Motasem A Dalloul – Middle East Monitor

 

Den israeliska ockupationsstyrkan etniskt rensar norra Gaza med dödligt våld. Hundratals palestinier har dödats och många har skadats. Så mycket är klart för alla utom de fanatiska sionisterna. Statistiken över Gaza är skrämmande: 43 340 dödade; 102 100 sårade; 11 000 saknade, förmodade döda.

Palestinier är dock inte bara statistik. Bakom siffrorna finns verkliga människor med förhoppningar och drömmar; familjer, vänner och kollegor. Berättelser att berätta, berättelser att komma ihåg.

Fadi Shehadeh såg till exempel sin fru och son dödas när Israel bombade en skola som användes som ett skydd för fördrivna personer i flyktinglägret Jabalia. Han tvingades ut ur det hårt blockerade lägret med sin skadade dotter på ryggen.

Nu är klockan 13.30 i korridoren som leder till operationssalen på ortopedkirurgiska avdelningen på Al-Ahly Al-Araby-sjukhuset i Gaza City. Korridoren är full av patienter och skadade som ligger på golvet. En 45-årig man, en av de gående sårade, vacklar på trötta ben, men försöker fortfarande röja vägen för två sjuksköterskor som flyttar ut en säng från operationssalen.

Patienten på vagnen är en 11-årig flicka med externa fixeringar på båda hennes ben och en andningsslang fäst vid näsan, ett annat rör kommer ut ur hennes bröst och ett tredje kommer ut ur hennes mage. Flickan är medvetslös och pappan ser grinig ut, men han jublar när flickan öppnar ögonen och flyttar dem från sida till sida.

”Vem är den här tjejen?” frågar jag mannen.

”Det här är Lianne”, svarar han. ”Hon är den enda i min familj som överlevt en bomb som riktade sig mot det skyddsplats där vi sökte skydd i lägret Jabalia.”

Hans fru och son var bland de 37 dödade i attacken, alla fördrivna personer.

När han följer efter sin dotters säng och sköterskorna höjer han sina händer och mumlar några böner. ”Tack vare Allah att Han lämnade ett av mina barn vid liv och inte lämnade mig ensam” hör jag honom säga.

Jag frågar honom vad han heter och han svarar snabbt. ”Fadi Shehadeh.”

Jag vet att en stor klan med detta namn bor i de norra städerna på Gazaremsan och jag hade hört att många familjer har förlorat nära och kära under det pågående israeliska folkmordet.

Att hitta en tom plats på sjukhuset för sin skadade dotter tog ungefär en halvtimme. Det finns patienter överallt: på sängar, på vagnar, på stolar och på golvet. Sjukhusområdet har förvandlats till kyrkogårdar.

Fadi är utmattad och har relativt lätta sår på båda sina ben. Han tackar sjuksköterskorna och ställer sig bredvid sin dotters säng. Han ser på henne, hon är medvetslös. Sedan lägger han sin högra hand med stor ömhet på hennes kind.

Han går med på att prata med mig om vad som hände med hans familj. Jag kan känna empati med honom, efter att ha förlorat min egen fru och mina barn i detta folkmord.

”Vad hände?” frågar jag så försiktigt som möjligt. Han ber sin syster att stanna bredvid sin dotter, håller min hand och leder mig ut ur byggnaden.

Utanför tar han ett djupt andetag och börjar: ”Den israeliska ockupationsstyrkorna beordrade oss att evakuera skolan [där de hade tagit sin tillflykt] och gav oss 15 minuter på oss att komma ut. Vi började genast packa våra få saker, men efter bara fem minuter inträffade en massiv explosion. Skolan var full av rök och alla skrek.”

Han blev inte skadad. ”När röken försvann såg jag mig omkring och fann att min fru, min son och min dotter var allvarligt skadade. Det fanns kroppsdelar överallt. Jag blev chockad och kände mig maktlös. Alla mina familjemedlemmar blödde; mina grannar blödde; min farbror, som är 83 år, blödde.

”Alla behövde hjälp men det fanns inga räddare eftersom flyktinglägret hade varit under en hårt militär blockad i 21 dagar vid den tiden. Ambulansen och civilförsvaret hade nästan stoppat sin verksamhet på grund av bränslebrist.”

Medan han pratar vänder han bort ansiktet och gråter, tårarna rinner nerför hans ansikte.

Att påminna om tragedin är för mycket, för smärtsamt. Utan pappers näsdukar kvar i Gaza använder han en liten näsduk för att torka sina tårar.

