Uleman använder standardiserade metoder för att ta upp frågan om kultur. Genom dessa måste vi tänka på ena sidan på
seder och fritidsvanor (som var godtagbart i den utsträckning att de respekterade islamiska principer) och andra
sida konstarter, av vilka en del var tillåtna och andra förbjudna utan att ta hänsyn de lokala förhållandena. Vi
känner till diskussionerna som har utvecklats mellan forskare av olika skolbildningar i debatten om musik, teckning,
fotografi och skulptur. Vi är också medvetna om det är svårt att göra åtskillnad mellan tillåtna och förbjudna
konstformer i västvärlden, där det kulturella uttrycket blanda, ofta, båda typerna vilket gör det svårt att dra en
skiljelinje mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Så vi behöver ett mer holistiskt synsätt.

Våra källor har berättat för oss att man bör undvika de manikeiska och dualistiska metoder, det muslimer producerar
är ”islamisk” och det som kommer till oss från den icke muslimska västvärlden är ”anti islamisk”. I kulturen, liksom
i andra områden, de kriterierna som används för utvärdering av en handling, produktion eller sed kan inte hänvisas
till den som främjar det eller sitt ursprungs identitet, men till dess respekt för de etiska principer vi håller. Våra
vägledande principer inbjuder vårt sinne att studera, förstå och välja när det befinner sig i en ny miljö. Detta är
vad de västerländska muslimerna behöver idag, att utveckla en mer komplett bild och anta ett selektivt angreppssätt.

Vissa forskare har använt argument från Koranen och Sunna för att förbjuda musik och, ibland, teckning och fotografi
(och därmed tv och bio). Detta är en av flera åsikter som finns, och måste respekteras. Andra har tillåtit dessa
konster, genom införande av vissa villkor när det gäller respekten för våra etiska värderingar. De som följer de
förstas yttrande bör koppla ifrån sig västvärlden, musik, fotografi och TV inte längre är en del av deras dagliga
liv. De andra, bland vilka vi ingår, måste vi hitta en selektiv strategi att använda i dessa och andra frågor. Inte
allt som produceras i västvärlden, litteratur, måleri, musik, tv, film … är av god kvalitet eller styrs av
moralen, men i grunden är felaktig och falsk att tro att allt är ond och värdelös.

Ärlighet innebär att vara krävande och inte blanda ihop allt. Det är här det kritiska och selektiva tillvägagångssätt
presenterar sig. Den svenska, franska, engelska, tysk litteratur, för att nämna några, är oerhört rika, och det är
meningslös att ignorera dem under förevändning att de inte är ”islamiska”. Principen om integration har lärt oss att
integrera i vår identitet och kultur allt mänskligheten producerar och som inte är oförenligt med ett förbud, vi kan
hitta berg av arbete som uppfyller detta kriterium.

Det är omöjligt att vara en europeisk eller amerikansk muslim utan att integrera åtminstone en del av fantasivärlden
som finns i denna kultur. Inte allt är densamma, vi måste välja, men vi måste gå den här vägen. Så över tiden kommer
de ”islamiska” bokhandel och biblioteken att erbjuda sina kunder nya litterära horisonter, romaner, noveller, poesi,
men också verk inom humaniora och filosofiska verk som när och täljer sinnen, och då glömmer vi känslan av ”förlora
sig i sig själv” i litteraturen, eller litteratur som en fristad.

Man bör följa samma tillvägagångssätt med musik, filmer och TV-program. Vi kan inte bortse från vår miljö, men vi
kan inte förlora vårt kritiska medvetande, vi måste alltid skilja mellan den extraordinära volymen ”kultur” som vi
bombarderas dagligen.

Vi måste följa en konsument etik, och det bör inte finnas omedvetna påföljder på film eller musikaliska produktioner,
som har blivit en produkt av en industri vars initiativtagare saknar smak och skrupler och där försäljningen är de
enda kriterierna för framgång. Muslimer är inte de enda kritikerna av stora dyra filmer, blockbusters, vanliga
musikproduktioner och ”skräp-TV”, det som krävs är att utveckla ett kritiskt sinne och kontrollera den personliga
intresse för mindre värda attraktioner.

I väst, att utbilda sig själv eller andra är att lära detta kritiska förhållningssätt, denna aktiva andlighet, denna
känsla av kontroll. Det är onekligen svårt, men denna väg bör vidtas. Det vore fel att minimera båda dessa realiteter
som den detaljerad utbildning som kräver framgång när man konfronterar trycket från tv, musik och filmvärlden, med
alla sina perversa och avhumaniserande aspekter, det förutsätter inte bara en välgrundad etik men även tillgång till
alternativ som kommer själva till oss via TV, filmer och några musikproduktioner. De är mekanismer som är
intelligenta, värdiga och humana.

Det är lika mycket en träning som en kamp, vi tränar för att få en kulturell och konstnärlig glimt och smak, och vi
måste kämpa för att vägra vara passiva, självbelåtna och fogliga konsumenter. Det är sorgligt att se vad som händer
ofta, att de som för det mesta är överens med de mest våldsamma och extrema tal om musik och film i moskéerna, är de
första att titta på tv-program och filmer på eftermiddagen som saknar all intelligens och fantasi, och nästan utan
att märka motsättningen i det. En sak är diskutera med ord och en annan att engagera sig i livet.

