriget ställer dock världen inför en utmaning utan motstycke, särskilt till regeringars förhållande till internationell rätt, deras skyldigheter gentemot internationella institutioner, såsom FN, Internationella domstolen, Internationella brottmålsdomstolen och andra.
”Regeringen är inte legitim om den inte genomförs med de styrdas samtycke”, sa den engelske filosofen John Locke på 1600-talet. Detta är inte bara en teori, och det kommer alltid att vara tillämpligt.
Samtycke återspeglar sig dock inte alltid i form av öppna och demokratiska val. Legitimitet och lojalitet mot regeringar kan också uttryckas på andra sätt. De som inte respekterar denna maxim kan lätt hamna i politiska omvälvningar och våldsamma uppror till följd av folkligt oliktänkande.
För att upprätthålla en viss internationell konsensus grundades FN 1945. Det var uppenbart, från första början, att FN inte riktigt speglade alla människors universella önskningar. Tvärtom, den var uppbyggd utifrån ett hierarkiskt maktparadigm, där andra världskrigets segrare framstod som herrar och tilldelade sig själva vetorätt och permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd. När det gäller livegna tilldelades de mycket mindre följdplatser i generalförsamlingen.
FN tillhandahöll den absoluta minimiplattformen för internationell legitimitet, men dess ojämlika struktur ledde till ännu en konflikt, uttryckt i orden från den brittiske forskaren Adam Groves, som beskrev den ”privilegierade statusen för de permanenta fem” i FN:s säkerhetsråd inte bara ”som en Västcentrerad relik från det förflutna, men ännu värre, ett medel för status quo-makterna att begränsa andra staters inflytande och utveckling”.
För att överleva ojämlikheten i det nya internationella systemet arbetade mindre länder tillsammans för att skapa alternativa, om än mindre, politiska organ inom de större institutionerna. De använde sitt stora antal för att övervinna den koncentrerade makten i händerna på de få. De utnyttjade varje marginal för att representera rättigheterna för världens fattigaste och mest förtryckta nationer.
The Non-Aligned Movement (NAM), som grundades 1961, var ett av flera exempel som fungerade som, om än i relativa termer, en framgångssaga.
Genom åren har USA och dess västerländska allierade format sin egen version av ”legitimitet” på sättet de tolkade internationell rätt, på det sätt som de lade in sitt veto mot FN-resolutioner närhelst det inte tjänade deras intressen och på det sätt som de isolerade trotsiga medlemmar.
Under sovjettiden verkade FN och dess relevanta institutioner nominellt balanserade, eftersom världen verkligen var uppdelad mellan öst och väst, vilket gav NAM och andra mestadels globala syd baserade organisationer och allianser större politiskt värde.
På den tiden tillät inte Kinas ekonomiska makt det att påtvinga resten av världen sin version av legitimitet.
Saker har förändrats. Den sovjetiska fronten kraschade i början av 1990-talet och bröt ner ett maktparadigm som gjorde att Moskva kunde upprätthålla en balansgång. Å andra sidan steg Kina till makten och fick långsamt större inflytande, alltså legitimitet, från länder som växte beroende av den kinesiska ekonomiska motorn.
Ytterligare ett skifte är på gång. När man lyssnar på de passionerade talen från ryska, kinesiska, brasilianska, sydafrikanska, irländska, egyptiska, saudiska och Förenade Arabemiratens företrädare, kan man se att internationell konsensus starkt sammansmälter kring legitimiteten för internationella och humanitära lagar, inte bara när det gäller det pågående kriget på Gaza, men i andra frågor om internationell fred och rättvisa.
Men när USA:s ambassadör, Linda Thomas-Greenfield, räckte upp sin hand för fjärde gången, den 20 februari, och lade ännu ett veto, och därmed avvisade Algeriets uppmaning om en omedelbar humanitär vapenvila i Gazaremsan, bröt en annan pelare av internationell legitimitet samman.
Till och med vid ICJ, när hela världen argumenterade för palestinsk frihet, motsatte sig USA. ”Domstolen bör inte finna att Israel är juridiskt skyldigt att omedelbart och villkorslöst dra sig tillbaka från ockuperat territorium”, sade den tillförordnade juridiska rådgivaren för det amerikanska utrikesdepartementet, Richard Visek, den 21 februari.
Ironiskt nog har USA tillgripit dessa olika institutioner, inklusive ICC, där USA inte ens är medlem, för att rationalisera sina handlingar i Irak, Serbien, Libyen, Ukraina och många andra konfliktområden.
Det kommer att få konsekvenser av allt detta, och de kommande åren kommer att bevisa att krisen i internationell legitimitet, till följd av maktmissbruk, knappast kommer att rättas till med ytliga förändringar och reformer. Problemet är nu mycket mer djupgående och destruktivt, och priset är helt enkelt för högt att bära.
Militär makt ensam är knappast tillräckligt för att något land ska förvärva och upprätthålla sin legitimitet. Inte heller ekonomiskt inflytande eller smart diplomati. För att legitimiteten ska upprätthållas krävs mycket mer än så här, med utgångspunkt från själva grundförutsättningen att folkrättens anda inte var menad att förlänga kriget, utan att avsluta det.
Originaltext: To save Israel: The US is destroying the international system it once constructed