”Det var ett stort hål i min sons mage och hans tarmar hängde ut”, fortsätter Fadi. ”Han var orörlig. Jag kunde se att han var död. Jag vände mig till min dotter och min fru, som fortfarande andades. Min dotters ben var båda brutna och hon blödde över hela kroppen. Min fru hade också ett stort hål på höger sida av magen och ytterligare ett hål i bröstet. En sjuksköterska student kom – vilken överraskning – och kollade min son. Hon bekräftade att han var död, så vi lämnade honom och flydde med min fru och dotter.”

Studenten, Niveen Dawawsa, kallade över några personer för att hjälpa Shehadeh att bära sin fru och dotter till sjukhus. Två personer hjälpte dem med en åsnevagn, dess ägare hade dödats i den israeliska bombningen och hans kropp låg på skolgården.

”Vi gick hela vägen med min dotter medan min fru låg på vagnen. Vi kom till sjukhuset två timmar efter bombningen.” Det var mycket fler skadade än ambulanspersonal. ”Niveen stannade hos oss och gjorde sitt bästa för att stoppa min fru att blöda, men hon kunde inte. Min fru dog en timme senare.”

Lianne levde dock fortfarande, men hon blödde och hade inte setts av ambulanspersonalen. Niveen hjälpte till att stoppa blödningen från hennes ben och mage, men hon behövde undersökas som en brådskande fråga, hon behövde röntgenbilder av hennes ben och en datortomografi av hennes mage. Niveen tog Lianne på åsnekärran till det indonesiska sjukhuset, som också ligger i Jabalia, där hon kunde be läkare att titta på Lianne.

”Läkarna hittade splitter i hennes mage och beslutade att hon behövde opereras omedelbart för att ta bort det”, berättar Liannes pappa. ”Tyvärr kunde läkarna inte göra något för henne eftersom den israeliska ockupationsstyrkan stormade sjukhuset och beordrade alla att lämna och flytta till södra Gaza.”

Det var dagen då den israeliska ockupationsstyrkan attackerade Kamal Adwan-sjukhuset, det indonesiska sjukhuset och Al-Awda-sjukhuset. Alla är de i Jabalia, men tjänar alla städer i norr. Israelerna dödade och skadade ett antal patienter och ambulanspersonal och förstörde livsviktiga räddningsanläggningar under den påtvingade evakueringen av sjukhusen.

”Jag och två av mina bröder greps tillsammans med hundratals människor, inklusive fördrivna personer, ambulanspersonal och patienter”, tillägger Liannes pappa. ”Jag berättade för en israelisk soldat att min dotter var skadad och att jag behövde evakuera henne till Gaza City. ”De släppte mig och beordrade mig att bära Lianne på egen hand. Det gjorde jag, men när jag passerade militärkontrollen öster om Jabalia sköt soldaterna mig i benet. Jag ramlade ner med Lianne, men en soldat skrek åt mig och beordrade mig att resa mig upp och bära henne trots mina skador. Tack vare Allah blev jag bara lindrigt skadad så jag kunde fortsätta. Det var så jag bar min dotter från det indonesiska sjukhuset till Al-Ahly Al-Araby sjukhus i Gaza.

Det fanns ingen bekväm, välutrustad ambulans för att ta den här lilla flickan till sjukhu,; bara hennes far, på hans rygg.

Hennes smärta med två brutna ben och ett magsår måste ha varit olidlig. Trots allt tog han sig till Al-Ahly Al-Araby sjukhus. Vad måste ha gått igenom hans huvud när han bar sin svårt sårade lilla flicka på ryggen efter att ha sett sin fru dö och sett sin son dödas?

”Äntligen nådde vi en relativt säker plats och min dotter hittade läkare för att behandla henne. Hon opererades i båda benen och splitter togs bort från hennes tarmar. Hon behöver flera operationer, men just nu är det allt som kan göras.”

Fadi Shehadeh har kommit till slutet av sin berättelse och vänder sig för att gå tillbaka till sjukhuset för att vara med Lianne. Den lilla flickan som skadades i ett dödligt israeliskt flyganfall är för tillfället säker, med sin pappa och moster vid sin sida.

Jag tackar honom för att han delar sin historia med mig. Det är en till för att lägga till det växande namnuppropet för heroiska ansträngningar och beslutsamhet från palestinier som står inför folkmord i Gaza.

Jag har nu delat Liannes historia med dig. Kom ihåg hennes namn och kom ihåg hennes far. Kom ihåg deras historia. De förtjänar inget mindre.

 

 

Originaltext: A Palestinian girl wounded in an Israeli air strike faced a painful journey to get treatment