Fazlun Khalid – Islamic Foundation for Ecology and Enviromental Science

 

Det arv vi lämnar efter

Till att börja med skulle jag vilja dela med mig en mardrömslik bild som ständigt återkommer i mina ögon. Jag ser mina barnbarn och deras barn mot slutet av nästa århundrade, som lever på en överhettad och förorenad planet som ärvts från oss, och som tittar över sina axlar och frågar förtvivlat: ”Är det här vad du har lämnat till oss?”

Vår självbelåtenhet oavsett vad som händer nu med planeten Jorden och allt liv på den skiljer sig från allt som har hänt tidigare i mänsklighetens historia i skala och koncept på möjligen fem viktiga sätt.

För det första är det debacle vi står inför nu en onaturlig katastrof som orsakas onaturligt. För det andra kan den numera välbekanta litanian av avskogning, ökenspridning, surt regn, förorenade hav och floder, utarmning av ozonskiktet, växthuseffekten och de sociala orsakerna förknippade med dessa problem tyckas vara en serie händelser men är i verkligheten en enda händelse. För det tredje är detta en katastrof av globala proportioner som påverkar alla och allt. Det är ett extremt smärtsamt sätt att lära sig irrelevansen av nationella gränser. Min fjärde poäng är att vi inte bara är åskådare utan aktiva deltagare i denna fråga. Detta är ett problem som vi mänskligheten har skapat tillsammans. Min femte och sista poäng är att sjukdomen är dödlig, det vill säga den kommer att vara om inte drastiska åtgärder vidtas snabbt.

Vi kanske tror att vi har dragit oss tillbaka från kärnvapenkrigets förintelse, men de växthusgaser vi genererar kan överhetta planeten och ta oss genom dinosaurieupplevelsen till utrotning. Den konceptuella konstruktionen som den moderna världen fungerar inom är avgjort anti-miljö. Dagens politik och policy handlar om att öka levnadsstandarden och det finns bara en källa från vilken vi kan utvinna rikedomar för att göra det möjligt för oss att göra detta och det är jorden. Att utnyttja den har företräde framför att skydda den. Att använda bruttonationalprodukten och den ekonomiska tillväxttakten som mått på framsteg är den mest uppenbara manifestationen av detta.

 

Något för ingenting

Våra miljöproblem uppstår från en exponentiell tillväxtmodell som involverar politiker, ekonomer, vetenskapsmän, teknokrater och utan tvekan resten av oss. Grundaren av The Club of Rome, Aurelio Peccei (1) säger att det har skett en storskalig överskjutning på vägen:

”…den mänskliga befolkningen och ekonomin utvinner resurser från jorden och släpper ut föroreningar och avfall till miljön. Många av dessa utvinnings- och utsläppsnivåer har vuxit till en outhärdlig nivå. Miljön kan inte upprätthålla dem. Det mänskliga samhället har överskridit sina gränser, av samma anledning som andra överskridanden inträffar. Förändringarna går för snabbt. Signaler är sena, ofullständiga, förvrängda, ignoreras eller förnekas. Momentum är bra, svaren är långsamma.”

Det råder inte längre något tvivel om att exponentiell tillväxt är den drivande kraften som får den globala ekonomin att spränga jordens fysiska gränser (2). Men dessa idéer är inte nya och intressant nog postulerades först för nästan ett sekel sedan långt innan miljövård ens ansågs vara en fråga.

Vetenskapsmannen och historikern, Henry Adams, lade fram en teori i början av detta århundrade som antydde att accelerationen av tekniska förändringar tvingade fram historiens acceleration. Han drog slutsatsen att detta orsakades av exponentiell tillväxt och han förutspådde (3) fruktansvärda konsekvenser om vi skulle fortsätta att följa den industriella tillväxtmodellen.

”Med den accelererade utvecklingstakten sedan 1600 kommer det inte att behövas ett sekel till för att vända upp och ner. Lagen i så fall skulle försvinna… och ge plats åt tvång. Moral skulle bli polis. Sprängämnen skulle nå kosmiskt våld. Upplösning skulle övervinna integration.”

En närmare granskning av detta fenomen med exponentiell tillväxt genom en ”islamisk analys” kommer, tror jag, att visa oss orsakerna som skapar ojämvikten och som är unikt synliga ur detta perspektiv. Enligt min åsikt finns det två primära inbördes relaterade orsaker, en kvantitativ, som har att göra med vårt förhållande till pengar, mer specifikt hur vi uppfattar och skapar dem, och den andra kvalitativa som definierar vårt förhållande till resten av skapelsen.

