Andalusiska Muslimer

Domarna utnämndes av monarken hos vilken fanns alla rättsliga fakulteter. Monarken betraktades som en född domare
och domarnas beslutseffektivitet hängde på hans myndighets styrka. Men eftersom folket i Cordoba (Qurtuba) vid
många tillfällen visade en stark vilja att säkerställa sina intressen och länge var väldigt aktiv i samhällets
frågor, gjorde sitt inflytande påtaglig på alla möjliga tillgängliga sätt, och ställde som villkor till monarken
att domaren skulle vara glad och accepterad av folket.

Det är inte överraskande att monarkerna vidtog försiktighetsåtgärder för att lyckas med sina utnämningar. I det
avseendet samrådde de med ministrar och prestigefyllda personer i Cordoba vilka föreslog de möjliga kandidaterna.
Det finns få sällsynta tillfällen då domarna i Cordoba utsågs utan föregående samråd, på grund av överväganden
baserade på enbart personlig sympati eller politiska intriger.

För posten som domare (qadi) utsågs en enda person som var tvungen att utföra sina uppgifter utan att delegera
till någon annan som kunder ersätta honom. När ålder eller svagheter inte möjliggjorde den personliga och direkta
utövandet av denna tjänst, avskedades han och en annan utsågs.

Vid ett enda tillfälle sägs att monarken tilldelade denna tjänst till två domare som växlade och utövade ett år
var och en av dem, men denna historia inträffade under en tidsperiod då det inte är möjligt att fullt ut
garantera de muntliga traditionernas trovärdighet i denna fråga på grund av sin avlägsna karaktär.

Det verkar som att i början fanns det inte bland de intellektuella kvaliteter som krävdes av Cordobas domare bra
litteratur utbildning, inte ens en juridisk. Många domare som hade utsätts hade inte någon av dessa kunskaper och
man betecknade några av dem som ovetande okunniga. När de var riktigt utbildade, påpekades det av
historieberättarna. Om en domare var en mångkunnig i notariens frågor, skrev de om det, om han var litteratur
kunnig, förklarade de det, om han verkligen var en välutbildad man, missade de inte att uppmärksamma det och
skrev att denne kunde skriva diktering eller skriva dokument i elegant retorisk form, eller att han var väldigt
kultiverad eller att han var en bra talare.

Det borde inte överraska oss deras sparsamma litterära och till och med juridiska utbildning, om man tar hänsyn
till att i deras omgivning fanns det nästan alltid några advokater eller religiös kunniga (muftis), vilka
arbetade som deras tekniska rådgivare och det var dem styrde domarnas beslut.

Det viktigaste egenskap för valet av domare (qadi) och den som beaktades mest var kandidatens moraliska
egenskaper, det var i huvudsak det som det andalusiska folket krävde från sina domare. Cordobas domare i allmänhet
kännetecknades för sin integritet, vilket garanterades av den noggranna offentliga uppföljning av deras rättsliga
handlingar, oftast tillsammans med en enkel och tydlig agerande i sitt sociala liv, som ofta gränsade till
asketism.

De flesta av dem var väldigt populära pga. deras modiga agerande för att upprätthålla rättvisa kriterier i sina
beslut och deras energiska implementering, liksom karaktären och fastheten i principerna hos dem som innehade
posten. De förvandlade sina liv till ett exempel att följa, och deras handlingar i domstolen till sociala
principer för praktisk tillämpning vilket förstärkte reglerna för social jämlikhet som fastställdes genom
islamisk lag (Sharia). Domarna gav exempel med sin beslutsamma inställning mot överdrifter hos den påstådda
Quraish adel och hovmän och ibland, vid välkända och dokumenterade tillfälle, mot de styrande själva som var
tvungna att acceptera som ett kriterium för styrning dessa demokratiska och egalitära normer.

Som ett kuriösa kan nämnas den försiktiga och noggranna hantering som några monarker använde sig av för att inte
välja till denna position personer som tog saker lättsinnig och som ett skämt, men valde folk som var kända för
sitt allvar och sin formalitet.

