Den mest direkta konsekvensen av mordet på 21 egyptiska arbetare utanför den libyska staden Sirte har varit en
ström av arga uttalanden av kränkta egyptiska politiker, förstärkt av nattliga flyganfall mot islamistiska mål i
Libyen. Plötsligt är det möjligt att tänka sig ett krigstillstånd vars båge löper från öst i Irak till väst i
Libyen med en ökning av de redan existerande konflikter, i stort sätt interna, tack vare ett krig i gammal stil
mellan stater, mellan Egypten och sin granne, Libyen.

För regeringen som leds av en före detta general Abdel Fatah Al Sisi, som tog makten i vad som var i huvudsak en
militärkupp och står inför en intern växande missnöje, är frestelserna att banda sig i en extern konflikt
uppenbara. Detta skulle dock innebära ett stort steg framåt, kanske mycket längre och snabbare än vad som är
motiverat.

Naturligtvis är den minst tillförlitliga slutsatsen av förra veckans händelser förmodligen den mest uppenbara,
påståendet att brottslingar representerar samma islamiska stat som har tagit över en remsa av norra Irak och
Syrien. I vilket fall, understryker uttalandet den islamiska statens art som snarare ett sortiment av
dotterbolag, ett hotfullt varumärke, och därmed användbart, som syftar till att skrämma fienden med sin åkallan
till en större sak. De kan dela deras fundamentalistiska mål, men dess geografiska räckvidd är inte vad som
påstås, man borde inte överdriva storleken av territoriet som verkligen styrs av den islamiska staten eller dess
organisationsgrad.

Något annat är de omedelbart störande konsekvenser av morden. Den ena är den obestridliga religiösa aspekten.
Arbetarna kidnappades och senare dödades inte för att de var utlänningar, men främst för att de var kristna. I
Egypten har Sisi försökt vända med måttlig framgång utbrottet av antikristna våldet som hotade att växa efter
revolutionen i Egypten.

Sett i ett större geografiskt och historiskt sammanhang verkar dock dessa ansträngningar dömda att misslyckas.
Med vissa undantag, är det svårt att föreställa sig att de kommer att finnas kvar i detta årtionde blomstrande
kristna församlingar någonstans i Mellanöstern. En annan implikation är USA, Storbritannien och andra
västerländska nationers skuld eller, åtminstone, de oavsiktliga konsekvenserna av deras handlingar. Precis som
de västerländska gisslan som tidigare dödades i den islamiska statens namn, kläddes 21 egyptier i orange
overaller för avrättning. Det är en referens till Guantánamo och vad som i allmänhet många muslimer, inte bara i
Mellanöstern i stort, betraktar som ett religiöst krig som utkämpas av väst. Det är ett arv som överförs till en
ny generation.

Vi har också invasionen av Irak och dess skamligt misskötta efterdyningar. Upplösningen av den militära och
politiska eliten med ursäkten att eliminera Baathpartiet var ett misstag i stor skala som ledde direkt, om inte
till bildandet av den islamiska staten, till hur rörelsen har tagits emot av sunniter i Irak.

I detta avseende är det knappast viktigt att fråga sig om de ansvariga för dödandet av egyptiska kopter i Sirte
var själva islamiska statens armé, ett dotterbolag eller enkla soldater som verkar under det namnet.
Inbördeskriget som griper Libyen, med den officiella regeringen utvisat österut till Tobruk och islamister som
styr en laglös Tripoli, är västvärlden i stort sätt ansvarig för.

Utlänningarnas arrogans som hävdade att allt var bättre än Gaddafis regering har lett till att mycket libyskt
blod har spillts. Det har destabiliserat en stor region i Maghreb till Mali, och nu uppmuntrar tusentals att
pröva lyckan och korsa Medelhavet till Italien. Det som hände på stranden i Sirte har djupare och bredare rötter
än en hord av kämpare som förkunnar sin lojalitet till den islamiska statens armé.

Anteckningar:

Mary Dejevsky är författare och journalist och har varit korrespondent i Moskva, Paris och Washington, och
speciell korrespondent i Kina och flera europeiska länder. Hon är medlem i Valdai Group som sedan 2004 är
inbjudna att träffa varje höst ryska ledare, och tillhör den grupp av internationella experter från Chatham
House. Hon var forskare vid universitetet i Buckingham och en av redaktörerna för introduktion av The Britannica
Guide till Ryssland.