Begreppet empowerment, ofta översatt som ”kraft att agera”, är i samklang med tiden. Vi har sett det blomstra i ett antal texter som
publicerats av stora internationella institutioner som FN eller Världsbanken och sedan i de europeiska institutionernas vokabulär. Flera
länder har implementerat så kallade empowerment public policies, såsom empowerment zones (1).

I dessa olika sammanhang avser empowerment utvecklingsstrategier riktade till fattiga befolkningar eller minoriteter som inte har
tillgång till ekonomiska eller politiska resurser. Dess framgång vittnar om inverkan av det deltagande temat men också om en process av
internationalisering av vissa föreställningar eller teman.

Begreppet empowerment har alltså migrerat från sociala rörelser till den akademiska världen och till offentlig politik, från norr till
söder och från söder till norr, från den lokala mikron till den internationella. Upplåning, import och spridning har åtföljts av
omvandling och anpassning av begreppets ursprungliga innebörd. Detta avser därför mycket olika tolkningar och användningsramar, från den
produktiva akademiska litteraturen om detta ämne till den från icke-statliga organisationer eller internationella institutioner, från
radikalfeministiska verk till managementmanualer eller terapeutiska praktiker där empowerment syftar på konstruktionen och den goda
bilden av jaget. Vad kan det tillföra de aktuella debatterna om invandring i Europa?

En frigörelseprocess som leder till en dynamik av social transformation

För att förstå omfattningen av så kallade empowerment strategier måste vi gå tillbaka till deras ursprung. I USA tycks den misshandlade
kvinnorörelsen som växte fram i början av 1970-talet ha varit bland de första att använda denna term. Den karakteriserar en process som
presenteras som jämlik, deltagande och lokal, genom vilken kvinnor utvecklar ett ”socialt samvete” eller ”ett kritiskt samvete” enligt de
termer som används av dess initiativtagare, vilket gör det möjligt för dem att förvärva handlingsförmåga, en kraft att agera både
personligt. och kollektivt samtidigt som man antar ett perspektiv på social förändring. Empowerment artikulerar alltså två dimensioner,
makten, som utgör roten till ordet, och inlärningsprocessen för att komma åt det.

Begreppet teoretiserades sedan i USA av socialarbetare som tillhör etniska minoriteter för att utse metoder som motsätter sig paternalism
och assistentskap och sedan, på 1980-talet, av feministiska utövare och forskare som arbetade inom området internationell utveckling för
att utse en alternativ strategi för utveckling som inkorporerade praxis för deltagande ”som kommer underifrån” och öppnar upp för ett
projekt av sociala omvandlingar. I flera tillväxtländer (särskilt Indien och Bangladesh) har således en rad initiativ för egenmakt
uppstått genom mobiliseringen av kvinnogrupper.

Dessa synsätt präglas av feministiska reflektioner om makt, här uppfattade av ett relationellt synsätt. Makt kan inte reduceras till ”makt
över”. Att ta hänsyn till dimensionen ”makt till”, representerande en generativ makt, förmågan att främja förändring, av ”makt med”, leder
till att man inte längre betraktar kvinnor eller minoritetsbefolkningar som enbart marginaliserade, dominerade och offer.
Emancipationsprocessen utgår sedan från ett individuellt och kollektivt förhållningssätt och leder till en dynamik av social
transformation.

Men från 1970-talet utvecklades konkurrerande tolkningar. Särskilt i USA mobiliseras empowerment av konservativa i opposition till
anti-fattigdomsprogram som anklagas för att vara byråkratiska och framför allt för att placera sina förmånstagare i beroendesituationer.
Begreppet reduceras till idén om individers egenmakt, dess kollektiva och transformativa dimensioner försvinner.

Under 1990- och sedan 2000-talet, i ett sammanhang dominerat av nyliberala idéer, kom integreringen av begreppet bemyndigande i den
internationella vokabulären av expertis och offentlig politik också på bekostnad av försvagningen av dess räckvidd. Som Srilatha
Batliwala, en promotor för detta tillvägagångssätt i Indien, bittert konstaterar, ”makten har försvunnit från bemyndigande” (2). Ändå kan
denna föreställning fortfarande vara fruktbar och fortfarande hävdas av många sociala rörelser, i den mån den artikulerar individuella,
kollektiva och politiska dimensioner, sällan tänkta tillsammans i frigörelsemetoder.

För att empowerment inte ska reduceras till en metod för utveckling eller anpassning och empowerment av individer, uppstår den dubbla
frågan om att integrera den individuella skalan samtidigt som man går bortom den i ett politiskt perspektiv. Samhällsomvandlingen bygger
då inte längre på en modell och på ett i förväg utarbetat perspektiv, utan bygger på en mångfald av kollektiva och individuella insatser.

Denna dynamik passerar genom möjligheten av konstitutionen av motmakterna, tänkta inte bara i termer av opposition, utan av skapelse,
uppfinning, experimenterande inom det sociala livets olika områden. Erkännandet av kollektiv som platser för motstånd, solidaritet och
utbyte utgör därför en väsentlig utmaning, diskussionen om frågorna om social rättvisa är en förutsättning för att undvika fenomenet med
nedläggning eller tillbakadragande i kollektivet. Detta erkännande kräver öppnandet av verkliga utrymmen för överläggning och kollektiv
organisation och med hjälp av de medel som ges för att dessa grupper uppstår och fungerar.

Att tänka på invandring baserad på empowerment skulle alltså leda till att man samtidigt greppar de individuella och kollektiva banorna
och de stora frågorna där de förs, för att tillhandahålla nödvändiga medel för mottagande samtidigt som man betraktar de berörda
individerna och grupperna som fullvärdiga aktörer, att erkänna och uppmuntra kollektiv och gemenskapsdynamik av solidaritet, att förlita
sig på civilsamhällets initiativ av gästfrihet och kamp, att överväga denna fråga i en bredare omvandlingsdynamik.

Under dessa förhållanden kan empowerment utgöra en frigörelseprocess som bidrar till uppkomsten av nya metoder och, i samma rörelse,
utsikter till social transformation. Det är redan på gång i många lokala upplevelser som förtjänar att diskuteras, fördjupas, bearbetas.

Anteckningar:

1 Se presentationen av programmet om U.S. Department of Housing and Urban Development, och artikeln av Marie-Helene Bacque, ”Empowerment
and urban policys in the United States”, Geographics, economics, society, vol. 8, nr 1, 2006, sid. 107–124.

(2) Srilatha Batliwala, Engaging with Empowerment: An Intellectual and Experiential Journey, Women Unlimited, 2013

Marie-Helene Bacque är professor vid universitetet i Paris-Nanterre och forskare vid laboratoriet Mosaiques-LAVUE. Artikeln publicerades
för första gång i det 29:e numret av De Facto ”Tänka på migration i ljuset av handlingskraften”.