De var män erkända för sin noggranna utövande av Islam, ett krav som man inte ignorerade vid valet av domare pga.
Cordobas domare fick delegerat av monarken ansvaret som imam till fredagsbönen (Salat al-Jumu’ah) i den stora
moskén i Cordoba. Dessa två roller (domaren och Imam) behövde inte utföras nödvändigtvis av en enda person. Det
finns dokumenterade att vid ett tillfälle utsåg monarken till Cordobas domare en andalusier som inte var ättling
till någon familj av arabiskt ursprung vilket avvisades av många Cordobas invånare, för att lösa problemet
separerade monarken dessa två roller och gav domstolen till en andalusisk man och rollen som Imam till en muslim
med känd arabisk härkomst. Sedan dess hände det att dessa två positioner var ibland separerade.

Domarna, i egenskap av fredagsbön ledare, kunde ersättas vid vissa tillfällen.

De andalusierna som hävdade sina påstådda arabiska härkomsten (vilket gav dem en viss moralisk rang som adeln)
bildade en separat grupp och spelade en viktig roll inom den militära och politiska sfären i det andalusiska
kalifatet. De kontrollerade de offentliga positionerna och förhindrade andra som inte hade denna moraliska
skillnad som den arabiska härkomsten gav att ockupera dem, men med tiden upphörde denna skillnad att vara så
viktig.

Cordobas domstol kontrollerades i början och länge av muslimer (förmodligen) av syriskt eller egyptiskt ursprung,
det vill säga av de mest utbildade och förberedda för positionen. Det ger oss en tydlig indikation att kaliferna
som tog för sig själv titeln Umayyaderna var noga med att välja bland ”araberna”, de som bäst kunde uppfylla
detta rättsväsende.

Sedan, när andalusierna utmärkte sig i kunskapen om islamisk rättsvetenskap (fiqh), började dessa kalifer att
nämna några domare bland de andalusiska muslimer som inte hade bland sina referenser härstamning till den älskade
Arabien, Islams födelseplats. Det är dessa de som verkligen organiserade på det mest perfekta och fulländade
sättet, denna institution.

Hos domarens ställning (qadi) ligger, inom den islamiska organisationen, befogenheten inom alla frågor som
regleras av islamisk lag (sharia). I den bemärkelsen placeras han över all auktoritet, inklusive monarkens själv,
hans ministrar, hovet och den påstådda quraish adeln.

Det bör noteras att domstolarnas kompetens inte gick utöver gränserna för territoriet eller Cordobas provins.
Andra städer och provinser hade sina domare som inte var beroende hierarkiskt av qadin i kalifatets huvudstad,
även om han ansågs har den högsta rang pga. prestigen inneboende i position som staden Cordobas domare.

Domerna från Cordobas domare var slutgiltiga och kunde inte överklagas hos en högre myndighet. Han hade bara
monarken över sin auktoritet som kunde ogiltigförklara hans order, beordra honom att avstå från att behandla
själv ett rättsfall eller avsätta honom, men monarkerna, i de allra flesta fall avstod från personligen
ingripande. Även när de skulle avsätta en domare tog monarkerna försiktighetsåtgärd med offentlig information och
diskussion bland stadens mest prestigefyllda personer, i synnerhet när folkets klagomål blev mycket tydlig.

Tjänsten var, på sätt och viss, på livstid och separationer och uppsägningar gjordes på grund av konflikter,
personlig avundsjuka hos monarken, av statens skäl, befogenhetsproblem med annan myndighet, för att ha vänt sig
mot fuqaha (experter inom islamisk rättsvetenskap), impopularitet, eller för att ha misslyckats med att
kvalificera sig.

Den enda auktoritet som verkligen kunde ändra deras beslut (om domaren själv genom ett klagomål inte ändrade dem)
eller tillrättavisa honom för hans uppförande, var den nya domaren som utsågs när man avskedade den tidigare, men
det är tydligt att de undvek hamna i den situation på grund av den prestige förlust som eventuella domer mot den
avsatte domaren skulle leda till.

Betydelsen av positionen och det exemplariska beteende i sitt utövande hos de som innehade posten som Cordobas
domare gjorde att folket fick en enorm respekt för både positionen och de personer som hade valts till den.
Ibland fick de inneha höga positioner i milisen och ersatte monarkerna själva under deras frånvaro från Cordoba.

