Jeremy Salt – The Palestine Chronicle
”Om denna nya attityd från västerländska ledare är utformad för att avvärja en uppgörelse, då är det för lite, för sent.” Så skrev Nesrine Malik nyligen i Guardian, när hon talade om tillkännagivandet från Storbritannien, Frankrike och Kanada att de avbröt handelssamtalen med Israel och varnade för ”konkreta åtgärder” om inte bistånd tilläts in i Gaza.
Separat tillkännagav Storbritannien sanktioner mot bosättare på Västbanken – tre individer, två ”illegala bosättarutposter” och två organisationer ”som stöder våld mot palestinierna”.
Som ingen behöver påminnas om är alla bosättningar och ”utposter” på Västbanken och i östra Jerusalem olagliga enligt internationell rätt. Våld är knappast begränsat till två organisationer, och endast den israeliska regimen gör en åtskillnad mellan bosättningar och ”illegala bosättarutposter”.
Detta är en PR-rökridå eftersom utposterna är regeringens politiks förföljande hästar. Bosättarna i dem är pionjärerna som driver processen att absorbera hela Palestina framåt. I praktiskt taget alla fall får de ”illegala” utposterna så småningom status som en ”laglig” bosättning. Steg för steg är det så bosättningen har fortskridit sedan 1967.
När det gäller sanktioner mot tre individer, bor mer än en halv miljon bosättare illegalt på Västbanken. Alla bör omfattas av sanktioner. Ännu viktigare är att omfattande sanktioner bör tillämpas på den israeliska regeringen.
Det är källan till varje brott som begås på Västbanken. Det tillåter soldater och bosättare att mobba, skrämma och döda palestinier. Det tillåter dem att bränna palestinska grödor. Det kallar ”bosättarutposter” olagliga och tillåter sedan att fler av dem byggs, 61 år 2024 jämfört med 32 år 2023.
Dess mål är etnisk rensning av palestinier, från Gaza, Västbanken, östra Jerusalem och Israel före 1967, om den punkten äntligen kan nås. Det spelar ett mycket slugt, dubbelspelande och brutalt spel.
Den har just godkänt att tusentals upphetsade sociopater skanderar ”död åt araberna” och mobbar alla palestinier i deras väg på ”nationalflaggdagen”. Deras dans och skrik i Haram varje år är i grunden en stamdans inför striden.
Nesrine Malik skriver om ”för lite, för sent”, men det har varit för sent i mer än ett sekel nu. ”För sent” har gått från steg till steg. ”För sent” för att stoppa början av Nakba och ”för sent” för att stoppa alla de avskyvärda brott som begåtts sedan dess. Ändå är ”för sent” en ursäkt eftersom det kollektiva ”väst” alltid har haft makten att ingripa och stoppa det som pågick.
”Västliga” regeringar har inte konsekvent ”misslyckats” med att använda denna makt utan har vägrat att använda den, av skäl som alltid har varit tydliga. Sionismen planterades i Palestina med specifika syften i åtanke. Det var kärnan i en koreograferad omorganisering av hela regionen, med början i ett namnbyte från ”nära” östern till ”mellanöstern”, en fras som lanserades i den strategiska mainstreamen av den amerikanske maringeografen Alfred Thayer Mahan, om han nu inte myntade den.
Olja hade upptäckts 1908, och av många andra skäl var Mellanöstern för viktigt för att tillåtas gå sin egen väg. Att kontrollera det bestod av att bryta upp det, skapa nya stater, installera marionett kungar, så det med militärbaser och plantera en sionistisk koloni i mitten. USA tog över från Storbritannien som den dominerande makten på 1960-talet, men det kollektiva intresset var alltid ”västligt”.
Israel, utväxten av ”västliga” strategiska intressen, ville aldrig vara en del av Mellanöstern på villkor som var acceptabla för någon i regionen förutom korrupta, icke-representativa ”regeringar”. Det var en hatad outsider, och hatade mer eftersom det aldrig ville eller försökte passa in, bara för att påtvinga sina villkor på alla andra, med fullt stöd från sina ”västliga” sponsorer.
Om de aldrig straffade landet ens för dess värsta brott, berodde det på att Israel gav ”väst” den splittring och regionala instabilitet som det kunde utnyttja till sin egen fördel i generation efter generation. Det har krävts Gazas monstruösa natur för att detta äntligen ska slå tillbaka mot ”väst”, på de hittills små sätt vi ser nu.
