José Ignacio Mato Rodríguez – Rebelion

En man går genom spillrorna. Den smala gatan vilken han går längs, en gång livlig och full av liv, har täckts av spillror, vilket gör det svårt för honom att gå. Men hans steg är fast och beslutsamt: hans hjärta har inte längre tid eller utrymme för rädsla. Han vet inte vad som väntar honom vart han ska, men han är väl medveten om vad hans värdighet inte längre tål.

I slutet av gatan väntar två enorma metallmonster på honom. Ledda av unga barnamördare i uniform – i sin tur ledda av gamla barnamördare i slips, som alltid har rörts av mörka energier som stelnat till en moral lika civiliserad som den är ökända – står de inför vår man. Alla dessa dödsorgan tillsammans, den ena inuti den andra som en matryoshka, som djupare och djupare lager av en enorm och sekulär monstrositet av bepansrad okunnighet, är nu horisonten mot vilken vår man går.

Kvar finns andra horisonter av hundratusentals, miljoner, män och kvinnor som också vandrade under liknande omständigheter. Jo, för att fly eller söka, skapa eller döda, bygga eller förstöra, andra män, kvinnor, gamla människor och barn gick. Och ytterligare andra varelser före dem gick också för att komma hit, till denna smala och brutna horisont som vår man täckt i en vit rock nu står inför.

Sedan tidernas gryning, varhelst det finns vapen och uniformer, överallt, har en vit duk symboliserat kapitulation, en begäran om dialog eller en vapenvila. Det är en symbol som alla förstår. Även om den kan vara fläckad med resterna av blodet från något oskyldigt barn, är vår mans klädsel också vit, renhetsfärgen, och i sig bevis på att personen som bär den inte är en kombattant, utan en läkare som har dykt upp från resterna av det bombade sjukhuset där han arbetar.

Men dess betydelse går mycket längre. Först till kvarn: vi bär labbrockar på jobbet. De bärs av bagare, slaktare, butiksägare och även läkare. Och kanske är en läkare det första vi tänker på när vi ser en man i vit rock. Men vi förknippar inte bara vita rockar med medicin, utan också med vetenskapen själv, i sin helhet. De som ägnar sina liv åt studier och vetenskaplig forskning bär också en vit rock, och det är därför den till och med har blivit en symbol kopplad till vetenskap och framsteg, med allt gott och ont som det kan innebära. Och visserligen däremot, denna betydelse som en vit rock har idag – en tydlig symbol för vetenskap och medicin – förstärks särskilt mitt i det mest ökända sammanhang av förstörelse, barbari och orimlighet som våra ögon någonsin har sett. Dess vita lyser ännu mer bland spillrorna och de skuggade hjärtan.

Bilden av Dr Hussam Abu Safiya som går genom spillrorna klädd i sin vita rock besitter en imponerande kraft och styrka. Utan tvekan kommer det med tiden att bli en av ikonerna för det mest dokumenterade och ostraffade folkmordet i historien. Vi ställs inför många frågor, av vilka några är djupt oroande. Den mästerliga ”upplysningens dialektik” (av Adorno och Horkheimer) kommer att tänka på, och minnet av deras teser får oss att undra om den tidigare nämnda kontrasten mellan klänningen och uniformerna har en verklig grund i sig själv, eller om det inte är något annat än en ren hägring till följd av vår kulturella indoktrinering. Om den judiska förintelsen inte var en dårskap eller ett vansinne av något slag, utan den mest absurda ideologiska konsekvensen av en viss typ av rationalitet som växte fram ur själva upplysningstiden, det vill säga frukten av det glittrande och självbelåtna ”förnuftet” som underbygger vår modell av ”civilisation” och som dessutom känns manad från dess födelse att bli universell och totalitär, varför skulle vi då motsätta detta förnuft eller denna civilisation mot något ”barbari” om den själv redan är ”allt”?

Så vi kan överväga – och kanske dra slutsatsen – att det troligen bakom spillrorna, i utformningen av bomberna och vid tillverkningen av uniformerade barnamördare, fanns några vita rockar som arbetade i vetenskapens och mänsklighetens framsteg. Och då blir kontrasten en ren hägring, bara sann och bara användbar i den mån den tillåter oss att förstå en dominerande ideologi.

En av de tolkningsramar med vilka den sionistiska propagandan försöker rättfärdiga folkmordet som begås just nu (när jag skriver de här raderna i ödslighet), liksom de mest ökända övergreppen, tortyrerna och grymheterna förknippade med det, är att den själv- utropade västerländska kolonisatörer ”folk” ”utvalda” möter omänskliga ”odjur”; att det som står på spel i Gaza är civilisationens seger över barbariet. Så, förutom Kavafis dikt, minns man också Goya med sin dröm om förnuftet och sina monster, född inte så mycket för att förnuftet sover, utan just för att det tror sig vaket… Evig och allsmäktig, som guden som väljer några och massakrerar andra.

Vid denna tidpunkt, med alla dessa folkmord bakom oss, med alla dessa miljoner vandrare som vandrar bland den kolossala soptippen som vi kallar historia, när vår granne (eller kanske du) förstår och erkänner den anledningen, ledd av statens och kapitalets hand , kan verka utan någon form av självmedvetenhet och dess nödvändiga etiska gränser, och att det på samma sätt som det måste finnas läkare, det måste finnas lydiga och uniformerade soldater, flitiga vapentillverkare och -handlare, algoritmer och artificiell intelligens som väljer och bestämmer hur många barn måste dö… När någon, väl indoktrinerad i statens förnuft, kommer att blanda ihop omsorg om livet med att administrera döden; När du inte längre kan skilja på att vara framför eller bakom galler… Då har förnuftet, det ”förnuftet” – som odjuret det är – vaknat…

Monster, odjur, mörka energier och viljor, bepansrad okunnighet, spillror, en oframkomlig gata, död och förstörelse… En vit trasa och en man som går med den överfull av värdighet, en värdighet som rör oss och placerar oss inför en moralisk avgrund, som Den konfronterar oss med barbariet i vårt eget förnuft: det här är vår horisont nu.

En man går bland spillrorna… Bland människans spillror.

Originaltext: Un hombre camina