Det är en utopi att försöka avveckla ett system av föreställningar och attityder med nakenhet och västerländska
slogan som helt saknar empati.

Om det finns något som vi nästan enhälligt är överens om Femen, är det faktum att deras framträdanden i medierna
lyfter intressanta debatter om ideologiska frågor om feminism, även i den allmänna sekulära opinionen (och då menar
jag, främmande för feminismen).

Media exponering är på sätt och vis, även exponering till kritik. Det är normalt då att Femen blir kritiserade av
motståndare till feminismen, för dem som tvivlar på dess äkthet som en feministisk rörelse, men det är inte så vanligt
när kritiken kommer från själva feminismen, de som försöker ”fraternisera” med dem.

Jag själv har betonat tidigare samstämmigheten i några av protesterna (sist i Spaniens senat), liksom gör håller med
kritiken där de anklagas för att vara neokoloniala-feminister, som arbetar enbart med att lämna västerländska
avtryck vart de än går.

Det som Femen verkar ignorera eller i värsta fall förakta, är att det finns andra feminister, som de muslimska, med
vilka borde de räkna med när man utformar sina protester.

I sitt försvar säger de alltid att de är emot alla religioner eftersom de betraktar dem som patriarkatets pelare,
men det man kan inte ignorera är att vem som helst, även när de definierar sig som ateister eller agnostiker, kommer
från en kultur ifrån vilken måste man arbeta för att förstärka dem. Inte ens den latinamerikanska socialismen
glömmer religionens enorma inflytande.

I denna mening kritiserades Femen i ett öppet brev nyligen publicerad i Pikara Magazine över denna kulturella
okänslighet, i en direkt vädjan för avkolonisering av feminismen. Kritiken hänvisade till Femens protest i Rabat,
där två franska aktivister kysste varandra vid graven till självständighetens hjälte genom att proklamera den berömda
sloganen på engelska ”in gay we trust”.

Femen lyckades med sitt agerande att göra ännu mer komplicerad kampen för HBT-personers rättigheter som förs av
lokala organisationer, som de inte ens tog hänsyn till alls. Som författarna, Brigitte Vasallo och Gerard Casas
påpekade, det de verkligen uppnådde med det var att övertyga den marockanska allmänheten att HBT kampen utgör en
del av kolonialmakternas ideologi.

Jag undrar om deras sätt att agera är inte ett slags kolonial despotism, förutsatt avsaknaden av dubbla avsikter
som i denna artikel ska vi inte diskutera, och att man kan läsa mellan raderna i deras agerande något som, vi gör
det för er, men utan er, eftersom vi vet bättre än er själva vad som är bäst för er.

I denna mening uttalade sig också, den feministiska filosofen Maria Dolores Hinojosa, över en annan Femen protest
där man kunde se Inna Shevchenko tillsammans med andra aktivister vilket ledde till följande konstaterande: ”Det
finns inget mer motsägelsefull än en skylt som säger ’I’m a woman, not an object’ (jag är en kvinna, inte ett
objekt) när du publicerar det i en västerländsk stad helt naken. Vi har smink, vi använder klackar, men ni är mer
”slavar” för att ni bär slöja. Om man väljer fritt, en huvudduk, ett halsband, klackar, makeup är en manifestation
att en kvinna kan besluta över sitt eget liv. Ja, inom patriarkatet, här och där … men det är vad vi har. Vi föds
i en macho värld… Det är dags att utöva systerskap, stödja varandra, skapa cirklar, berika oss själva. Jag gillar
inte att se kvinnor säga andra kvinnor vad de ska göra. Om en kvinna vill ägna sig åt hemmet och ha tio barn, är
hon inte mindre kvinna eller mindre feminist än den som bestämmer sig för att ha ett betalt arbete.”

I samma anda hade uttalat sig också Natalia (Ndeye) Andujar, lärare och aktivist, och tydligt visat sin negativa syn
på Femens koloniala feminism om en annan olycklig agerande av Femen i Tunisien (de europeiska aktivister som
fängslades för sitt försvar av Amina Tyler, tunisisk aktivist som till slut lämnade Femen) och sade följande om
det: ”Föreställ dig att en grupp saudiska kvinnor gör en kampanj mot västerländska kvinnor som är offer för modet
och kommer till Europa för att berätta för dem hur de ska klä sig. Det skulle vara en skandal! Det är vad Femen gör.
En ukrainsk grupp bildad i Frankrike som åker till Tunisien för att säga till kvinnorna hur de ska uppfatta sig
själva? Jag tror att det finns en brist på diskussion om de långsiktiga konsekvenserna av det de gör. Om de vore
äkta feminister och inte nykoloniala feminister, skulle de göra en gemensam kampanj med de tunisiska kvinnor och
de skulle studera deras situation. Har kvinnornas chauvinism-paternalism som ger lektioner till andra kvinnor,
förbättrat situationen för de tunisiska kvinnorna? Har de förstärkt deras feministiska rörelse? Nej”.

En chilensk journalist och aktivist i islamisk feminism, Vanessa Rivera de la Fuente, visade också sin starka
opposition till denna etnocentrism ”Femen är bara ett exempel på en kulturell konstruktion som använder muslimska
kvinnor som en ursäkt för att motivera åtgärder och en politik som gynnar många människor, men inte oss”.

Från Femens sida, som jag nämnde tidigare, brukar de ofta försvara sig med sin ideologiska paraply av motstånd mot
alla religion. Det är dock en utopi att försöka avveckla ett system av föreställningar och attityder med nakenhet
och västerländska slogan som helt saknar empati. För att arbeta på plats, måste man först klä sig ”i deras skor”.

Anteckningar:

Victoria Permuy är PhD i psykologi från UDC och har en master i beteendevetenskap vid Leidens universitet. Hon har
arbetat som forskare och lärare vid UDC och som psykolog, hon ger kurser och utvecklar program i APACAM.