Hela historien och etiken kring pengar med de institutioner och byggnader som skapats för att befästa dem och dess förhållande till den ekologiska krisen, är bortsett från en liten minoritet av människor, helt ignorerad av västerländska ekonomiska analytiker och historiker. Om en krona (valören är oviktig, vad den är avsedd att förmedla är en mycket liten summa) investerades för 2000 år sedan till 4% sammansatt ränta, skulle den ha köpt en guld kula med jordens vikt 1750 och över 8000 kulor av guld med samma vikt år 1900 (4), till 5 % sammansatt ränta skulle samma öre ha köpt denna guld kula vid 1400-talets början och över 2000 miljarder guldkulor med samma vikt som jorden 1990!

Till och med en procentenhet kan göra en enorm skillnad och det står nu klart varför Koranen fördömer ocker (riba) så kraftigt:

Troende! Frukta Gud och avstå, om ni är [sanna] troende, från utestående ockervinst. Gör ni inte det skall ni veta att ni befinner er i krig med Gud och Hans Sändebud. (2:278-279)

Som art har vi redan ätit upp jorden några gånger om, men det finns en annan aspekt av moderna pengar som vi förbiser och det är skapandet av krediter. Kreditskapande, även om den är standard och daglig praxis som att ta ut räntor, är en aspekt av bankverksamhet som inte förstås av allmänheten. Det bankerna får göra lagligt med statens godkännande är att skapa krediter, dvs. trolla fram pengar ur tomma luften. John Kenneth Galbraith, amerikanska ekonomers doyen, sa om denna praxis: ”Processen genom vilken banker skapar pengar är så enkel att sinnet stöts bort” (5).

Riba har en vidare definition än den som ges till ocker eller ränta. Om att ta ut ränta på ”pengar” är olaglig vinst så är det ännu mer att skapa ”pengar” ur ingenting. Exponentiellt skapad kredit vårdas och multipliceras med ränta som växer exponentiellt. Det som idag betraktas som normalt skulle kunna beskrivas som ett gigantiskt självförtroendetrick. Pengarna i omlopp idag är ”virtuella” ingenting. Den representerar inget annat än poster i bankreskontra, balansräkningar och hårddiskar.

Det kan inte nog betonas att denna ”rikedom” som hjälper oss att upprätthålla fiktionen om levnadsstandard och driver oss i jakten på denna hägring som vi kallar livskvalitet, inte existerar i verkligheten utan bara i fantasin, det skulle kunna kallas en sorts fiskal psykos. Men denna oändliga mängd icke-ting används mot de ändliga resurserna i Guds skapelse. Det är inte svårt för någon att dra slutsatsen av detta, att om människosläktet fortsätter så här kommer jorden snart att reduceras till en tom öken och ett dött hav.

Vi kan inte fortsätta att skapa kulor av guld med jordens vikt för evigt. Det vi kallar ”framsteg” är en ständigt sjunkande koppling till glömskan, ett självförvållat sabotage.

 

Hållbarhet – Att ha kakan och äta den

All utveckling, hållbar eller på annat sätt, sker med ohållbar kredit. Själva konceptet med hållbar utveckling, även om det är allvarligt bristfälligt, har funnits ett tag nu, men det har varit lite framgång med att filtrera igenom det till beslutsfattares medvetande. De idéer om hållbarhet som ställer fler frågor än de besvarar definieras enligt följande (6):

”Hållbar utveckling används i denna strategi för att betyda: utveckling som i allt högre grad möter mänskliga behov, utan att utarma materia och energi i det ekosystem som utvecklingen bygger på. En ekonomi som utvecklas hållbart skulle vara utformad för att prestera på en nivå som skulle tillåta det underliggande ekosystemet att fungera och förnya sig oavbrutet.”

Inte bara är ”behov” odefinierat utan det finns också ett a priori antagande att människor överallt är ”i nöd”. Att prata om att i allt högre grad tillgodose mänskliga behov och samtidigt göra det ”utan att utarma eller skada ekosystemet” är naivt och missvisande. Vem definierar behovet? Faller skräp-tv som sänds ner via satellit till enkla landsbygdssamhällen i avlägsna hörn av världen inom denna kategori?

Om man bortser från de moraliska argumenten, skapar import av denna teknik stora hål i ett fattigt lands valutareserver. Hur löser vi krisen som skapats av högkonsumtionsnationer? Industriländerna står bara för 20 % av världens befolkning och ändå förbrukar de 86 % av planetens aluminium, 81 % av dess papper, 80 % av dess järn och stål och 76 % av dess virke (7). ”Livsstandarder” måste upprätthållas till varje pris.

