Nadine Naber – Jadaliyya
”… Jag spelar in den här videon för att ge er ett enkelt budskap: Vi tänker gå till Tahrir Square den 25 januari. Om vi fortfarande vill leva med heder och värdighet i detta land måste vi gå den 25 januari. Vi kommer vi att gå dit och kräva våra rättigheter, våra grundläggande mänskliga rättigheter … Hela regeringen är korrupt, en korrupt president och korrupta säkerhetsstyrkor … Om du stannar hemma förtjänar du det som kan hända med dig … och du kommer att vara skyldig gentemot ditt land och ditt folk … Gå ut, skicka SMS, häng den, häng den på nätet. Få människor att inse vad som händer… du känner din egen sociala cirkel, ditt gäng, dina vänner, be dem att ansluta sig till oss. Ta 5 eller 10 personer, om var och en av oss lyckas få med 5 eller 10 personer vid Tahrir Square… prata med folk och berätta, det räcker nu! Detta kommer att göra skillnad, en stor skillnad … säg aldrig att det inte finns något hopp … om du kommer med oss, det finns hopp… fortsätt inte att låtsas att du kan skydda dig! Ingen av oss är säkert! Kom med oss och kräver dina rättigheter, rättigheter för ditt folk. Jag tänker gå den 25 januari och säga ”nej” till korruptionen, ”nej” till detta system.”
Dessa är Asmaa Mahfouz ord, en 26-årig flicka vars blogg den 18 januari sägs det bidrog till att mobilisera en miljon människor som marscherade i Kairo och i hundratals andra städer den 25 januari. Asmaas blogg, liksom berättelserna om många andra egyptiska kvinnor under denna revolution kan hjälpa oss att svara två avgörande frågor man ställer sig i USA om revolutionen:
1) Var fanns kvinnorna? och
2) Vad kommer att hända om muslimska extremister kommer till makten?
I västvärldens diskussioner om Egyptens protester ignoreras oftast det faktum att de leddes av fackföreningar som agerade som katalysatorer av den egyptiska revolutionen, här bör vi notera att det finns många kvinnliga fackföreningar i Egyptens industriella städer. Kvinnorna som demonstrerade i Tahrir Square, medan vi diskuterade, tillhör alla samhällsklasser och deras kamp kan inte förklaras av någon orientalistisk tankesätt som förminskar de arabiska kvinnor till passiva offer för sin kultur eller religion. De är aktiva deltagare i den folkliga kampen mot fattigdom, statskorruption, riggade val, förtryck, tortyr och polisbrutalitet. De deltar i marscher, tar hand om de sårade och engagera sig i identitetskontroller av statens torpeder. De var med och hjälpte till att skapa mänskliga sköldar för att skydda det Egyptiska Museet, Arabförbundets högkvarter och andra byggnader. De hjälpte till att organisera grupper för grannsamverkan och kommittéer i hela landet i syfte att skydda allmänheten och privat egendom. De kämpade mot diktaturen tillsammans med miljontals människor, de styrs inte av någon sekt eller politiskt parti, de var förenade under en slogan: Vi vill ta bort denna regim. Master MimZ, en brittisk rappare som bäst representerar vad jag menar, har i sin låt Back Down Mubarak följande:
”Först ge mig arbete, sedan kan vi diskutera min hijab.”
För alla som undrar om förtrycket av de arabiska kvinnorna kan vi nämna att de också har behandlas hårt under denna revolution. Lärarinnan Noha Radwan attackerades och misshandlades svårt av Mubaraks torpeder, de slet av henne kläderna och håret. Många kvinnor och män har blivit martyrer (för närvarande finns mer än 300). Amira, dödades av en polis, Liza Mohamed Hasan blev påkörd av en polisbil, Sally Zahran, som slogs i huvudet med ett basebollträ av en av Mubaraks torpeder, gick hem för att sova och vaknade aldrig.
Några egyptiska kvinnor stod också i spetsen för kampen om idéer mot den officiella egyptiska television och med detta synliggjorde dem motsättningarna mellan USA:s prodemokratiska tal och deras handlingar. Under den tid som Mubaraks regim betalade ligister för att angripa, knivhugga och döda fredliga demonstranter, visade många kvinnor sin vrede över Obama och Clintons varningar om att ”båda sidor skulle undvika våld.”
Aida Seif Al Dawla är en ledande människorättsaktivist vid Nadeem Centrum för rehabilitering av offer för våld och tortyr. Detta betyder att hennes kamp, som många andra feminister och aktivister som kämpar mot den egyptiska statens våld, inkluderar att analysera USA:s imperialistiska relationer med Mubaraks regim.
Idag är revolutionärerna upprörda över USA: s obestridliga lojalitet till Mubarak regimen och Obamas stöd till vice president Omar Suleiman samt avsaknaden av debatten om dennes inblandning i tortyr i Egypten, och hans viktiga roll i genomförandet av USA:s olagliga överlämnanden program. De amerikanska ledarna har kallat Suleiman för en framstående och respektabel man. De använder dessa ord för att referera till koordinatören av CIA: s olagliga överlämnanden, utomrättsliga förfarande genom vilket misstänkta terrorister överfördes olagligt till länder som Egypten, kända för att använda tortyr under förhören.