Det har aldrig varit ”för sent” att stoppa de brott som begås av Israel. Om de inte stoppades, berodde det på att dessa brott främjade ”västerländska” intressen. Denna synkroniserade strategi stördes 1956 när Eisenhower tvingade Storbritannien, Frankrike och Israel att avsluta sin attack mot Egypten, efter att ha fått veta att de hade dolt sina avsikter för honom.
Den till synes rättfärdiga karaktären av hans intervention måste ställas mot det som också gjorde honom arg, nämligen att attacken mot Egypten samtidigt störde hans egen plan att störta den syriska regeringen. Misslyckandet genom att den tvivelaktiga chefen för den syriska underrättelsetjänsten, Abd al Hamid al Sarraj, avslöjade komplotten skulle ha gnuggat salt i såret av brittiskt (i synnerhet) svek.
Denna gräl var undantaget, och enighet inom det ”västerländska” kollektivet var normen när det gällde Israel. Glädje ekade över Atlanten efter den egyptiska arméns förstörelse 1967. Uppkomlingen Nasser hade fått en läxa, och lögnen om en ”förebyggande attack” accepterades omedelbart som rättfärdigande.
När det gäller palestinierna, vars mark nu är helt ockuperad, gjordes ingenting för att genomföra FN:s generalförsamlings resolution 194 av den 11 december 1948, som bekräftade alla palestiniers rätt att återvända till sina hem. Ingenting gjordes heller efter 1967, trots att ytterligare 300 000 palestinier hade utvisats från Västbanken.
Om det inte gjordes några försök att genomdriva resolution 194 från det att den antogs och vid alla tillfällen bekräftades, berodde det på att Israels västerländska sponsorer visste vad de aldrig skulle erkänna, att en judisk stat inte kunde uppstå utan utvisning av det palestinska folket.
Den äldre tron som uttrycktes av Churchill och andra, att en judisk stat skulle uppstå naturligt genom demografiska förändringar, när sionistiska bosättare strömmades in i Palestina, hade inte fungerat. Efter tre decennier sedan Balfour deklarationen utgjorde bosättarna fortfarande bara en tredjedel av befolkningen. Våld var uppenbarligen den enda vägen framåt, och Israels anhängare visade genom sin vägran att ge något stöd till resolution 194 att de accepterade den.
Resolutionen antogs bara tre dagar efter att generalförsamlingen hade antagit folkmordskonventionen (resolution 260 iii). Kontrasten mellan FN:s ideal och deras korruption efter bara tre dagar kunde inte vara skarpare. Genom att vägra att stoppa Israel i enlighet med båda resolutionerna gjorde sig västerländskt kollektiv skyldigt till medbrott i folkmord redan medan konventionen antogs.
”Väst” har aldrig varit utan verktygen för att stoppa Israel. Det har en full verktygslåda. Avstängning av diplomatiska och handelsförbindelser, avstängning av militärt och ekonomiskt bistånd och avstängning av FN-medlemskap. Om det inte har anammat ett av dem under de senaste 77 åren, beror det på att ett starkt Israel, både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt, passar dess intressen.
Frankrike, Kanada och Storbritannien har just blivit utskämda till att ”fördöma” Israels utvidgning av ”kriget mot Gaza”. De ”konkreta åtgärderna” är hittills inte några konkreta åtgärder. Storbritannien har ”avbrutit” handelssamtalen med Israel som om det vore ett mindre gräl och inte slakt och förstörelse i en skala som inte setts sedan andra världskriget, och som i många avseenden överträffar fasorna i det kriget. Är det verkligen meningen att ”avbryta” handelssamtalen ska vara ett straff för folkmord?
Även om det verkligen är ”för lite” som Nesrine Malik påpekar, är det aldrig ”för sent”. Dessa regeringar skulle kunna stoppa folkmordet idag eller imorgon om de hade modet: modet att avbryta diplomatiska förbindelser med Israel och avbryta vapenleveranser och ekonomiskt bistånd; modet att möta hoten från Israels lobbyister; och – för resten av det ”västerländska” kollektivet – modet att inta en principiell ställning mot USA om det vägrar att backa från sitt öppet stöd för denna folkmordsstat.
