Rachel Shabi – New Lines Magazine

Kontrasten mellan det måttligt formulerade brevet och det extrema gensvar det fick kunde knappast ha varit mer slående. I ett sällsynt drag publicerade 36 medlemmar av Board of Deputies of British Jews – det största och äldsta organet som representerar judar i Storbritannien – ett öppet brev i Financial Times där de kritiserade Israels krig i Gaza. Undertecknarna skrev att de ”inte kan blunda eller förbli tysta” om förlusten av liv och hävdade att ”Israels själ slits ut” av dess extremistiska regering. ”Tystnad ses som stöd för politik och handlingar som strider mot våra judiska värderingar”, skrev de och uttryckte solidaritet med familjerna till de israeliska gisslan som fortfarande är i Gaza och de ”hundratusentals” israeler som protesterar mot sin egen regering, ledd av Benjamin Netanyahu.

I efterföljande medieomgångar samma dag talade undertecknarna av brevet om motiven bakom åtgärden. I BBC Radio 4:s program ”World at One” nämnde styrelseledamoten Philip Goldenberg Israels förnyade bombardemang av Gaza efter att en kort vapenvila kollapsade i början av mars. ”Titta, det här kriget kunde ha tagit slut och gisslan kunde ha släppts”, sa han. ”Netanyahu återupplivade det medvetet för att locka tillbaka några trångsynta, extrema rasister till sin regering för att behålla sin majoritet, så att han inte förlorar sin post. Så enkelt är det.” Brevet i Financial Times beskrev detta som ”Itamar-offensiven”, eftersom återupplivandet av kriget var det villkor som den högerextreme politikern Itamar Ben-Gvir ställde för sin återkomst till Netanyahus koalitionsregering. Sedan vapenvilan upphörde har över 1 500 palestinier i Gaza dödats, medan Israel har infört en åtta veckor lång total blockad, och FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) rapporterar nu att dess livsmedelslager i Gaza har tagit slut.

Det som följde efter publiceringen av brevet var en ovanligt offentlig uppståndelse inom det brittiskt judiska samfundet. Styrelsens ordförande, Phil Rosenberg, skrev ett svar till undertecknarna i Jewish News, en gratis veckotidning. Han beskrev deras brev som ett tecken på en ”djupt beklaglig förlust av perspektiv” över kriget, och kritiserade de 36 rebellerna, ​​drygt 10 % av styrelsen, för att de inte hade skyllt på Hamas för kriget och anklagade dem för att påstå sig representera hela organisationen. Han ”uppmanade oss också alla att komma ihåg att enighet är styrka. Splittring tjänar bara våra fiender.” De 36 fördömdes i en mängd debattartiklar, pressuttalanden och inlägg på sociala medier från både brittiska och israeliska judar. De sägs ha mottagit en rad skriftliga påhopp. Rosenberg släpades över kolen av 90 representanter för United Synagogue, den största organisationen för Storbritanniens ortodoxa judiska samfund, i ett ”hett” onlinemöte, under vilket han uppmanades att vidta åtgärder mot brevskrivarna. Därefter meddelade styrelsen att de 36 skulle ställas inför en disciplinär process. En av undertecknarna, Harriet Goldenberg, avstängdes som vice ordförande för styrelsens internationella avdelning medan utredningen pågick.

Denna dramatiska och hårdhänta reaktion stämmer överens med andra åtgärder från ett brittisk-judiskt representativt organ som länge har varit fanatiskt i sin övervakning av åsikter om Israel. När det gäller det katastrofala kriget i Gaza berättade en tidigare styrelseledamot i 30-årsåldern för New Lines att organisationen ”har blivit alltmer kortsynt när de står inför vad som har beskrivits som ett folkmord och livestreamats till våra telefoner dygnet runt. De försöker låtsas att de kan stoppa huvudet i sanden och inte se det.” Men brevet från de 36 oliktänkande avslöjar en djup splittring inom det brittiskt judiska samfundet, som omfattar färre än 300 000 personer och representerar cirka 0,5 % av Storbritanniens befolkning. I likhet med etablerade judiska diasporaorganisationer på andra håll, särskilt i USA, har denna fragmentering blivit mer uttalad och splittrad över decimeringen av Gaza efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då beväpnade män dödade 1 200 personer och kidnappade mer än 200 som gisslan. Kriget har hittills dödat över 50 000 palestinier, enligt internationella humanitära organisationer; de flesta av de döda är civila, inklusive uppskattningsvis 17 000 barn. Kriget har skapat tusentals amputerade barn i Gaza, fler än någon annanstans i världen. Det har gjort Gazaremsan obeboelig och förstört sjukhus, skolor, universitet, fruktträdgårdar, växthus, moskéer med mera. Och det har beskrivits som folkmord av experter i ämnet.

