Personlig reflektion på verserna 101-107 i Sura 37, As-Saffaat

Dessa verser, 101-107 i Sura 37, As-Saffaat, behandlar det som i den kristna traditionen är känd som Abrahams offer.
I de följande styckena gör vi några reflektioner kring Koranens text och förutfattade meningar om det.

Det är känt att i den islamiska traditionen finns många olika åsikter för varje smak om alla ämne, och detta är inget
undantag.

Denna episod anses vara det samma som berättas i Bibeln och i den populära traditionen bland muslimer berättas det i
själva verket nästan som det som finns i den bibliska berättelse och inte den koraniska, även om, enligt den populära
traditionen med alla dess festligheter, är man övertygad om att den bibliska berättelsen finns i Koranen. Men när man
läser verserna i Koranen som berättar det man tror är samma händelse, ser vi att det som står i dem och den populära
tron är som parallella linjer som varken träffar, eller kan träffa varandra.

Till detta måste vi lägga till att ”Abrahams offer” skapar bland tänkande och nyfikna muslimer (och de som inte är
det) moraliska frågor som inte är obetydliga, t.ex. om det är moraliskt tänkbart att Gud som förbjuder dödande, skicka
någon att döda sitt barn.

Jag kommer inte att göra jämförelser eller ge åsikter om Bibeln. Visst finns det kompetenta människor som kan göra
det med ett sammanhang till de trosbekännelserna som de ärligt följer. Som en troende av Koranens äkthet och trohet,
det som jag vill veta från dessa rader är det som exakt står om detta ämne i Koranen och om det finns någon grund för
de populära föreställningarna om det.

Till att börja med bör vi klargöra några allmänna synpunkter:

1. Även om i Bibeln, vad jag minns, talar man ibland om människooffer till Gud eller avgudar, det finns inte i Koranen
absolut ingenting om detta varken direkt eller indirekt. Och då, från ingenstans blir, plötsligt en dygdig Guds
tjänare, beordrat av Denne: Du, offra din son! Jag undrar vad Ibrahim skulle ha känt inför en sådan uppenbarelse eller
liknande vision. Förmodligen att något djävulsk försökte fresta honom eller några onda tankar.

2. Till skillnad från människooffer det man talar i den ärade Koranen är om gudomliga inspirerade drömmar. Och sedan
finns det att Gud skickar budbärare till dem Han vill och faktiskt sände Han budbärare till Ibrahim och hans hustru,
som mycket gamla, fick veta att de skulle få en bra son. I detta fall om ”offer” vad Koranen verkligen talar om är om
drömmar, Ibrahim ser i drömmar att han offrar sin son. Det bör klargöras här att detta är vad han drömmer, men även i
hans drömmar finns det ingen som säger till honom att offra sin son.

I de drömmar man berättar Ibrahim hade, sägs ingenting om att han fick order från Gud. Dessutom är verbform som
används i formuleringen, ofullbordad: ”Jag ser i drömmar”, vilket ger en uppfattning om att det är inte så att han
hade en dröm, men en dröm som har en dröms form men det är inte något som hände och att det är över.

Att drömmar tolkas och inte bokstavligt är något som mänskligheten vet och behövde inte vänta för Sigmund Freud för
det. I alla samhällen har man tolkat eller försökt att tolka drömmar. Det görs i Bibeln och i den heliga Koranen.
Därför kan man fråga sig hur man kan tycka att utan någon tolkning, en god man, ur det blå, utan att leva i ett
samhälle där det fanns människooffer, sade ”då så, jag måste jag offra honom”. Det logiska är att han skulle ha
försökt tolka drömmen och förnuftig som han är, som Koranen säger, vände sig han till den var närmare honom och som
drömmen berörde, det vill säga sin goda son, till vilken han frågar om hans åsikt. Och sonen sade att han skulle göra
vad han hade beordrats att göra och han, sonen, kommer att visa att han är tålmodig.

”Tålmodig” verkar inte vara den mest lämpliga adjektiv för den inställning hos någon som kommer att dräpas av sin far
i enlighet med en order. Att tala om mod eller stark vilja eller motståndskraft verkar lämpligare. Tålamod påminner
mer om vedermödor över tid och inte om något brutal och ögonblickligt.

