Denna reflektion skrevs under samma dagar som man fullbordade överenskommelse mellan Europeiska unionen och Turkiet för att
utvisa invandrare och flyktingar som anländer till den grekiska kusten. Det är nu flera veckor sedan dess. Men timmar innan jag
skickade denna artikel till tidningen Melilla Hoy, enligt överenskommelse med dess redaktör, inträffade de kriminella och vilda
attacker i Bryssel. Med tanke på dessa brutala händelser och efter ömsesidig överenskommelse, beslutade vi att skjuta upp
offentliggörandet av detta samarbete.

I statsvetenskap talar man ofta om ”enandet av det sociala rummet” när de ställs inför situationer av allvarlig kris, inklusive terrorism,
krig, död, mm. Ingenting betyder mer än det ämne som fångar allmänhetens uppmärksamhet. Denna kollektiva känsla, enligt
experter, startade med 11-S. Sedan dess har det spridits myten om att man skulle agera omoral, med avsaknad av medlidande om vi
reflekterar över något annat än attackerna, om vi gjorde något annat än att tycka synd om dem. Vad lovvärt och underbara tankesätt
är det om det inte vore för att den etablerar, underförstått, två konkurrerande standarder för att mäta: våra offer och andras.

Rubriken till denna artikel är en omskrivning av titeln på Javier de Lucas bok: ”Medelhavet: Europas förlisning”. En bok som
publicerades nyligen, rätt i tiden som i sin noggrannhet, analys och presentation. Javier de Lucas är professor i rättsfilosofi, som
arbetar sedan många år vid Mänskliga Rättigheters Institut i Valencias Universitet och under många år har varit och är en av de
viktigaste experter som analyserar och förstår fenomenet med invandring, asylpolitik och mångkulturalism. Mot bakgrund av asyl och
migrationspolitik som EU implementerar gentemot syrier som flyr krig och fasa, varnar Javier de Lucas oss i sin senaste boken om
”EU:s misslyckande som politiskt projekt: projektet om ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa, som leds av begreppet
mänskliga rättigheter ”.

Dessa uttalanden måste förenas till bokens anda som kretsar kring förnekandet att Europa har nått sin mottagningskapacitets gräns.
I själva verket har 85 % av de syriska flyktingarna tagits emot av fyra länder som gränsar till konflikten: Libanon, Jordanien, Irak och
Turkiet. Nödsituationen är verklig i dessa länder. EU har erbjudit sig att vara värd för bara 160 000 personer. Istället har dessa fyra
länder som gränsar till Syrien tagit emot flera miljoner flyktingar. Än en gång är inte den sanna flykting dynamik syd/nord som man
bedrägligt nog vill få oss att tro, men syd/syd. Media och institutionernas budskap som talar om för oss att vi hotas av en tillströmning
av flyktingar som kommer inte att klaras av vår mottagningskapacitet är en demagogisk och mycket farlig lögn. Det är, för att citera
Javier de Lucas ”En etnocentrisk och kortsynt vision. Detta är inte en flyktingkris, men en kris av EU:s politiska projekt.”

Faktum är att EU är ett politiskt utrymme där man har tagit de mest avgörande stegen i mänsklighetens historia, positiva som den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, men också där det har varit krig och mer allvarliga och svåra konflikter,
inklusive utrotningar och folkmord över gränserna. V får inte glömma det för att placera vårt perspektiv i mer precisa och reala
termer. Vissa flyktingar, främst syrier men inte de enda, lider av denna diaspora i skuggan av konflikter där Europa har deltagit aktiv
och bestämd. Det sjudande vulkan i vilket Mellanöstern har förvandlats, är grund och botten ett resultat av de grymheter som begåtts
av USA och dess allierade i området som länge drabbats att orättvisor. Europeiskt deltagande i dessa lukrativa konflikter, som har
skapat förödelse, elände och vanära genom krig, har vräkt miljontals människor från sina hem eller snarare av spillrorna som en
gång var deras hem.

Det palestinska lidandet, för mer än sextio år sedan, verkade vara en liten sak. Nu har den ”demokratiska” festen, utbyggnad av
friheter som så häftigt talade om den ödesdigra George W. Bush, lyser med sin ”fulla närvaro”.

Skäl att dra tillbaka Nobels fredspris till Europeiska unionen

Från höger till vänster, oavsett ideologisk eller företagsinriktning, och med några få undantag, har den stora majoriteten av
europeiska medier skrivit ledarartiklar mot denna exempellösa initiativ av EU. Kommentarer är tydliga och kraftfulla i termer som:
”Det avtalet som förseglades igår mellan ledarna för EU och Turkiet för att utvisa olagliga migranter visar det mycket alarmerande
tillstånd av förfall i vilket gemenskapen befinner sig.” (El Mundo, 16/03/19/). Läs ett annat exempel, bara för hänvisa till den
konservativa media: ”Europa är inte längre den plats för frihet som unionens faddrar drömde om och för vilka de tog enorma
framsteg, som Kohl och Mitterrand, för att befästa en världsmodell av mänsklig solidaritet. Den överenskommelse som nåddes igår
mellan de 28 stats- och regeringschefer och Turkiet är förverkligandet av tillbakagånget för det europeiska målet som inleddes i
mitten av 1900-talet.” (La Vanguardia, 16/03/19 ).

Utan tvekan är avtalet mellan EU och Turkiet som trädde i kraft den 20 mars för att utvisa flyktingar och invandrare till Turkiet mycket
belysand över EU-ländernas inriktning. Det är också mycket belysande alla uttalanden om denna självmords inriktning som EU har
antagit, å ena sidan, UNHCR, FN:s organ för flyktingar, jurister och andra myndigheter som varnade för att avtalet strider mot
europeiska normer, rätten till asyl och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt säger Amnesty International att avtalet
är en ”historisk kupp” mot de mänskliga rättigheterna.

Låt oss vara tydliga om det, det handlar om outsourcing av skyddet av EU:s yttre gränser till den turkiska regeringen för 3000
miljoner euro, som kan utökas till 6000. De bryr sig inte alls om vad som kommer att hända med många människor. Det är bara en
hägring det som verkade vara en skandal som rörde så många människor när vi såg bilderna av Aylan Kurdi, det treåriga barnet
som hittades död på en turkisk strand. Eller Petra Lazslos spark, den fotojournalist som försökte hindra en syrisk far med sin son
och sin ryggsäck att komma in genom gränsen.

Det är verkligen en stor tragedi och en skam som visar tydlig den mest osolidariska, cyniska och hycklande ansikte hos de
europeiska härskarna. Ledare som är mer oroade över bevarandet av vår levnadsstandard, våra ägodelar, arbete, hus, bilar … vår
framtid. Allt annat, andras lidande som vi har bidragit till att skapa, spelar ingen större roll. Men med rätta, sade Xavier Vidal-Folch i
en av sina regelbundna kolumner i den spanska tidningen El Pais: ”… EU är framför allt, före en marknad och ett politiskt projekt, en
gemenskap av lag, en byggnad av regler (och deras respekt och tillämpning) som fastställer vissa värderingar (humanitära) och
principer (demokratiska, liberala, sociala).” Om EU minskar en av dessa landvinningar skulle det hota deras byggnad. Därför är det
lämpligt att tänka efter: Håller Europa igen på att sjunka ner i en ny period av mörker och tillbakagång?