Rebellgruppen 36 – och andra som talade med New Lines – antyder att kanske dubbelt så många styrelseledamöter skulle ha undertecknat brevet om de hade vetat om det, eller inte varit rädda för att göra det. Samtidigt bekräftas det av tillgängliga uppgifter i ämnet att det finns en växande meningsskiljaktighet om Israel inom Storbritanniens lilla judiska gemenskap. I opinionsundersökningar från Institute for Jewish Policy Research, ett oberoende organ, stöder 88 % av de brittiska judarna inte den nuvarande israeliska premiärministern. Den stora majoriteten håller med om påståendet att Netanyahu ”prioriterar sina egna personliga intressen framför staten Israels som helhet”. Och medan en majoritet av brittiska judar känner någon form av anknytning till Israel, definierar nästan 30 % sig själva som icke- eller antisionister, medan 51 % av 16- till 29-åringarna inte identifierar sig som sionister. Det är värt att påpeka att självutnämnda sionister kanske inte håller med om styrelsens ståndpunkter (flera sa eftertryckligt till New Lines att de inte gör det). Men som helhet visar dessa siffror att brevskrivarna, långt ifrån att vara en icke-representativ utkant, återspeglar en betydande väljargrupp av brittiska judar.

Och den väljargruppen betjänas inte, eller erkänns ens, av det organ som påstår sig tala för dem. En talesperson för Na’amod, en brittisk judisk grupp som motsätter sig ockupationen och som förra året lanserade en kampanj som uppmanade brittiska judar att avstå från styrelsen, sa till New Lines: ”Detta är en organisation som väljer projektet att försvara den israeliska högern framför projektet att representera judiska samhällen i Storbritannien, där de två står i konflikt.” Styrelsen har stöttat Israel under dess anfall mot Gaza, samtidigt som de uppmanat den brittiska regeringen att förbjuda demonstrationer i protest mot kriget. Den motsatte sig brittiska parlamentariska motioner om eldupphör. När Internationella brottmålsdomstolen ansökte om arresteringsorder mot israeliska ledare för krigsförbrytelser i Gaza i maj 2024, beslutade styrelsen att domstolen ”inte hade jurisdiktion över denna fråga”. När den brittiska regeringen utfärdade ett begränsat stopp för vapenförsäljning till Israel, på grund av oro för att landet bröt mot internationell rätt, sa styrelsens ordförande att beslutet var ”ett misstag” och ”ger Hamas stöd”.

Sådana reaktionära uttalanden har länge föregått det nuvarande Gazakriget. Under ledning av Yachad undertecknade över 500 brittiska judar år 2018 ett öppet brev om styrelsens ensidiga reaktion på palestiniernas död under den stora återvändarmarschen, en serie fredagsdemonstrationer av obeväpnade människor vid säkerhetsbarriären som Israel hade byggt vid den faktiska gränsen till Gaza. Minst 200 palestinier dödades och minst 36 000 skadades när den israeliska armén svarade med skarpa kulor på massprotesterna. Styrelsen skyllde Hamas för våldet. År 2007 grundade mer än 100 framstående judiska personer, inklusive dramatikern Harold Pinter och Gillian Slovo och författaren Jacqueline Rose, Independent Jewish Voices, delvis som svar på styrelsens okritiska stöd för Israel.

