Abdel alim Lara Llobet – Andalusiska Muslimer

Dhikr nämns på många ställen i Koranen, i de flesta fall innebär:

– Förhärligande (tasbih): SubhanAllah,

– Upphöjelse (takbir): Allahu akbar,

– Beröm (tahmid): Alhamdulillah,

– Vittnesmål (tahleel): La ilaha illallah, och

– Beröm och böner för Profeten (frid vare med honom).

Här är ett urval av de viktigaste verserna som hänvisar till dhikr (genom surarnas sekventiella ordning):

Och bevara Mig i minnet, så skall Jag minnas er; var Mig tacksam och förneka Mig inte! (2:152)

”… Och åkalla din Herre utan att förtröttas och prisa Honom morgon och afton.” (3:41)

… de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila… (3:191)

Och minns Gud efter bönens slut – när ni står upp, när ni sitter och när ni lägger er till vila. (4:103)

Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Guds namn nämnas, och som känner sig stärkta i tron då de hör Hans
budskap läsas upp, och som litar helt till sin Herre, (8:2)

de som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla?
(13:28)

Och skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre…(18:24)

Och ha tålamod med dem som morgon och afton anropar sin Herre och söker Hans välbehag och vänd dig inte ifrån dem för att i
stället vila ögonen på denna världens pomp och ståt. Och lyssna inte till den vars hjärta Vi har låtit förbli [kallt och] likgiltigt inför
tanken på Oss och som [bara] frågar efter det som behagar honom själv. För honom är allt hopp [om räddning] ute. (18:28)

I DE HUS som Gud har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt, prisas Han morgon och afton… (24:36)

… av dem, vilkas tankar varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Gud och förrättandet av bönen och plikten att
hjälpa de behövande… (24:37)

LÄS VAD som har uppenbarats för dig av denna Skrift och förrätta bönen. Bönen avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar
och allt som strider mot rimlighet och förnuft. Men först och störst är åkallandet av Guds namn. Och Gud vet vad ni gör. (29:45)

… de män och de kvinnor som alltid har Gud i tankarna… (33:35)

TROENDE! Åkalla Gud – och ha Honom alltid i era tankar! Och prisa Hans namn morgon och afton! (33:41-42)

Gud har [steg för steg] uppenbarat det skönaste budskap, en Skrift vars olika delar [binds samman av] inre överensstämmelse och
där sanningarna framställs i motsatspar. [Dess högstämda ordalag] framkallar rysningar i huden hos dem som fruktar sin Herre;
men därefter mjuknar den och deras hjärtan [öppnar sig] för påminnelsen om Gud. Med denna [Skrift] vägleder Gud den Han vill;
men den som Gud låter gå vilse finner ingen som leder honom på rätt väg. (39:23)

Men [fortsätt att] påminna [och varna]; påminnelsen är till nytta för dem som tror. (51:55)

TROENDE! Låt inte [omsorgen om] era ägodelar och [bekymren för] era barn få er att glömma att åkalla Guds namn; de som gör
detta är förlorarna. (63:9)

Åkalla alltid din Herres namn och ge dig i din andakt hän åt Honom med hela din själ. (73:8)

Och åkalla din Herres namn när dagen gryr och när aftonen är nära… (76:25)

Dhikr om döda ting

De sju himlarna prisar Honom liksom jorden och allt det som de rymmer; ja, ingenting finns som inte sjunger Hans lov. Men ni förstår
inte innebörden av deras lovsång. Gud är mild och överseende [med Sina tjänares brister] och Han förlåter ständigt. (17:44)

Ibrahim al-Nakhai sade angående denna vers: ”Allt glorifierar Honom, även en dörrs knyst”. (14)

Shafii skolans tolkning är att allt glorifierar med sitt eget språk (bi lisaan al-maqaal), eftersom en sådan sak inte är omöjligt och
pekas på i många texter som tydlig gör det. Allah den Upphöjde sade: ”Vi har lagt bergen under Hans styre, de prisar (Gud) i
skymningen och soluppgång.” Bergens förhärligande med sitt eget språk behöver inte att vi hör det. (15)

”Troligtvis förhärligar de bokstavligen bara att detta fenomen är dold från folket och inte uppfattas om man inte bryter naturlagarna
(Kharda al-aada). Följeslagarna (mGvnh) kunde hörde matens förhärligande och från andra föremål framför Profeten”. (16)

”En av Allahs tjänare förberedde sig för att utföra sin rening med stenar. Han tog upp en sten och Allah tog bort slöjan från hans öra
och han kunde sedan höra stenens lovprisande. Full av rädsla lämnade han stenen och tog en annan men han hörde också denna
stens förhärligande av Allah. Varje gång han tog en annan sten hörde han den prisa Allah. Slutligen inför detta, vände han sig till
Allah, så att Han dolde igen deras lovprisande så att han kunde tvaga sig. Allah beslöjade hans lyssnande. Han fortsatte med att
rena sig trots vetskapen om att stenarna gjorde Tasbih, eftersom den som tillät honom höra deras Tasbih var själva lagstiftaren
(Hyllning och ära till Honom) som beordrade deras användning för rening. Därför i döljandet av deras Tasbih finns en kraftfull
visdom.” (17)

De lärda är överens om att allt som inte lever inte har ordets makt (man lam yakun hayyan lam yakun qadiran mutakalliman), och
det är tydligt etablerat att döda ting förhärligar Allah genom de medel de har i sitt tillstånd (bi lisan al-hal). Och Allah vet bäst. (18)

Någon sheikh sade att även när man tar bort ett hinder på vägen, till exempel en sten, enligt Profetens ordspråk, ”Tron har sjuttio-tal
grenar, varav den enklaste är att ta bort allt som är skadlig från vägen”, de som fruktar Allah är försiktiga och inte sparkar bort
stenen men tar upp den och flyttar med handen av respekt för dess förhärligande av Allah.

Anteckningar:

13. För många kommentatorer betyder denna fras: ”Guds minne av dig är större än din av Honom.” Och i denna mening finns det
en hadith som bekräftar det. Det sägs att det också betyder: ”Ditt minne av Allah i salat är bättre än något annat”, och i denna
mening skulle salat kallas ”minnet av Gud”. En annan mening är att hågkomsten av Allah är bättre för att förebygga det otillåtna än
salat, och annan möjlig mening skulle vara att minnet av Allah är bättre än resten av handlingar av dyrkan, inklusive bönen.

14. Abd al-Hakim Murad. Ibn Yazid al-Nakha’i (död omkring 96/714-5) var en hängiven och lärd från Kufa som motsatte sig att
hadith skulle skrivas ner för att det var en obefogad innovation. Han studerade under ledning av al-Hasan al-Basri och Anas ibn
Malik och lärde ut Abu Hanifa och som kanske var påverkad av hans omfattande användning av personlig dom (ra’j) i frågor som rör
rättspraxis. Källor: Ibn Hibbaan, Mashahir ulama al-amsar 101, M.M. Azami, Studier i tidig Hadith litteratur 65-66, Ibn al-Jazari,
Ghayat-nihayah 1:29.

15. Tabaqaat (al-shaafi’iyya al-Kubra). (Taj al-Din) Ibn al-Subki.

16. Al-wujuh al-musfira an ittisa al-maghfira (Omvandlingen till strålande ansikten på grund av Barmhärtighetens vidd).

17. Al-wujuh al-musfira.

18. Mafatih al-ghayb. Tafsir (Koranen kommentarer) av (Fakhr ad-Din) Razi.