Mellan den 23 till den 26 maj 2019 kommer de europeiska medborgarna att rösta för att välja ledamöter som
representerar dem i Europaparlamentet. Parlamentet som upplevde en ökning av högerextrema partier 2014,
konfronterar återigen den högerpopulistiska risken. En europeisk trend som har ökat i årtionden och är oroande.

”Vill vi fortfarande bygga Europa tillsammans, en Europa men annorlunda på sina delar och förbättra saker, eller
vill vi demontera eller förstöra det och återvända till nationalismen?” Två veckor före valet till Europaparlamentet
den 26 maj i Frankrike, sade Emmanuel Macron i Rumänien att han är ”redo att göra något” för att förhindra att
listan från Nationell Samling (RN) vinner valet. Ett åtagande som är ett resultat av de senaste valprognoser som
visar att presidentens parti ligger jämt med det extremhögerpartiet inför söndagens val.

Denna oro delas av många experter. Även om de traditionella partierna ibland tenderar att försumma en sådan
omröstning och dess insatser, har högerextrema partier länge satsat på en framgång som kan komma att förlama de
europeiska institutionerna.

En mångfacetterad dynamik som vinner marken

Europas högerextremas tillväxt, även kallad radikal höger, är ett fenomen som ingår i en dynamik som har pågått i
årtionden och är mångfacetterad. Det som kallas extremhöger är ”ett politiskt fält med en mängd strömmar”,
förklarade Nicolas Lebourg, historiker som specialiserat sig på radikaler. ”Extremhögern förmedlar idén om ett
organiserat samhälle (vare sig det bygger på etnicitet, ras eller nationalitet) som de hävdar vill återge på ett
homogent sätt. De främjar utopin om ett ”stängt samhälle” som kan säkerställa samhällets väckelse. De utmanar det
rådande politiska systemet, dess institutioner och värderingar. För dem befinner sig samhället i dekadens och anser
att staten förvärrar situationen, därför engagerar sig dem i ett uppdrag som de själva uppfattar som ett räddande
uppdrag.”

Flera datum illustrerar utvecklingen och den framgång som dessa rörelser ha uppnått. Attackerna den 11 september
2001 ledde världen till en era av säkerhetsoro, särskilt med avseende på den arab-muslimska världen. Den ekonomiska
krisen 2008 ökade missnöje och försämrade villkoren hos många. Slutligen migrationskrisen som resulterade i att mer
än en miljon flyktingar kom till Europa 2015. All detta utnyttjas av en extremistisk diskurs som misstänkliggör
eller till och med anklagar invandrare och flyktingar för att ”kolonisera” Europa och förändra dess djupa natur.

Det är en diskurs ärvd från rasister och rasistiska teorier som har gjorts om till ”mindre brutala och därför
acceptabla”, förklarar extremhöger specialisten, Stéphane François. I Europa har tidigare marginaliserade rörelser
vunnit väljare och anhängare genom att ändra sin diskurs på pappret. Detta är vad som kommer att kallas ”av
demoniseringen” när det gäller Marine Le Pens Front National (FN). Med dess nya tanke om ”att särskilja” som varnar
för multikulturalism och korsning av alla slag, vinner dessa rörelser mark.

Större starka rörelser

I Frankrike upplevde extremhögern sina första stora framgångar med ankomsten av Jean-Marie Le Pen i andra omgången
av presidentvalet 2002. Denna seger, förnyad av Mariane Le Pens närvaro i andra omgången 2017, intygar ett
definitivt inträde av FN, nu kallade Nationell Samling (Rassemblement National), som en viktig politisk styrka i
Frankrike. Så mycket så att Francois Hollande i slutet av mars sa att ”extremhögern kommer att ta makten i
Frankrike en dag”.

Frankrikes andra största partner i Europa, Tyskland, som länge bevarats från extremhögerrörelser på grund av sin
historia, har nu ett starkt högerparti: AfD (Alternativ för Tyskland), skapad 2013 som vann 7 % av rösterna i valet
2014 och mer än 12 % av rösterna i det tyska riksdagsvalet i 2017. Ett starkt oppositionsparti till Angela Merkel
som har utvecklat de traditionella teman som hör till denna ”politiska familj”: Islam och invandring.

Dessa idéer delas av UKIP i Storbritannien och andra partier som vinner mark i Norge, Danmark och Schweiz. Men det
är i Italien och Österrike där de högerextrema partierna är mest kraftfulla. I Italien står två rörelser ut: den
5-stjärniga rörelsen, ett populistiskt parti som har haft nationella och europeiska framgångar sedan 2013, och till
och med vunnit Roms borgmästarval 2016 och La Liga, klart placerad till extremhöger och som lyckades placera sin
ledare som inrikesminister, Matteo Salvini. Hans parti kan få 30 % av rösterna den 26 maj.

I Österrike upptar FPÖ, ett tydligt främlingsfientligt parti, en framträdande plats i regeringen, med ministrar i
framstående positioner.

Endast Portugal och Irland påverkas för närvarande inte av fenomenet. Radikala formationer existerar men de verkar
inte ha vunnit populärt stöd. Spanien, som länge var bland de länder där ytterligheten var nästan obefintlig, fick
ett anmärkningsvärt resultat i parlamentsval den 28 april. Vox-partiet, okänt fram till de senaste månaderna, vann
10,2 % av rösterna, eller 24 platser i deputeradekammaren. Första gången sedan Franco dog 1975.

En gemensam inspiration

Euroskeptiker eller eurofober, populister, nationalister eller främlingsfientliga, Europas extrema höger består av
många olika grupper men de har en gemensam bas: en position som beskrivs som ”antisystem”, främjandet av ett starkt
eller till och med auktoritärt tillstånd eller främjandet av en ”nationell preferens”. Sålunda samlas dessa rörelser
kring migrationsfrågan och om avvisning av islam: ”Invandring ses som en invandringskolonisering”, säger Stéphane
François.

Med detta i åtanke försöker Steve Bannon, Donald Trumps tidigare rådgivare, att samla all europeisk extremhöger i
en allians. ”Rörelsen”, namnet som har getts till detta initiativ, syftar till att få euroskeptikernas att vinna
makten i valet i 2019. Det har hittills misslyckats med att säkerställa stödet från alla Europas
extremhögerrörelser.

Lösningar som kämpar för att dyka upp

Hur kan man konfrontera en extremistisk frestelse som blivit en politisk tendens? För Laurent Joffrin,
redaktionschef på den franska tidning Libération, behövs det en ”tydlig politik” angående hantering av
invandringen. ”Det finns bara en moraliskt och politiskt acceptabel politik, en mänsklig reglering av invandringen”
skrev han, vilket skulle ge ett verkligt svar på möjligheterna att integrera nykomlingarna.

Den Rebelliska Frankrike (La France Insoumise), Jean-Luc Mélenchons parti, presenterade ett förslag för att skapa i
nationalförsamlingen, i december 2018, en undersökningskommission för att bekämpa de extremhögergrupperna. Det
syftar till att upprätta ”en omfattande inventering av brottslig och kriminell karaktär av de extremhögergruppers
aktiviteter”.

Med alltfler och starkare extremhögergrupper på Internet blir utmaningarna för utbildning i tolerans svårare och
svårare. ”Vi är i en odlingsplats där utbildning inte fungerar som det ska” beklagar sig Stéphane François. En
långvarig ”latent rasism” ger inte något hopp på kort sikt om en minskning av de extremhögerrörelserna i Europa.
När det gäller Europaparlamentsval, får de mycket hjälp av den starka ointresse hos väljarna för detta val, vilket
tyder på en massiv valskolkning som vi bör frukta.