Stephen Leahy – IPS Noticias
FN:s klimatkonferens förlängdes en dag, till och med lördagen den 8 i Qatars huvudstad och slutade utan större minskningar i utsläppet som värmer upp atmosfären och utan finansierings åtaganden för perioden 2013-2015. Men utvecklingsländerna lyckades hålla flytande Kyotoprotokollet, det enda bindande internationellt avtal för att minska utsläppen av växthusgaser.
”Det är ett otroligt svag avtal” säger Samantha Smith, representant för Nätverket för Klimatåtgärder, en koalition av över 700 organisationer.
”Regeringarna kom utan mandat att agera” sade Smith i en presskonferens efter avslutet av den 18:e konferensen mellan parterna i FN ram konvention om klimatförändringar (COP 18) och att dess 194 stater godkände en komplex paket som de kallade Doha Climate Gateway.
Detta avtal upprättar en andra fas av åtaganden enligt Kyotoprotokollet för att industriländerna ska minska sina utsläpp av växthusgaser mellan 2013 och 2020, men utan att precisera volymer av dessa nedskärningar.
Man har inte heller bestämd finansiellt stöd för anpassningen av de länder som är mest sårbara för klimatförändringar, bara ett avtal om fler möten om det under 2013.
Även för nästa år bestämdes några möten för att skapa en ”mekanism” för att mäta skador och kostnader i de länder som drabbats av klimatförändringars effekter.
Slutligen innehåller avtalet en bestämmelse om två års förhandlingar om ett nytt internationellt klimatavtal för att träda i kraft 2020.
”Det är omöjligt att få alla att lämna mötet med ett leende… Även jag är besviken” sade COP 18 ordförande, Abdullah bin Hamad Al Attiyah från Qatar.
I en intervju med Tierramérica sade Al Attiyah att han var förvånad eftersom många länder ville införa många förändringar under de två veckors konferens och även under de sista timmarna.
Detta är dock en ”historisk” överenskommelse sade han.
Men konferensen i Doha uppnådde ingenting i fråga om att stoppa en förorening ström som leder planeten till en uppvärmning av fyra grader eller ännu högre. Den erbjuder lite i fråga om finansiering för fattigare länder som måste motstå effekterna av klimatförändringarna, säger Smith.
Aktivisten anklagade USA och Kanada för att blockera framsteg. Kanada var en av de värsta, sade han. Samtidigt drar de nytta av utnyttjandet av sina stora oljefält, de var ”mycket obstruktiva i finansierings frågor” sade han.
Industriländerna hade förbundit sig att ägna 100 000 miljoner dollar per år till Green Climate Fund från och med 2020. För att överbrygga klyftan tills dess, frågade utvecklingsländer efter 60 000 miljoner fram till 2015.
Tyskland, Storbritannien och en handfull regeringar lovade 6 000 miljoner men frivilligt. I Doha enades man om att fortsätta diskutera finansieringen nästa år.
Debatten om skador och förluster var den mest intensiva av de möten som hölls bakom stängda dörrar. USA konfronterades med ö stater som Filippinerna, som allvarligt drabbats av dåligt väder och stigande havsnivåer.
Delegater från Washington blockerade alla referenser som innebar ersättning eller ansvar, och öppet erkände att de fruktade inrikespolitiska repressalier, sade en källa som avböjde att namnges.
”Skador och förluster en stor fråga för Centralamerika. Vi är mycket sårbara för klimatförändringens effekter” säger Mónica López Baltodano från Nicaraguas Humboldt Center och det civila samhället observatör i förhandlingarna.
”Honduras och Nicaragua finnas bland de första och tredje mest utsatta länderna i världen, enligt Global Climate riskindex” säger López Baltodano.
Indexet som utarbetats av den tyska organisationen Germanwatch, släpptes i Doha och hävdade att dessa två centralamerikanska länderna var de mest drabbade i förlust av människoliv och skador under de senaste två decennierna. Under 2011 var Thailand, Kambodja, Pakistan och El Salvador värst drabbade av extrema väderhändelser.
Vid COP 16, som hölls i den mexikanska staden Cancún i 2010, kom man överens om att söka vägar för att bedöma och minska de skador och förluster orsakade av uppvärmningen, från meteorologiska katastrofer till fenomen med långsamt utveckla som stigande havsnivåer, försurning, förlust av biologisk mångfald och ökenspridning.
Utvecklingsländerna ville ha en ny institution och en ram för åtgärder för skador och förluster, men USA vägrade att skapa en enhet. Överenskommelse är då att skapa en ”ny mekanism” i 2013.
Den andra fasen av Kyotoprotokollet löper mellan 2013 och 2020, ett stort genombrott för utvecklingsländerna, eftersom deras mål för utsläppsminskningar och metoder för verifiering har nu laga kraft.
Men bara EU, Australien och några länder omfattas av åtagandena från Kyoto, och totalt utgör endast 12 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
USA är inte part i detta fördrag. Kanada och Japan valde att dra sig ur den andra fasen, och stora framväxande ekonomier som Kina, Indien, Brasilien, är inte heller en del av det, eftersom de är utvecklingsländer.
Dessutom har ingen av de stater som omfattas av den andra fasen av Kyotoprotokollet åtagit sig att ytterligare minska sina utsläpp. De har bara accepterat en obligatorisk genomgång av sina åtaganden att minska under 2014.
De rika länderna som inte är bundna av protokollet lovade göra jämförbara minskningar, men utan någon konkret nivå.
”COP-processen är en besvikelse” säger López Baltodano, som har deltagit i de senaste tre konferenserna. ”Det är klart att nationella ekonomiska intressen dominerar förhandlingarna.”
Och länderna är i sin tur påverkade av företagssektorn, medan det civila samhället har lite interaktion och opinionsbildnings kapacitet enligt aktivist. ”Det finns ett stort utrymme vi inte når.”
Det konkreta resultatet från Doha sätter världen i riktning mot en uppvärmning av tre, fyra eller till och med fem grader från förindustriell temperatur, sade en delegat från ön Nauru i Stilla havet, som talade vid den sista plenarsessionen på uppdrag av alliansen av små ö-stater.
”Vi pratar inte om hur bekväm deras folk kan leva (den utvecklade världen), men om vårt folk kommer att kunna leva. Vårt folks liv är det som står på spel” avslutade han.
