Tahar Ben Jelloun – L´Espresso
Krisen får regeringar och medborgare att falla för frestelsen att isolera sig i egoismen och rädslan för det främmande. Dock, vilket betonas av författaren Tahar Ben Jelloun, invandrarna är en del av det europeiska landskapet och i likhet med sina ”fullblodiga” landsmän bidrar de till att skapa Europas identitet, idag.
Victor Hugo hade drömt om Europa, som på sin tid var en utopi: ”Det kommer en dag då kulor och bomber ersätts med röster, genom allmänna val och en ärevördig beslutsinstans i form av en suverän parlament… En dag kommer vi att se vi USA och Europas förenta stater, mitt emot varandra, med sträckta händer över havet och de utbyter sina produkter, handel, industri, konst, deras geni…” Detta Europa är en realitet och upplever den senaste tiden sin första stora kris. Oavsett resultatet av denna kris är EU inte en virtuell eller en utopisk idé. Det är en komplex verklighet, ofullständiga, förändringsbenägna, en enhet som är under uppbyggnad och behöver mer vilja och hjärta.
Att leva i Europa är en lycka. Tanken på en union av flera länder baserat på geografi, historia, och även demokrati och frihets värderingar är det positiva som det andra världskriget genererade. Men vem minns skälet till denna förening, som har vuxit från 7 till 27 länder? Jag har intrycket att denna enhet inte är helt lyckat, den fortsätter att hemsökas av hotet om en implosion, den är hem för bortskämda barn. Många unga européer inser inte hur lyckliga de är att har födds här i detta område där man åtnjuter frihet, där man kan åka runt utan problem, där det bara finns en valuta (med undantag för Storbritannien och Sverige), där det finns inget krig, ingen hunger, där de arbetslösa får stöd av staten.
Européerna vill alltid mer … utan att arbeta för det
Jag använder Frankrike som exempel eftersom det är det jag känner bäst. Det här landet, trots allt man säger om det har den bästa sjukvården och socialt system i världen med vissa svårigheter särskilt när det gäller pensionärer. Det är ett land där alla medborgare tas emot i samtliga sjukhus utan att behöva visa ett kreditkort och patienten får behandling oavsett om den är arbetslös eller inte har kunnat betala sina sociala avgifter. Den franska sjukhus gör ingen skillnad mellan patienter. Alla behandlas lik. Detta är något vi måste berätta och upprepa eftersom det är en essentiell verklighet av detta land.
Vissa européerna tror att dessa är intjänade rättigheter och att deras situation kan bara bli bättre. Till slut slutar de försöka. Man odlar själviskhet, de vägrar att tänka om sig själva, att se t.ex. vad som händer på andra håll i Afrika, Asien och arabvärlden. ”De vill alltid ha mer” sade Francois de Closet, journalist observatör av det franska samhället. Begreppet solidaritet bleknar, den försvagas hela tiden. Tidigare under sjuttiotalet var européerna ute på gatorna för att demonstrera mot diktaturer i Latinamerika mot Vietnamkriget, mot Sydafrikas apartheidsystem och även mot rasism och diskriminering i Europa. Det var en tid där många intellektuells ledde mobilisering, intellektuella som JP Sartre, Michel Foucault, Jean Genet, Claude Mauriac, Maurice Clavel … Idag finns det inte längre några tänkande ledare eller stora manifestationer eller verklig solidaritet med folk som lider.
Invandrarna, problemet
Vi har tappat något mycket vackert. De solidariska broderliga Europa har blivit den själviska Europa, statens och medborgarnas Europa. Några politiker, i synnerhet de från högerkanten, har dragit fördel av rädslan och gjorde av det en röstfiske industri. Den europeiska ekonomin har utvecklats delvis tack vare utländsk arbetskraft, dvs. invandringen. Få beslutsfattare erkänner det och hyllar dessa människor som kom från andra länder. Idag är barnen till dessa miljontals invandrare som är problemet. Vad gör man med dessa européer med brun, svart eller blandad hud? Hur lär man sig att leva med en annan kultur, en annan religion?
Europa borde lära sig att se sig själv i en spegel, dess bild, inte alla vita eller alla kristna i dess mänskliga landskap. Den är resultatet av blandningen, från flera bidrag. Man ser det på gatan, men man säger att de bara passerar genom Europa, att dessa människor kommer att återvända till sina hemländer. Vilket misstag! Dessa människor är européer, Europa är deras land, deras nationalitet är europeiska och deras kultur är dubbla eller tredubbla. Och detta är ett tecken på globalisering i den mänskliga mening, inte industriell eller finansiell. Människan är världens största tillgång inte tekniken.
Den franske filosofen Etienne Balibar skriver i ”La proposition de l’égaliberté” (Förslaget om ”jämlikfrihet”) att ”Europa är inte ett mål i sig utan bör ses som ett instrument för förändring av globaliserings kurs.” Europas omvandling, det som skapar dess framtid beaktas inte. Men ett Europa underkastat den intakta vitheten av sin traditionella kultur, är det fortfarande synlig? Jag tror inte det.
Tahar Ben Jelloun är den mest översatta fransktalande författare i världen. Hans romaner The Sand Child och Den Heliga Natten har översatts till 43 språk. Hans bok Rasismen förklarad för min dotter var en bästsäljare i Frankrike, Italien och Tyskland och har översatts till 33 språk.