Domaren själv bestämde var han skulle offentligt utföra sina uppgifter, antingen hemma eller i en moské, men den
vanligaste och mest använda alternativ var att ha ett kontor eller mottagningsrum i den stora moskén. Där brukade
sitta domaren, utan någon pompa, och tog emot alla kärande.

Svaranden var tvungen att närvara genom rättslig kallelse. Ordningen behölls av den enkla respekt som domaren
framkallade eller på grund av att allmänheten var intresserad av fallet eller genom att man kunde dömas till
prygel eller förnedring.

Svaranden och käranden presenterade i sin tur fakta och skäl, muntligen och direkt till domaren. Om svaranden
inte kunde delta, måste klagomålet meddelas skriftligen och denne fick en tidsperiod bestämd av domaren för att
kunna svara. När svaranden besvarade anklagelsen gick man vidare till bevisningen, antingen dokumenterade eller
genom vittnesmål.

Om domaren hade något tvivel relaterade till någon rättslig grund kunde han räkna med att rådgöra med sina
rådgivare (alfaqier) som informerade honom. Dessa råd gjordes oral under de första århundradena, senare bestämdes
att de skulle göras skriftligt, och på så sätt arkiverades dem i rättsväsendets arkiv på samma sätt som domerna.
Dessa samrådshandlingar användes för att studera den andalusiska rättspraxisen.

När domaren fattade sitt beslut, formaliserade han domen med vittnes signaturer och fortsatte till utförandet.

För det rättsliga förfarandet fanns en sekreterare ansvarig för att skriva de handlingar som domaren beställde,
särskilt de officiella handlingarna. Ofta citerades vittnen, vars vittnesbörd registrerades, ordningsmyndigheter
vars ansvar var antingen att kalla parterna eller att följa bestämmelserna för verkställighet av domerna och
advokaterna som anlitades av de som hade en viss social ställning, och som befriades från att personligen var
närvarande vid domstolen.

Vid några tillfällen motsatte sig domaren, som var det som bestämde om man accepterade eller inte dessa
mellanhänder, sådana representanter och krävde den berörda partens personliga närvaro.

Det finns en del registrerade i al-Andalus rättsväsendets arkiv om deras arbete och också om domarnas lön.

När man läser al-Khushanis krönikör blir man förvånad över den mycket enkla, familjär och patriarkala sättet
domaren utövade sin roll under denna period i al-Andalus kalifatets huvudstad. Enkelheten och rättframheten
liknar ibland en fredsdomare utövande i en liten stad i någon avlägsen provins, och det är svårt att förklara den
enorma prestige som myndigheten kom att uppnå i al-Andalus, men det blir uppenbart den moraliska höjden som
förvärvade denna ställning om man jämför domarna i Cordoba med de andra orientaliska muslimska regionerna. Den
arabiska historikern al-Qindi skrev historien om domarna i Egyptens huvudstad, jämförelsen är mycket suggestiv.

Egypten var en av de regioner vars rättskunniga män påverkade mer de juridiska doktrinerna som accepterades i
al-Andalus, likväl liknar domaren i Cordoba knappt Egyptens domare. Domaren i Egypten hade jurisdiktion över ett
mycket stort territorium, vid ett tillfälle ingick till och med provinserna Palestina, Jordanien och Damaskus.
Under hans ansvarsområden ingick inte bara rättegångar mellan muslimer utan också mellan kristna och judar.
Domaren hade ansvar inte bara över civilrättsliga frågor men också straffrättsliga.

Till domarens ställning i Egypten förenades ibland, politiska positioner som var främmande till deras kompetens.
Denna ackumulering av positioner ledde ibland till komplikationer inom deras ansvarsområden och följaktligen
behovet av många sekreterare för att hantera alla frågor. Det ledde till att man fick skapa ett register och
specialkontor för undersökningen av vittnenas sannenlighet och ärlighet.

Mitt i denna ansamling av befogenheter blev det så småningom omöjligt för domaren i Egypten att sköta allt själv,
så att det blev nödvändigt att delegera arbetsuppgifterna antingen till hans många sekreterare eller till någon
annan som kunde utföra uppgifterna.

