Ur ett islamiskt perspektiv kommer vi att försöka göra en av de vackraste återgivningar av den paraboliska verk av den
artige filosof, tänkare, humanist, medkännande, Leo Tolstoy, skaparen av Anna Karenina och Krig och Fred. Hans böcker
var bland de mest sålda under sin tid. Han avsade sig upphovsrätterna till förmån för de fattiga och behövande. Och slutligen
blev han hemlös, övergiven av sin hustru och dog liggande på en järnvägsspår.

Först titeln på boken, ”Hur mycket jord behöver en man”, börjar indikera att människan i sig, oavsett sitt stånd, är
inte nöjd med någonting. ”… och att slutpunkten [för allt] är [återkomsten] till din Herre…” (53:41)

Tolstojs budskap börjar med frasen ”vi kommer aldrig att vara mer, men vi kommer alltid att ha tillräckligt att äta” med
vilken han vill påpeka att vi inte får blanda ihop de grundläggande behoven med lyx, rikedom och prål. Sökandet efter
nya länder är ett resultat av mänsklig ambition och extrem och farlig girighet. Det behöver man egentligen inte för
livet eller för mänsklig utveckling. Medan vissa behöver bara tillräckligt för att möta sina behov, andra bryr sig bara
om att samla mer rikedom som sedan kommer inte att vara värt någonting.

Ambitionen och själviskhet leder till en blindhet som döljer vad andra verkligen behöver och att han skulle kunna hjälpa
dem. Detta är en sjukdom som klart detekteras av de kunniga och det mest överraskande av allt är att denna sjukdom har
drabbat stora institutioner, eliter och multinationella företag som söker expandera genom omlokalisering, erövring av
nya territorier med mindre stränga lagar, skattemässiga fördelaktiga för att skydda sina patent och en svag facklig
organisation och allt till förmån för att maximera sina vinster vilket är helt enkelt lika med ambitionen och girighet.
Ambition och girighet som har hindrat dem från att bidra till mänsklig utveckling och tillfredställande av de mest
grundläggande behov hos de mest behövande. Och det sorgligaste är att denna sjukdom drabbar vanliga medborgare också.

I Islam talas det i varje passage av Koranen om den vackra stora dagen vi väntar på, den stora händelsen, ”Youm
alqiyama”. Sålunda har människan än bestämd och begränsad tid på sig och när den slutar ska denne inte ha med sig
”vinstmaximering” men ett ”ädelt hjärta.”

”… den Dag då varken rikedom eller söners [mångfald] skall vara till gagn och då bara den [kan känna sig trygg] som
stiger fram inför Gud med rent hjärta.” (26:88-89)

Människan, med tanke på detta stora och svåra mål, bör använda alla nödvändiga medel för att nå den genom enbart sina
grundläggande behov. Ibland går man genom livet med bara en bit bröd, en kappa, en flaska vatten och några stövlar,
eftersom man vet att man inte har någon tid och att varje minut som går, är en förlorad tid. Resten är ren frestelse.
Och ibland måste man även ge allt upp eller delvis för att komma ikapp det målet eftersom det visar sig att dessa objekt
är bara ett hinder, ”ju längre man går, desto bättre verkar jorden.”

Vår tid är så begränsad att även en klunk vatten är något av bryr sig om, även om vi dör av törst, man behöver inte ens
vila. ”En timmes lidande och ett helt liv framåt”, ”Arbete och framgång”, Islamisk andlighet lär oss att vi kommer att
hitta alla typer av hinder, lidande, svårigheter, invändningar och motståndare, men efter många ansträngningar kommer vi
att uppnå vårt mål: seger över vårt ego. ”Man knappt kunde se människorna.”

Koranen uttryckligen säger det till dem som kämpar dagligen mot den där förbannade Ego: ” de som avstår från sömn för
att med fruktan och hopp åkalla sin Herre och som ger åt andra av det som Vi har skänkt dem för deras försörjning. Ingen
människa vet vilka dolda [skatter av] djup glädje som väntar de [troende] som belöning för deras handlingar. ” (32:15)
”Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med
dem som gör det goda och det rätta. ” (29:69)

”Hans bröst lät som bruset från en smed, hans hjärta slog som en hammare och hans ben gav upp som om de inte längre
tillhörde honom”, ”allt mitt arbete var förgäves”, ”hur mycket mark vann han.”

När allt kommer omkring är livet inte värd ett par stövlar, livet är inte kläder, livet är inte bilar, livet är inte
lust, livet är inte inkomst per capita och inte heller ett CV eller universitetsexamina, livet är inte myndighet.

Allt detta gick bort med gårdagen, allt är tomma ord. Ingen av dem är grundläggande behov, men tyvärr de flesta
människor inte är kapabel att fastställa sina grundläggande mål i livet.

Bland de viktigaste, ärliga och farliga saker i livet finns det att fastställa våra mål. För vissa människor är
majoriteten av sina mål att skada och störa andra, sabotera deras liv och de är nöjda med det. Det är deras liv, att
förstöra andras rykte.

När allt kommer omkring allt detta är bara fina ord som gläder örat, men de är ord, ingenting annat.