Amara Bamba – Saphirnews

 

Budskapet i denna vers kan kännas igen i två ord: tillbedjan och hjälp. Vanliga ord som alla förstår på sin egen nivå. Men vi måste återvända till sammanhanget för uppenbarelse för att söka den innebörd som ges till ”dyrkan”. Vi måste gå ner i arabiskans struktur för att förklara karaktären och typen av ”hjälp” i fråga här. Dessa omvägar belyser denna vers 4 i form av ”gudomliga krav”. I paktens anda är de gudomliga kraven ”åtaganden” för den andra parten som undertecknar pakten, nämligen människan.

Formen på denna vers är ett brutalt brott med de tidigare verserna som varken har verb, spänning, handling eller utrymme för att etablera en annan idé än Guds. Denna vers 4 är verbal med två aktiva verb som antyder pronomenet ”vi”. Ett pronomen som kommer dit utan förvarning, utan att säga till vilka föremål, vilka personer det kan tillskrivas. Säkerheten i detta ”vi”, första person plural, är att involvera talaren, undertecknaren av pakten. Den som säger ”vi” är alltid orolig.

Dig tillber vi är en fras från Koranen. Den kommer därför från Gud som upptar alla de tre föregående verserna. Pronomenet ”Du” sätts för ”Allah”, ”Rabb”, ”Ar-Rahma” och ”Ar-Rahim”. Så, på ett grovt sätt, har vi konturerna av ett utbyte där Allah tilltalar Allah, för att berätta för honom att Han dyrkar Allah. Och i sanning är det inte vettigt.

Det är därför, på ett naivt men ärligt sätt, min 8-åriga dotter inte förstår denna vers. Hon sa till mig: ”Hur kan Gud tala så här?” Med andra ord, ”vem mer talar Gud till när han säger Dig tillber vi?” eftersom det verkligen är Han som talar i Koranen.

 

Sura Al-Fatiha involverar reciterande i en dialog med Gud

En vuxen med erfarenhet av samtal ställer inte en sådan fråga. Under de första tre verserna som ägnas åt att beskriva Gud känner sig den vuxne i en konversationsposition. En vuxen säger Lov och pris tillkommer Gud (vers 1). Denna vuxne talar i första person singular. Han är därför i ett ansvarsfullt samtal med en explicit del och en implicit del av konventionen.

I detalj är den känsla som uttrycks: Jag förklarar att Lov och pris tillkommer Gud. Eller, beroende på positionering och sammanhang, vill Lov och pris tillkommer Gud uttrycka: Jag håller fast vid tanken att lovsång är förbehållen Gud. I den första meningen i texten är Lov och pris tillkommer Gud en auktoritär positionering av författaren, en uppriktig inbjudan att känna igen honom, som initierar samtalet.

Reciteraren av sura Al-Fatiha är en samtalspartner som sedan tillägnar sig Lov och pris tillkommer Gud. Han är installerad i rollen som samtalspartner. Han glömmer att frasen Lov och pris tillkommer Gud inte är hans. Han gjorde det till sitt eget genom att lära sig Fatiha. När muslimen håller fast vid budskapet om Lov och pris tillkommer Gud, kommer den vuxne att säga: ”Gud lärde oss Fatiha för att tilltala honom.”

I slutändan involverar sura Al-Fatiha sin läsare, dess reciterande, i en dialog med Gud, författaren. Denna struktur som är inneboende i stilen i denna text gör den till ett kontrakt skrivet av Gud. Ett kontrakt vars villkor är gudomliga och där vi hör Gud säga något så här: Den som vill tilltala mig måste säga: Dig tillber vi.

 

Tillbedjan av Gud, ett gudomligt krav som människor åtar sig att respektera

Syntaxen i denna mening, på arabiska, uttrycker en bekräftande kraft så att den förstås: Dig tillber vi eller ”bara” Dig tillber vi. Insistera på exklusiviteten av dyrkan i andan av tawhid, Guds oändliga enhet. Den bekräftande kraften, exklusiviteten i firandet av tillbedjan, måste sättas i ett sammanhang av uppenbarelse där polyteism dominerar i positionen som direkt fiende till muslimen.

Genom att kasta in vers 4 i detta sammanhang av uppenbarelse, återspeglar den trosbekännelsen, ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans budbärare”. Inför vittnen var shahada den sociala handlingen att utföra för att bli muslim. Dess uttalande går från tillståndet av icke-troende till det troende. Och bara en troende kan säga att det är Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. För det är framför allt ett öppet bestyrkt engagemang. Ett engagemang som är viktigt att förnyas, regelbundet och dagligen.