Ta till exempel fallet med pakistaniern Habib som CIA lämnade över till Omar Suleiman. Habib fick upprepade gånger högspännings stötar, han nedsänktes i vatten upp till näsan, han blev slagen, de bröt han fingrar och han hängdes med metall krokar. När hantlangaren Suleiman fick Habibs bekännelse lämnades han tillbaka till amerikanskt förvar, där hans bekännelse användes för att döma honom till fängelse i Guantanamo. USA:s politik hjälper att upprätthålla tortyr och våld strukturen i Egypten. För att citera den egyptiska experten i amerikanska media, Mona Tehawy: ”Den amerikanska ’stabilitet’ sker på bekostnad av mitt folks frihet och värdighet eller något annat lands folk.”
Det är självklart att en demokratisk Egypten kommer att gynna kvinnorna. Regeringen antog nyligen en lag som begränsar arbetet hos organisationer som tillhör det civila samhället, och många av dem leds av kvinnor. Regimen är ansvarig för omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive extrema former av trakasserier och våld mot kvinnor som har dokumenterats av många organisationer som Nazra for Feminist Studies, Egyptian Center for Women’s Rights och den Egyptiska Organisationen för Gemenskapens Deltagande Enhancement.
Så, istället för att fråga ”Var var kvinnorna?” bör vi fråga: ”Varför en stor del av det offentliga samtalet i USA ser revolutionen genom den islamofobiska logiken och varför de stora media grupper fokuserade framförallt på bilder av egyptiska män? ”
Islamofobin fungerar som bränsle i de flesta diskussioner om Egypten och detta är något som leder till följande fråga: Vad skulle hända om den islamska fundamentalismen tar kontroll över Egypten? För detta var den diskurs som legitimerade den amerikanska regeringens medverkan i Mubaraks våldsamma ansträngningar för att stoppa revolutionen. Detta förklarar varför mina offentliga utryck av glädje och hopp för revolutionens seger och Egyptens demokratisering ofta konfronteras med mon oro. Och vad skulle hända om den islamiska fundamentalismen fått fäste i Egypten? Denna fråga måste förstås i termer av det imperialistiska psyke, ett medvetet tillstånd av panik driven av islamisk fundamentalism, som fungerar som en stödmur, eller som ett resonemang för att inte stödja den revolutionära rörelsen.
Denna fråga bör sättas i relation till USA:s historiska utveckling efter det kalla kriget. En era där den liberala feminismen och imperialismen har samarbetat. Båda bygger på en logik som rättfärdigar humanitär militär intervention, ockupation och blodspillan som en strategi för att främja ”demokrati och kvinnors rättigheter.” Denna humanitära logik förringar USA:s våld mot folket i de arabiska och muslimska områden, vilket gör det acceptabelt och även befriande, särskilt för kvinnor.
På samma sätt den islamofobiska paniken om Egyptens framtid suddar bort Mubaraks regims tidigare och nuvarande förtryck. Den förnekar de historiska villkor, som Egyptens demografiska verklighet, revolutionens komplexa och multidisciplinära utrymme där det Muslimska Brödraskapet deltar och den sekulära syns dominans. Således, islamofobin legitimerar samverkan mellan diktaturen och det amerikanska imperiet och sänder ett budskap till egyptierna: ”Det är bättre att fortsätta leva under tyranni.” Könsretoriken föder islamofobin och kräver att den ”arabiska kvinnan” ska förvandlas till en avskyvärd varelse, de osynliga systrar, hustrur och mödrar till de ”sanna revolutionärer.” Islamofobin själv legitimeras genom att dölja de egyptiska kvinnor som revolutionens aktiva aktörer.
Jag försöker inte vara alltför optimistisk. Vi har lärt oss av historien att efter revolutionen förpassats oftast kvinnorna till marginalen, bort från centrum.
Vi kan då fråga oss, om Egypten är på väg in i en demokratiserings period, kommer kvinnornas röster att finnas med i Tahrir Square, i scenens centrum? Och hur stor är chanserna för en demokratisering av rättigheterna i Egypten, alla medborgerliga rättigheter, där kvinnornas deltagande, kvinnors rättigheter, familjerätt, och rätten att organisera sig, protestera och yttrandefrihet blir centrala? Och vilka är chanserna för internationell solidaritet med de egyptiska kvinnorna och det egyptiska folket mitt i ett krig om idéer som ofta hämmar förmågan att se de arabiska och muslimska kvinnor som individer och människor, som legitima ägare till sina åsikter, regering och öde?
Det verkar alltmer klart att denna revolution är mer än en konflikt mellan den egyptiska staten och det civila samhället. De egyptiska kvinnors rättigheter, liksom resten av befolkningen, är indragen i de globala imperialistiska relationerna mellan USA, Israel, Egypten, Jordanien, Kuwait och andra repressiva regimer i regionen och utanför den. Först när vi tar på allvar dessa lokala och imperialistiska krafter, kan vi börja förstå den typ av förtryck som miljontals människor har föresatt sig att störta. Folket i Tahrir och i alla andra demonstrationer i Egypten har talat och har sagt att de inte kommer att förråda deras martyrers blod, de kommer inte att överge kampen tills de störtar Mubaraks regim.
Det återstår att se hur övergångsperioden blir, men en sak är klar, det måste ledas av folket. Och medan den egyptiska rörelsen för frihet och demokrati fortsätter … kommer de sociala rörelserna i USA, feministiska, anti-krig och andra, den imperialistiska förflutna och de egyptierna martyrers blod? eller kommer de att kräva att USA och Israel svarar för deras brottsliga samarbete med diktaturen och mer än trettio år av förtryck i Egypten?