Den emotionella förvaltningen av våra interna konflikter är i sig motsägelsefull. Stegen och stadier som krävs för
att hantera vår relation med kultur och konst går igenom: utbildning för att utveckla ett kritiskt tänkande, för att
ha förmågan att observera och förstå (attityder och budskapets explicita och implicita budskap) och att lära sig att
fatta välgrundade och helt oberoende beslut.

Självisoleringen och det absoluta förbudet är omöjligt och endast selektiv utveckling har någon chans att lyckas.
Tros samfundet bör i denna värld full av utmaningar, slå samman sina resurser för att bygga denna nya muslimska
personlighet, en djup och intelligent andlighet, en kritisk och oberoende sinne, en stark, fri och ödmjuk vilja,
alltmer övertygade i sina val. Denna utveckling kräver att vi känner våra källor och denna miljö inifrån, med sin
logik, psykologi, och dess dynamik. Med andra ord krävs det att vi är här, att vi verkligen existerar här, och att
från den själva västerländska kulturens hjärta, finner vi verktygen att stödja oss, att förbättra oss, och blir i
stånd att ge våra egna bidrag.

Och i enlighet med de framsteg som görs i detta kritiska arbete vi nämnt, är det viktigt att muslimska författare
uttrycker sin talang och producerar originalverk som bygger på deras uppfattningar och deras etik, men verkligen
”europeiska” eller ”västerländska” i frågan om kvalitet, stil och smak. Vi borde sluta importera utländska verk
baserade på tanken om att det orientaliska touch är det som gör produkten ”islamisk”. Eller som ett annat
alternativ, imitera västerländska verk, med varierande framgång, och lägga till meningar (ofta på arabiska) för att
”islamisera” dem.

Vi har ett akut behov av konstnärer som tänker själva, på sitt eget språk, med en personlig smak, och sin egen
psykologi. Vi behöver kreativitet och nya åtaganden, engagemang. ”Allah är vacker och älskar skönhet” säger en
välkänd hadith, och den islamiska konsten har kunnat uttrycka sin spetskompetens inom olika delar av världen och
genom åren. Idag finns muslimer i väst, de är européer och amerikaner, och deras ansvar är att granska vyerna för
sin fantasi och ge liv åt konsten som förenar deras etik till deras uppfattning om det mest harmoniskt sätt. I
litteratur, musik, målning och även i filmen, är vägen öppen för experiment med nya uttrycksformer, med nya
betydelser, nya färger, med nya ord, men vi har en brist på kreativitet.

Den reformistiska tänkande har som princip att inte göra dagens muslimer till bara imitatörer av gårdagens muslimer.
De bör undersöka (och fortfarande hålla trohet mot sina principer) hur man lever i sin egen tid, hur man kan vara
modern. Likaså dagens muslimer bör inte bli enkla imitatörer av trender eller nöja sig med det minsta möjliga
motståndet genom att vara nöjda med ”islamiseringen” av allt ”som kommer” till det kommersiella området. Att vi
fortsätter att dra med denna första anpassnings etapp beror på vår lättja och vår brist på fantasi. Indikatorerna på
denna tendens att imitera är otaliga, de många muslimska möten, musikgrupper, musik sorter och presentationer som
man kan se på TV eller i ungdomsfestivaler.

Evenemangen har ”islamiseras” det vill säga de har blivit tillåtna (halal), utan att bry sig om de underliggande
budskap som förmedlas av de så kallade alternativa kulturer (badil). Vi vill ha musikgrupper för våra festiviteter
(precis som de fester till vilka vi bör inte gå). Och det blir högljudd musik, svag belysning, improviserade
föreställningar, eftersom det är vad unga människor vill ha. Det återger omedvetet en relation med konsumtion och
uppmärksamhet av kända personer (precis som det händer i de platser vi bör inte gå), vilket resulterar i en relation
med natten buller och underhållning.

Bakom den underhållning som erbjuds finns en viss tystnad och buller psykologi, natt och dag, relationen med sig
själv och med den andra, vilket kan översättas i sin helhet till en tillvaros psykologi, att vara. Islams budskap
gör oss vara vaksamma med tystnaden, med alarmen om det som ersätter eller inkräktar den. Det gör oss också medveten
om att det finns ett annat sätt att möta natten, med hjälp av tystnaden som en försoning med detta. I slutändan,
vägleder vårt nöje till utforskandet av det tillståndet där man glömmer världen utan att någonsin glömma sig själv,
genom att fortsätta vara människa och skydda vår värdighet.

Dessa incitament borde göra det möjligt, även i väst, möjligheten att inte försumma de egenheter som kan befästa
konst och underhållning i den islamiska livsfilosofi, inte för att isolera eller förbjuda allt, utan snarare för att
engagera sig, för att utveckla ett kritiskt sinne, för att fatta beslut, för att bidra, renovera och inte imitera
varken dåtiden eller nutiden. Att vara västerländska muslimer innebär att möta verkligheten med alla dess utmaningar
och anta hela vårt ansvar, välgrundade, med stöd av den permanenta behov av Honom.”