Visdomen säger mig att jag är ingenting.
Kärleken säger mig att jag är allt och mitt liv kretsar mellan de två.

Nisargadatta Maharail.

Kosmos stjärnklara kupol gömmer sig varje dag inför det varma solskenet vid den exakta tidpunkt då morgonstjärnan förebådar
ankomsten av en ny dag. Så kommer det att vara till tidernas slut, så länge queer teologins generalisering inte tolkar månens
position, den kvinnliga arketypen, och solens position, den manliga arketypen, som resultatet av en gudomlig skapelse extremt
patriarkal och chauvinistisk som måste korrigeras.

Vi måste klargöra att begreppet queer, på engelska ”sällsynt”, refererar till en tanke ström som studerar sexuell identitet, mänsklig
sexualitet och kön, bekämpar homofobi och främjar en förståelse av heterosexualitet som en social konstruktion och verktyg till
maktens tjänst och förtryck av skillnaden: homosexualitet, transsexualitet .

..

Sakta men obevekligt blir vanligare i vårt samhälle denna världsbild, en vulgär tolkning av mångfald genom en förvirrande begrep av
manligt/kvinnligt kön som beblandas och förändras, och själen blir blind med psykiska kategoriseringar baserat på önskningar och
sensoriska upplevelser, Skapelsen existerar inte, arterna, kön, sex … allt är påtvingad, sociala normer, utbildning. Den låga
verkligheten i denna värld tystar magin som pryder och förskönar världen: tron, denna vision som breddar medvetandet och gör det
möjligt förståelsen av de viskningar som avger en värld som snurrar runt Kärleken, med versaler.

Jag har sett min Herre genom Hjärtats öga.
Jag sa: Vem är du?
Han svarade: Du.

(Mansur Al-Halladj)

Livet är en resa mot Enheten från dualiteten, därför är frigörelse inte en kamp för eller emot de många olika former, men för att
avstå från dem. Vi har övergett skönheten i filosofin ”be water my friend”, som främjar lösgörande och övergivande av sociala roller
och tomma begrepp och istället antagit den rebelliska avvägen som inför ryktbarhet, passionen och förment alternativa
kategoriseringar, men som är stark reglerande, eftersom de slutar inte att vara nya kedjor som hindrar själens flyg. För den yttersta
konsekvensen av denna polymorfismen, ivrig efter nya upplevelser, är inte att synda, ett klumpigt sätt att trassla sig in, men att
förhindra oss att flyga.

”Det finns varken kvinnor eller män”, denna vision om de förverkligade själar som har lämnat de falska utseende och faktiskt har
befriats från identitetens illusion är et, missförstått, ledmotiv för en otyglad och samtida egocentriska fantasi som har som ambition
att avskaffa Skapelsen ordning som organiserats genom ett par i varje art och ersätta det med arter utan par, men ensamma
individer som dör i sin enformighet och bortkopplade ändlighet.

Vi tillbringade förra julen med att diskutera änglarnas kön, och mer specifikt de Vise männens kön, en förnyad bysantinska
diskussion som håller oss fast vid yttringens ytlighet och döljer för oss uppenbarelsens djup som sjungs av i poeten Labids sånger,
”Allt som inte är Allah är förgäves… ”.

Det är utan tvekan att queer teologin bestämmer över de alltmer växande diskussioner, former och gränser. Den omtolkar världen,
skapelsen, de Vise männens rörelse och även föreslår ett nytt genus läsning av skrifterna och heliga texter utan att tro på Gud. Om
de verkligen skulle vilja ha jämställdhet, skulle de ”tvinga fram” med medvetegörande ändamål, reklamkampanjer med män med
samma sexistiska och förnedrande roller som tilldelas kvinnor i reklam. (Det finns goda exempel på nätet om hur löjliga de är).

Dessa debatter, som denna gång engagerade våra kristna bröder och systrar, påminner mig om något en kvinnlig vän berättade för
mig nyligen: ”Jag störs av det faktum att muslimska kvinnor måste behöva be bakom männen.” Jag kunde inte låta bli att le samtidigt
som jag tänkte att den horisontella linjen är inte kapabel att uppfatta den vertikala linjens projektion eftersom de konvergerar vid en
punkt i rymden, men inte expanderar i samma riktning. Något som inte heller astronauten Jurij Gagarin tycks förstådd när han sa
ironiskt från sin omloppsbana, ”Jag ser inte någon gud här uppe”.

Något får mig att misstänka att en del har glömt att världsliga sysselsättningar är riktade mot världen, och ”den som fördjupa sig i de
sanningar som håller världen”, som Imam Al Ghazali sade, riktar sig till höjderna vars gränser är början på nya ljus och på så sätt nå
Honom.

Vad jag verkligen beklagar är att diskussionerna handlar om former och inte grunden. ”En lägenhet för den som berättar för mig vad
myrra är” sade en vän ironisk. Kunskap späds ut inför världens turbulens, i en turbulent globalisering som främjar rörligheten inte
bara för varor, personer, tjänster och finansiella befogenheter, men också av kärleken, relationer och sexuella identiteter, kyskheten,
som ungdomarna är väl medvetna om, är det en fysisk defekt med psykiska rötter. Ingen talar om den fysiska tillståndförändring
som transporterar individen till ett annat medvetandetillstånd, där, fri från sin tyngd, uppfattar själen världens bedrägeri och njuter av
friheten att inte vara, eller som mystikerna säga, Existensen.

”Den sensuella/sexuella kärleken är en av kärlekens form, som dyker upp vid en viss tid och sedan försvinner som en våg i havet.
Den är bara ett av Hans glas och en liten vinprovning. För det Han har reserverat för oss, finns bortom all fantasi.

Islam har kommit med den ”goda smaken”. Det är det utsökta beteende med hela skapelsen där blygsamhet är en blinkning som
styr vår själ till högre glädjeämnen. Man riktar sig alltid till en annan nivå, mer subtil, ljusare, klarare, mer omfattande. Nyckeln för att
veta om något är islamisk eller inte finns i att identifiera om det har den goda smaken som får oss att säga utan att tveka: la raiba
fih! (Det är det, utan tvekan!)

Fly utan tvekan från alla eller allt som inte höjer dig till det Enda Älskare, eftersom allt här i världen är förbannade utom Allahs
hågkomst och de medel som gör det möjligt.”