Klausulen i kontraktet, Dig tillber vi, påtvingas av Gud den andra undertecknaren. Därför är dyrkan av Gud ett gudomligt krav som människor åtar sig att respektera i andan av sura Al-Fatihas pakt. För att få människor att göra ett sådant åtagande, ber författaren av sura Al-Fatihas kontrakt, nämligen Gud, honom att säga meningen: Dig tillber vi.

På samma sätt betyder Dig anropar vi om hjälp. ”det är bara från dig och bara dig som vi ber om hjälp från”. Förutom exklusivitet finns det ett krav på Gud som undertecknande part av pakten, som uttrycker en begäran till den andra undertecknaren som är reciteraren. Nu blir varje begäran från Gud ett krav för den troende.

Sammanfattningsvis anger den primära innebörden av vers 4 de två första paragraferna i Islams andliga pakt. Å ena sidan kräver Gud att bli dyrkad och eftertraktad på exklusiva sätt. Å andra sidan åtar sig människan att dyrka Gud uteslutande och att också be om hans exklusiva hjälp. Situationens tyngd tynger den människa som hoppas på en gynnsam avkastning, detta kommer att vara ämnet för vers 5.

 

Gudomlig visdom väljer att skriva Fatiha genom att ge fullt och totalt ansvar till människor att ha en aktiv roll i kommunikationen

Innan vi går in på detaljerna om ”tillbedjan” och ”hjälp”, saknar inte det kommunikationsflöde som etablerats här intresse. Det finns fyra kommunikationsströmmar. Flöde 1 är när jag pratar med andra och flöde 2 är motsatsen, jag lyssnar. I flöde 3 är jag vittnet som observerar ett utbyte mellan två andra samtalspartner. Det fjärde flödet kallas nollflöde, när jag tilltalar mig själv.

Gudomlig visdom väljer att skriva sura Al-Fatiha i flöde 1, vilket ger den andra parten fullt och fullständigt ansvar att ha en aktiv roll i kommunikationen. Eftersom det verkligen är en kommunikation etablerad i denna vers 4 av sura Al-Fatiha, under förutsättning att man integrerar paktens idé.

Flöde 1 är en direkt adress till en samtalspartner, utan mellanhand. Muslimen, i salat, är i detta sinnelag. Efter sina rituella tvättningar, stående vänd mot qibla, höjer han sina händer för att starta bönen som om han gick in i en privat audiens hos Gud. Salat etablerades cirka tio år efter uppenbarelsen av Fatiha och det lämpar sig väl i flöde 1 av sura Al-Fatiha.

Denna pakt förtjänar att förnyas flera gånger om dagen. Detta förklarar förekomsten av fem dagliga böner, tilldelade specifika tider. Förnyelsen av förbundet börjar här, i vers 4, med att klausulerna anges som Dig tillber vi och Dig anropar vi om hjälp. Kollektivet som är normen för salat, finner här en första mening med ”Vi”. Utan denna första person plural skulle sura Al-Fatiha lämpa sig bättre för dua, åkallan av en personlig natur.

I form av vers 4 är denna första person plural väl lämpad för Fatiha, salats sura, en i grunden kollektiv praxis. I ett annat, kosmiskt, förhållningssätt till salat är ”Vi” som uppstår i vers 4 en förändring av dimensionen. Det lyfter salat till ett ögonblick av gemenskap med skapelsen på jorden och driver allt till en kosmisk nivå.

 

Hjälp, ett löfte från Gud till människor

Innan detta steg förtjänar orden ”dyrka” och ”hjälp” vår uppmärksamhet. Deras enkelhet är sådan att vi skummar över dem utan detaljer. Men ”dyrka” är det första verbet i Koranen. Bara för det är det värt att titta närmare på. Vidare uppträder detta handlingsverb i det exakta sammanhanget av ett kontrakt åtagande där tillbedjan är det första gudomliga kravet och den första mänskliga plikten. Ur en annan synvinkel blir tillbedjan Guds första rätt och människors första engagemang.

När det gäller ”Guds hjälp” framträder det i form av ett löfte från Gud till människor, med andra ord, en mänsklig rättighet som erbjuds av Gud själv. En rättighet betingad av exklusivitetsklausulen som i gudstjänst. Det finns dock flera typer av hjälp att särskilja för att få en exakt vision om vad ”Guds hjälp” är. Vi kommer att se det efter att vi pratat om tillbedjan, inshAllah.

Må Gud acceptera vår fasta. Må han hjälpa oss i våra åtaganden och höja oss till höjden av sina löften. Må hans barmhärtighet och nåd vara över hans sändebud och alla dem som älskar honom. Vi ses i våra duas.