Fasorna i Gaza suddar ut den tydliga visionen av farorna för det kollektiva ”västerlandet” självt. Först nu verkar politikerna vakna upp till dem. Israel är ett ankare som drar inte bara ”västerlandet” ner utan ”västerlandets civilisation” med sig. Det är den döda albatross som ”väst” har bundit runt sin egen hals. Den kan ännu inte se den skada den gör sig själv genom att stödja Israel, tydligen till det oundvikligen bittra slutet, och därmed mer uppenbart än någonsin förstöra de principer den ska leva efter.
Naturligtvis, som det måste sägas, höll den aldrig dessa principer före sina egna intressen. Den var bara moralisk när det passade den. Den ”västerländska civilisationen” har alltid haft sin mörka, brutala och blodiga sida. Beethoven och Schopenhauer i Europa, invasion och massmord i Latinamerika, Afrika, ”Fjärran” östern och ”Mellan” östern. I Gaza bevittnar vi nu den slutgiltiga kollapsen av denna bedrägliga fasad.
Efter 19 månader begås fortfarande samma, om inte värre, grymheter. Nu finns det kaos som orsakades av det utpressande israelisk-amerikanska ”hjälpprogrammet” i södra Gaza när tusentals svältande människor överskred hjälpposten. Anställda och vakter flydde, och israeliska soldater sköt in i folkmassan. Flera personer rapporterades dödas och nästan 50 skadades. En videofilm av vad som fanns inuti hjälplådorna visade läsk och kex, som om det vore en gymnasiepicknick.
Ändå har Netanyahu fortfarande inte fått nog. Så här talade han till en yeshiva (religiös skola) på ”Jerusalemdagen” eller ”flaggdagen” när tusentals sociopater fick licens av regeringen att springa vilt i staden:
”Detta är ett krig mellan det goda och det onda. Det utkämpas mot människor, mot monster som attackerade oss med fruktansvärd grymhet för tjugo månader sedan. Och vi kommer att besegra dem! Vi kommer att utplåna dem! De kommer inte att finnas kvar!” Med tiden skulle de alla gå upp till templet med honom, försäkrade han sina lyssnare.
Hans partner i folkmord, Smotrich, har talat om ”den välsignade möjligheten att utplåna Amaleks säd, en process som intensifieras. Vi har fortfarande en lång väg att gå i den här frågan”, ett ondskefullt uttalande om det någonsin funnits ett. Det finns inget välsignat med folkmord, och inget annat än fördömelse för folkmordsförbrytarna.
Eftersom dessa två brottslingar och deras lika kriminella kabinettskollegor inte kommer att stoppa sitt folkmord, måste de stoppas – om de ska stoppas, snarare än att tillåtas fullborda detta brott av brott. Detta är valet som ”västerländska” politiker nu undviker att leka med ord står inför.
En förbipasserande rusar ut på vägen för att rädda en skadad hund eller katt. Detta är handlingar av vanlig mänsklig medkänsla. Ingen kommer sannolikt att stå bredvid på gatan medan ett barn blir misshandlat. Ett barn som mördas offentligt utan att någon ingriper skulle orsaka ostoppbar upprördhet. ”Hur är detta ens möjligt?” skulle folk fråga. ”Varför gjorde ingen något? Varför stod de bara där och gjorde ingenting?”
Ja, varför gjorde ingen något för att rädda inte bara ett enda utan de tusentals barn som dödats eller lemlästats i Gaza? Varför stod de där och gjorde ingenting? Vad försiggick i deras sinnen och hjärtan som bara lät det hända?
Förtjänar inte de mördade och lemlästade barnen i Gaza åtminstone samma medkänsla som visas en skadad hund eller katt? Skulle någon med en gnutta medkänsla tillåta att en hund eller katt svälts framför deras ögon? Så hur kan de se palestinska barn svältas utan att komma till deras undsättning?
Ser inte politikerna sina egna barn i ögonen på dessa döda och sårade barn? Smittar de depraverade människorna som begår dessa grymheter i Gaza alla andra med sin egen depravation?
”För lite för sent” är sant, men ”aldrig för sent” är också sant. Regeringar och enskilda politiker har fortfarande tid att visa lite ryggrad genom att stå upp mot Israel. Om inte, kommer deras namn att vara knutna till folkmordet i Gaza för alltid. Vi kan inte på något sätt vara säkra på att de kommer att göra rätt val.
Original text: The Gaza genocide: Watching Atrocities and Doing Nothing