Detta ledde till att domaren i Egypten inte längre inspekterade personligen hanteringen av de olika fall och
frågor och med det började han att ägna sig åt frågor utanför sina funktioner. Domaren började blanda sig i den
tidens politiska strider vilket utsatte honom för misskreditering av hans myndighet.

Den ovanstående nämnda situation med komplicerade relationer mellan olika ansvariga sekreterare och brist på
personlig och direkt inspektion förklarar att felaktiga domer och beslut var fler många i denna region, särskilt
när det gäller administrationen av välgörande stiftelser, som vid vissa tider var beklagligt.

Om man till det vi nämnt lägger det faktum att de orientaliska kaliferna inte lyssnade på folkets röst vid
utnämningen av domarna, domarnas avgångar pga. av de ofta förekommande instabila situationerna och att ibland
valdes till domare personer med tvivelaktig moral, är det inte konstigt att dessa missförhållanden ledde till
folkets våldsamma raseri för att bli av med dåliga domare och ifrågasätta de mest allvarliga felaktiga domer.

I Córdoba hade denna ställning en mycket olik karaktär. Även om det var samma islamiska lag (sharia) som
reglerade dess funktioner, var dess utförande precis motsatsen:

1. Domaren i Cordoba hade lite territorium under sin jurisdiktion.

2. Det ingick inte bland hans befogenheter att medla i juridiska tvister mellan kristna eller mellan judar, som
hade sina egna rättsliga myndigheter i Cordoba.

3. Han begränsades att ta hand de civilrättsliga frågorna och lämnade de små och irriterande polisfrågorna till
zalmedina (regions myndighet) och zabazoque (marknadsmyndighet).

4. Han hade inte några politiska tjänster samtidigt. Även ansvaret för fredagsbönen i Cordobas huvudmoské
utfördes ibland av andra imamer och när domaren deltog i krig upphörde han att vara domare.

5. Han hade ett enkelt personalstöd, en enda sekreterare och inget särskilt vittnerapporteringskontor.

6. Domaren deltog personligen och direkt i ärendehantering utan delegationer eller ersättare.

7. Han blandade sig inte i politiska kampar. Om någon domare uttalade sig utan skäl, avsattes han omedelbart.

8. Övergreppen var mindre och korrigerades omedelbart.

9. Det fanns en bra genomgående stabilitet i denna position.

10. Monarkerna följde noggrant folkets röster i valet.

11. Ingen person av tvivelaktig moral ockuperade denna tjänst, och om någon misstanke föll på någon av dem, blev
denne omgående avskedad.

Tack vare sådana regler är det uppenbart varför denna myndighet i Andalusien fick en så stark islamisk och social
prestige.

Utan tvekan bidrog de andalusiska folkens islamiska dygder i stor utsträckning till den effekten.

Egyptens domare, i stället för att vara vaksam gentemot adeln av arabisk härkomst, var just den som skapade och
skyddade i sitt kontor rekordet för den arabiska adeln som bodde i landet för att kunna identifiera dem.
Kopterna, det vill säga de egyptiska kristna, snarare än att förbli reserverad och hålla avstånd från muslimerna,
försökte ha tillgång precis som dem, till arabisk härkomst genom falska intyg om tillhörighet till adeln,
uppmuntrade av domarens agerande som med uppenbar partiskhet brukade ge till personerna av arabisk härkomst, till
exempel administrationen av föräldralösa barns egendom bland annat. Egyptens domare försökte också att omge sig
med en imponerande administration och förbjöd juristerna och ledande personer att klä sig med kläder som han
ansåg som sina egna exklusiva klädslar.

I al-Andalus var det motsatsen, domarna vågade inte ha mer kläder än vad vanligt folk använde, inte ens turbanen
som andalusierna använde inte så ofta. Mottagningen gjordes utan stor pomp. Den andalusiskes domares liv var
enkel, öppet och sparsam. Nästan alla såg upp till honom, som vi nämnde, pga. av sina demokratiska kriterier mot
adelns missbruk. Detta skulle inte hända om de inte hade för avsikt att behaga Andalusiens folk, vilket stärkte
deras myndighets prestige med sitt stöd.