Avunden hänvisar till en persons önska som känns när denna längtar efter förstörelse eller förlust av de välsignelser
som en annan person har. En förstörelse som bäraren av denna känsla skulle kunna åstadkomma om denne hade makt att
göra det. Det är väldigt olikt önskan om en liknande välsignelse för sig själv, utan att önska att andra förlorar det,
i själva verket är detta ett positivt och lovvärt önskan som uppmuntrar sund konkurrens. Konkurrensen i allmänhet
anses inte förkastlig, utan snarare betraktas som lovvärt om det är till för jakten på dygd. Allah säger:

De gudfruktiga skall förvisso finna salighet. [När de, vilande] på högsäten, betraktar [allt det som deras Herre har
skänkt dem] kommer deras ansikten att ses stråla av lycka. De skall få dricka [paradisets] rena vin, förseglat med
[Guds eget] sigill, [ett sigill] med [doft av] mysk. Låt dem som strävar [mot höga mål] tävla om [att få dricka av]
detta [vin] (83:22-26)

Allah nämnde i Koranen de icke troendes, hycklarna och människor i allmänhets avund. På tal om de icke troende, säger
Allah:

Många efterföljare av äldre tiders uppenbarelser önskar, [innerst drivna] av avund, att de kunde förmå er att förneka
den tro som ni har antagit, och detta sedan sanningen klargjorts för dem. (2:109)

Kanske avundas de andra det som Gud i Sin nåd har skänkt dem? (4:54)

Avunden är en ond känsla i hjärtat, vilket leder till orent beteende och dåligt uppförande. Detta leder till
fientlighet, att tänka illa om andras avsikter, förtal, skvaller, lögner och övergivande av andra muslimer. Det skulle
kunna leda dess ägare att orsaka fysisk skada på den person man avundas, och till och med mord. Avund anses vara
bland de farligaste och destruktiva inre önskningar, och är det mest destruktiva för en persons religion och liv.

Allahs sändebud (fvmh) sade: ”Avundas inte varandra,
hata inte varandra, vänd inte ansikte från varandra (i avsky), (men) var Allahs tjänare som bröder.” (Al Bukhari och Muslim).

Allah beordrade de troende att söka skydd från det onda i avundsjuka människor och avund i allmänhet, när han säger:
…och mot det onda i avunden från den som avundas. (113:5).

Allahs sändebud (fvmh) sade också: ”Sannerligen, slukar avunden goda gärningar som elden förtär trä.” (Ahmad)

Det finns många berättelser i Koranen som belyser avundens faror och ondska. När vi läser berättelsen om profeten
Yusuf (Josef), (fvmh) och hans bröder, inser vi faran i avunden, hur det kan förblinda, kastar ut barmhärtighet ur
hjärtat och hur det leder dess innehavare att orsaka fruktansvärda fysiska skador på den person man avundas. Allah
säger:

DETTA är vad [Josefs bröder] sade [till varandra]: ”Josef och hans broder [Benjamin] är vår fader kärare än [alla] vi
[andra]; det är tydligt att vår fader felbedömer [oss]. Låt oss döda Josef eller jaga bort honom långt härifrån. Då
kommer vår fader att rikta all sin kärlek mot oss; därefter kan vi [ångra oss och åter] leva som goda och hederliga
människor.” (12:8-9)

En annan historia som visar faran med avunden är historian om Kain och Abel (Habil och Qabil). Koranen berättar om
Adams första son (fvmh), som mördade sin bror på grund av avund, vilket blev det första brottet i historien, där blod
utgöts. Han avundades sin bror eftersom Allah hade accepterat hans offer men inte sitt, Allah säger:

LÅT DEM höra berättelsen om Adams två söner, så som allt verkligen gick till – de bar fram var sitt offer [till Gud]
och den enes [offer] togs nådigt emot men inte den andres. [Denne] sade: ”Jag svär att jag skall döda dig.” [Och
brodern] svarade: ”Gud tar inte emot offer av andra än dem som fruktar Honom. Även om du lyfter din hand för att döda
mig, skall jag inte lyfta min hand mot dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre… Men den andre, driven av sin [hetsiga]
natur, tvekade inte inför brodermordet, och han dödade honom och blev så en av förlorarna. (5:27-28, 30)