En sådan positionering går till kärnan i frågan om vad styrelsen egentligen inrättades för att göra. Styrelsen, som grundades 1760 som en förespråksgrupp för brittisk-judiska intressen, var inte alltid en sionistisk organisation. Faktum är att styrelsens egen ordförande, David Lindo Alexander, skrev 1917, i ett historiskt eko med nutida oliktänkande, ett gemensamt brev till The Times tillsammans med Claude Montefiore, ordförande för Anglo-Jewish Association, där de avvisade sionismen och upprättandet av en judisk stat i Palestina. De invände med motiveringen att det skulle stämpla judar var som helst i världen som ”främlingar i sina hemländer” och kunde leda till antisemitiska anklagelser om dubbel lojalitet. Styrelsen beslutade att kritisera sin egen ordförande för detta brev, vilket återspeglade en splittrad åsikt i hela samhället vid den tiden. Medan styrelsens ståndpunkt historiskt sett hade prioriterat assimilering i det brittiska samhället och lojalitet mot Storbritannien, förändrades dess hållning så att den i mitten av 1940-talet stödde sionismen.

Men nu är styrelsens rätt-eller-fel lojalitet mot Israel förskräckande för en betydande del av Storbritanniens judiska befolkning och i ännu högre grad bland en yngre demografi. Deras känsla av alienation från styrelsens ståndpunkt förvärras av det faktum att den framställer oenighet som marginell eller utkant. (Jag bör säga att jag själv hade ett bråk med styrelsen för några år sedan, när jag offentligt var oense med Karen Pollock, verkställande direktör för Holocaust Educational Trust, om lämpligheten av att dra jämförelser mellan nutiden och Nazityskland. En färgstarkt formulerad och hastigt borttagen tweet publicerades från styrelsens officiella konto och ledde slutligen till en nyhetsartikel i The Guardian med rubriken: ”Brittiska judars styrelse ber om ursäkt för att ha kallat journalist för ett ’idiot’.”)

Tony Kushner, historiker vid Southampton University som specialiserar sig på modern brittisk judisk historia, sa: ”Det finns en växande censur som sträcker sig långt bortom de som är antisionistiska eller icke-sionistiska, från en otroligt intolerant elit [i styrelsen].” Detta är sammanhanget för det avvikande brevet. En aktiv medlem av det judiska samfundet i 60-årsåldern berättade för New Lines att styrelsen inte har varit ovillig att acceptera att ”en betydande del av det anglojudiska samfundet är mycket upprörd och arg över vad den israeliska regeringen gör” och tillade: ”Det är verkligen viktigt att debatten öppnas upp. Det finns en känsla av att alla som vill kritisera Israel just nu blir avstängda.”

Hannah Weisfeld, chef för Yachad UK, som är medlem i styrelsen och bygger upp brittiskt judiskt stöd för en politisk lösning på den israelisk-palestinska konflikten, säger att brevets undertecknare i månader försökt att ta upp meningsskiljaktigheterna internt: ”De har blivit mer och mer frustrerade och försökt på andra sätt att poängtera att det finns ett stort antal människor i det brittisk-judiska samfundet som inte stöder den israeliska regeringen och tycker att kriget är en katastrof.” En tidigare ledamot håller med och noterar att mer progressiva ledamöter ”ständigt har försökt lägga fram en annan berättelse och ständigt blivit tillsagda att vara tysta.”

De 36 ger för närvarande inte ytterligare medieintervjuer medan de funderar över sitt nästa drag. Flera judiska organisatörer och medlemmar i samhället berättade för mig att det verkar vara liten mening med att brevskrivarna nu viker sig i reträtt, med handlederna slagna, särskilt med tanke på behovet av att tala för en betydande väljargrupp inom brittisk judendom som inte representeras av styrelsen. Tony Kushner säger: ”Nu är anden ur flaskan och jag tror inte att den kan sättas tillbaka. Den har skadat styrelsen och frågor kommer att ställas om dess ledarskaps auktoritet.” En organisatör upprepade Na’amods ståndpunkt och noterade att försök att förändra styrelsen inifrån är naiva och meningslösa: ”De vill vara inne i tältet, men tältet vill inte ha dem i det.” Mitt i Israels tidsdefinierande krig i Gaza och dess nedgång i auktoritärt styre, inför djupa frågor om moral, etik och åtaganden enligt humanitär rätt, kan det mycket väl vara dags att gå därifrån och börja något nytt.

Original text: A Public Letter Criticizing Israel Reveals a Schism Among Britain’s Jews