Idén om negativ tillväxt som ett sätt att balansera möts med misstro och förvåning av den lyckliga minoriteten. Gäller hållbarhet bara de ”behövande”? Hur ska rovdjursnationerna med hög konsumtion stoppas från sin obevekliga ”utarmning av materia och energi i ekosystemet”? Hur ska avverkningsföretagen och gruvföretagen stoppas från att förstöra livsstilar och förnedra stora delar av jorden? Hur hanterar vi icke-förnybara resurser?

Varför överlämnas denna rikedom, vars främsta förmånstagare bör vara de människor på vars mark de finns, åt entreprenörers, transnationella företags, marknadskrafter, börser, rå varuhandlare och kartellers nåd? Är det för att deras kreditvärdighet är så hög att de kan dra ut ”inget pengar” från bankerna och sedan börja plundra folkets verkliga rikedom och slutligen lämna tillbaka pengarna till bankerna med ränta?

 

Hur vi ser på oss själva

Fram till helt nyligen i historien hade den mänskliga arten, trots alla sina fel, ingen anledning att anta att den inte var en del av ett gudomligt eller naturligt ordnat existensmönster. Som bekant ägde en tankerevolution rum på 1600-talet, utlöst av Rene Descartes, den franske filosofen och matematikerns arbete, som drastiskt förändrade denna världsbild.

Descartes genom att introducera en annan modell för att se på världen gav oavsiktlig impuls till den spirande sekularismen som idag har marginaliserat religionen. Den grundläggande sekulära principen finns inskriven i det välkända cartesianska dictum, cogito ergo sum, jag tänker, alltså finns jag. Descartes föreslog en dualism (8) som skilde sinne och materia åt. Han såg universum som en maskin, och jorden och allt levande som dess beståndsdelar. Descartes förespråkande av den vetenskapliga metodens renhet och överlägsenhet över allt annat och hans deklaration att människor kan se sig själva som ”herrar och naturägare” var en direkt utmaning för hans tids gudscentrerade universum. Trossystem kastades åt sidan av en aggressiv, expansionistisk sekularism, som har kulminerat i sin utveckling till den totalitära, ideologiska ramen för dagens ”globala by”.

Således var det som den universella acceptansen av Riba och förändringen i människans uppfattning om sig själv i världen satte igång de alltigenomträngande processer vi upplever idag. Man kan säga att vår globala civilisation drivs av rovdjurets värderingar. Vi har undergrävt grunderna som upprätthåller den kreativa balansen.

 

Det islamiska prisma

Islam erbjuder ett alternativt sätt att existera. Dess primära betydelse är att underkasta sig universums Herre vilket är motsatsen till den cartesianska världsbilden om människans herravälde över resten av skapelsen. Universum förblir i balans eftersom allt underkastar sig Skaparen. Människan är den enda varelsen på denna jord som kan resonera och därför har förmågan att dominera och utnyttja Guds skapelse eller agera som dess väktare och beskyddare.

En återgång till någon form av jämvikt kräver av oss en förståelse för vårt förhållande till den gudomliga ordningen och dessa är fyra huvudprinciper inom islam som vi kan använda för att hjälpa oss att hantera den nuvarande krisen. De är, Tawhid som uttrycker skapelsens förenande natur och alla skapade tings inbördes släktskap, fitra som är skapelseprocessen ur vilken Gud skapade den mänskliga formen, mizan är skapelsens balansprincip, som vi uppmanas att inte överträda, och khilafat vår position som Guds representant på jorden och dess väktare.

Dessa grundläggande sanningar bör hjälpa muslimer att omvärdera sin roll i ljuset av de miljökatastrofer som möter oss och samarbeta med andra i strävan att lämna en tolerabelt beboelig planet för framtida generationer.

 

 

REFERENSER

 

1. Meadows & Others; Beyond the Limits; Earthscan, London, 1992. Se Overshoot.

 

2. Ibid; se The Driving Force: Exponential Growth.

 

3. Calder & Amir Sadeghi (eds); Future of a Troubled World; Heineman, London, 1983. Se uppsats av Gerard on Piel om The Acceleration of History.

 

4. Margrit Kennedy; Interest & Inflation-free Money; Permaculture Institute Publications,; Steyerberg, Germany; 1988. Se sidor 10 to 13.

 

5. Anthony Sampson; The Money Lenders; Coronet, London; 1988. Se sida 29, inledning till kapitel två, Who Keeps the World?

 

6. Caring for the Earth – A Strategy for Sustainable Living; IUCN-UNEP-WWF, Gland, Switzerland & Nairobi Kenya. 1991.

 

7. Brown & Others; State of the World 1995; Earthscan, World Watch Institute, London; 1995. Se uppsats om Creating a Sustainable Materials Economy. S.E Frost; The Basic Teachings of Great Philosophers; Dolphin Books; New York; 1992.

 

8. S.E Frost; The Basic Teachings of Great Philosophers; Dolphin Books; New York; 1992.