Vi har glömt det rätta måttet i vårt dagliga liv, de senaste händelserna världen över ger oss en tankeställare. Kränkningar av mänskliga
rättigheter, krig, våld mot de svaga…, vi skulle kunna fortsätta så här tills vi tröttnar. Under de senaste tio åren har det skett en
polarisering och ett bakslag i friheterna, på samma sätt växer allt mer föraktet för mångfald och en återkomst av den ”egna” identiteten. Det
verkar som om det viktigaste var jag och, eventuell även, de mina.

Ett symptom på en vidgad individualism som är sammanflätad med ideologier som djupt föraktar humanismen. Människan och hennes värdighet spelar
inte längre någon roll, en fråga som verkar vara omodern. Om vi tittar på historien har detta alltid funnits, men vi trodde att vi efter
1900-talet skulle ha en annan sorts medvetenhet.

Naturligtvis, i en gemenskap som vår, den islamiska, upprätthållen av det profetiska exemplet på det rättvisa måttet, bör inte förekomma eller
åtminstone inte manifestera sig med sådan kraft. Men som i hela dagens samhälle har vi glömt måttet för att leva i balans, i mellanvägen.
Islam tjänar som ett rättfärdigande och ignorerar dess roll som ett rättvist mått, en nödvändig mellanväg och respekt för människor bortom
etiketter. Om det är så vi glömmer vad som är huvudmålet för vår tro: att lugna oss själva i Allah.

Denna något illavarslande inledning fungerar som ett förspel till en komplex, smärtsam och nödvändig reflektion över två aktuella händelser
som avhumaniserar muslimska kvinnor över hela världen. För några dagar sedan vaknade vi till nyheten om mordet på Mahsa Amini i Iran, en ung
kvinna som misshandlades till döds av den iranska sedlighetspolisen för att ”inte bära hijab ordentligt”. Ett mord som visar den värsta sidan
av en regim som felaktigt kallar sig ”islamisk”, men som är långt ifrån de värderingar som uttrycks av Budbärarens sunna, frid vare med honom,
som aldrig slog en kvinna. Faktum är att det finns en hadith från vår profet som säger: ”de bästa bland er är de som behandlar kvinnor bäst”
(Ryad al-Salihin, 278).

Att slå ihjäl en tonårsflicka för att ”inte bära sin hijab ordentligt” ger oss en uppfattning om ideologins brutalitet, en ideologi som
naturligtvis inte är en tro som motiverar dödandet. Förevigarna av denna ideologi glömmer att hijab är en av de mest komplexa symbolerna för
den islamiska tron. Det är en symbol för djup andlighet hos kvinnor som verkar i den djupaste och mest privata delen av dem, det är inte ett
komplement eller ett politiserat objekt, än mindre ett verktyg för att skydda moralen mot västerländsk ”fördärv”.

Den här frågan i Iran är mycket mer paradoxal än den verkar. När den iranska revolutionen ägde rum mot satrapen Reza Pahlavi, använde iranska
flickor och kvinnor sina traditionella chadorer som motstånd och motståndskrafts vapen mot shahen och hans politiska polis förbud att bära
denna symbol. Men istället för att förstå innebörden av stridssymbolen använde Khomeini den som ett politiskt och moraliskt element och tog
bort det enorma symboliska värdet av den iranska kvinnokampen. Med detta utrotade han utövandet av friheten att täcka sig själv eller att inte
utifrån sitt samvete för att göra det till en moralisk skyldighet. Det vill säga att kvinnors åsikter inte spelade någon roll för Khomeini och
hans ayatollor.

Parallellt med allt detta förbjuder Indiens hindunationalistiska regering hijab i utbildningsinstitutioner i Karnataka och överväger att
förbjuda den över hela subkontinenten, som konstigt nog har en befolkning på 200 miljoner muslimer. Hijab ses som hinduernas stora symboliska
fiende och dess förbud som en stor seger över dessa muslimers identitet. Det är en kopia, begränsad av den indiska demokrati och rättssystem,
av vad Kina gör i Xijiang med den uiguriska minoriteten. För att rättfärdiga sig själva tar hindutva-nationalisterna sin tillflykt till
begreppet statssekularism för att förbjuda upplevelsen av en religiös symbol, precis som de franska myndigheterna, oförmögna att hantera sin
interkulturalitet, har gjort i nästan tjugo år. Var och en i sitt rättvisa mått och med anmärkningsvärda politiska skillnader. Men ingen
uppfattar symbolen längre, och i likhet med ayatollorna ideologiserar den. Lite spelar roll individens rättvisa mått och trosfrihet.
Hindutva-nationalismen och den franska ”republikanska religionen” kämpar för att homogenisera mångfalden genom politiska slag utan att lyssna
på andra, på den mångfalden en efter en. Offren? Vanliga människor som lever sitt dagliga liv och inte kan försvara sig. De polariserar bara
mer och mer…

Låt oss inte lura oss själva, det här handlar inte om religion, det handlar om intolerans, makt och patriarkat som korrumperar allt det rör.
Det är något endemiskt i en värld där en kropp inte är värd någonting, där allt är utbytbart eller värderat i kronor, där etiken har ersatts
av ideologi. Frihet uppnås genom att utöva den, göra misstag och söka. För vissa är frihet frånvaron av regler, för andra är frihet den
ovillkorliga överlämnandet (tawakkul) till gudomligheten. Men i slutändan avgör den friheten till stor del vilka vi är och hur vi lever
tillsammans.

Samexistens kan bara existera i rättvis mått. Min sfär är min och jag respekterar andra om jag vill att de ska respektera mig. Frihet, alltid
inom objektiva juridiska gränser, är helig och ingen har rätt att ingripa. Vi bör se allt detta i frågor om moral, samvete eller daglig
praxis. Det finns ingen plats i något samhälle för haram-polisen och bristen på artighet (adab). Vi skulle må bättre av att använda empati och
ödmjukhet gentemot våra systrar och bröder. Detta inkluderar hijab, varför låter vi inte var och en agera utifrån sin andlighet och samvete?
Är vi inte vuxna nog?

Återigen, rättvis mått är det bästa verktyget i en värld som är bruten av intolerans. Rätt mått inkluderar tystnad, leende och respekt. Och om
vi vill ändra något, först bönen och sedan ett artigt råd. Endast på detta sätt kommer vi att ge exempel och respekt och inshAllah, slutligen
kommer vi att bli respekterade.