Så det verkar som tanken hos sonen är det som sker kommer att pågå länge och fadern ska inte oroa sig för att han
inte kommer att svika eller klaga. Läs texten i Koranen och se om man kan se hos fadern eller sonen en attityd som
avslöjar en inställning till en sådan brutalitet, fysiskt och emotionellt. Man dödar inte sin son precis som man
skalar en nöt! Han skulle åtminstone känna en enorm ångest och smärta, de skulle gråta och kramas under en tryckande
stämning. Men när man läser texten, är intrycket att båda försöker komma fram till vad de kan eller måste göra för
att nysta upp drömmen.

4. I Koranen står det inte eller nämns på något annat sätt att Ibrahim hade med sig någon kniv, inte heller att
pojken tog det med sig till fältet eller något liknande.

5. Inte heller står det att det gjordes en blodig offer efter att Gud förmedlade till Ibrahim att testet var över.
Det nämns ingenting om ett får, lamm eller bagge eller något djur.

6. Det är verkligen märkligt, om man tror att han skulle döda honom, hur det kommer sig att i Koranen där det står
att Gud sände sina sändebud för att meddela Ibrahims hustru födelsen av en son vid hennes höga ålder, men när man ska
offra honom meddelas ingenting. Dessutom att tro att fadern skulle göra det utan att berätta för henne, för att sedan
träffa henne när det är redan gjort är så knepigt att man behöver tänka på det längre.

Kort sagt, inte vid något tillfälle framförs tanken om att Ibrahim tänkte att Gud ville döda sin son för att Gud, i
Koranen, åtminstone förbjuder det. Det som tycks sysselsatte honom var tolkningen av denna dröm, eftersom den kändes
så full av mening. Och som den fantastiska Guds tjänare han var, ville han oavsett vad det än var, ville han uppfylla
det. Men jag kan inte föreställa mig denna ro hos en bra riktig man som har i tanke att med sina händer ska döda sin
son. Dessutom det är Gud som förbjuder dödande och att man offrar människor till Honom och sedan kommer Han med
detta…

Men, vad betyder drömmen då? Det är frågan som återstår.

För att svara det ska vi följa också far och son, som de verkar ha löst gåtan eftersom Gud säger att Ibrahim redan
hade tjänat och klarat provet. Låt oss gå till texten:

Efter att Ismael sade om att vara tålmodig, vad är det de gör?

Precis, både blev ”aslama”, d.v.s. båda underkastade sig, kapitulerade, de proklamerade sig vara Guds tjänare, de
överlämnade sig i Hans händer och bara i Hans händer. Denna ”aslama” är verbet för den verbala substantiv ”Islam”.
Och eftersom det var Ibrahim den som offrade, fick han sin son att buga, att göra en prostration, precis som han
gjorde och som vi andra bugar inför ingen annan. Endast inför Honom, inför vår ändlösa obegripliga intima ägare, Han
som inte lämnar oss ensam i någon stund av våra liv, oavsett vad vi tror.

Detta är det stora offer som vi alla måste göra med oss själva och sedan med våra barn. De är inte våra, och det bästa
vi kan önska för dem är att de tillhör Gud, och ingen, ingen, ingen, ingen annan. Och efter det, sade Gud till
Ibrahim: Så, detta var vad jag ville, det magnifika offret som Jag förväntade Mig från dig – och från alla människor
för att kunna återvända till Honom för den härliga vägen och därför berättar Han för oss om denna händelse i Koranen,
för att vi ska förstå, för att vi ska inte lida för våra barn eller för oss själva mer än nödvändigt eftersom, som
Han säger i ett av evangelierna, den som vill rädda sin själ kommer att mista det, och den som offrar den, kommer att
hitta den.

Något som särskilt berörde mig om denna episod är det som händer ibland med Koranen och som sätter dig så nära folk i
den som att man nästan kan prata med dem. Detta Ibrahim, som kallar sin ”lilla son”, kort sagt, hans avkomma med
kärleksfull ton för att rådgöra honom… Hur långt från det dramatiska som så ofta förknippas med bibliska teman och
framförallt denna! För mig, far och son, i sin enkelhet och villrådighet, berör mig.

Och Gud, den Allsmäktige, säger alltid sanningen.