Det västerländska kulturella universum var oroande för de första generationers invandrare. Det verkade som inga
vanor, smak, eller intresse motsvarade dem som de följde i deras inhemska kulturer och, vad värre var, det verkade
som det inte fanns någon respekt för de traditionella reglerna för islamisk moral. Man accepterade inte, till
exempel, förbudet mot alkohol och ocker, och det verkade som allt var tillåtet i frihetens namn. Den första och
mycket naturlig reaktion var att isolera sig, antingen som individer, familjer eller samhällen där de kunde känna
igen sig i andra på ett visst ställe. Det blev en fråga om att leva ett nästan parallellt liv för att skydda sig
själv och barnen från en omgivning som betraktades som religiöst och kulturellt farlig. Ekvationen som gällde
vanligtvis, var tänkt i mycket enkla ordalag, ju mindre västerländsk kultur, desto mer islam.

Med ankomsten av yngre generationer förändrades situationen oundvikligen men mentaliteten hos folket förblev
densamma, man måste först och främst skydda sig. Förutom införandet av isoleringen, blev nödvändigt med ”förbud”
eftersom ungdomarna var alltmer i kontakt med det omgivande samhället. Det ansågs farlig, även ohälsosamt, allt som
verkade mer eller mindre karakteristiskt i väst, både det som hade att göra med dess former som dess stil. Därför
försökte människor förbjuda det eller undvika det som de kunde.

Familjer och muslimska organisationer försökte hitta lösningar så gott de kunde, men det var en svår situation på
grund av de olika motsägelser som fanns där, till exempel, att gå ut var förbjudet men man hade fri tillgång till TV
(folk trodde att var bättre skyddad om de var hemma), pojkarna fick öva många typer av aktiviteter som var förbjuden
för flickorna, medan organisationerna fortsatte att planera aktiviteter bara för pojkarna!

För muslimer innebar upprätthållandet av ett andligt liv, utförandet av rituella förpliktelser (bön, zakat och
fastande) och att följa en etisk väg i livet, en ganska dålig situation och det har inte förändrats. Ett faktum som
hängivna muslimer till sin religion fortsätta att lida för.

Man rekommenderat folket att, för att fortsätta vara sig själva, ta avstånd från samhället och inte bara vara
vaksamma men även radikala med förbuden, vissa, en liten minoritet, utövar detta, medan andra, efter upprepade
misslyckade försök, antingen är fortfarande djupt delade eller har gett upp efter att ha misslyckats i försöket att
helt koppla sig bort från samhället.

Vad kan vi göra? Om vi tittar på de västerländska islamiska samhällen, inser vi att alla är i utkanten av samhället.
Det finns gott om bevis för detta pseudo isolering på det sätt de är organiserade, hur de beter sig, och till och
med hur de försöker ta sig ur sin isolering. Människor lever inom sin egen krets, och deras inställning när de
bjuder in sina landsmän till möten eller konferenser är olämpliga och ibland till och med helt klumpig. De vet inte
hur man ska genomföra det. Man måste säga att de mår bättre i sin isolering, i slut ändan, är det enklaste och
säkraste sättet att överleva.

Konfrontationen med den andra är farligt och nästan alltid begränsad. Vi gillar samtal som bekräftar oss i dessa
känslor i moskéer och på konferenser och seminarier. Talarna hänvisar starkt till förbud och insisterar på ”vår
väsentliga skillnad” i ”våra speciella unika egenskaper på grund av perfektion i vår religion” i ”vår nödvändiga
distans” och hittar en publik som är känslomässigt mottaglig och stötande.

Den första reaktionen från den moraliska samvete, när man står inför en svårighet, är att isolera sig och förbjuda
allt utan kompromisser. Allt detta är i princip den känslomässiga reaktionen av ett hjärta som längtar efter fred,
och som sådan, förtjänar vår respekt.

Dock är det dagliga livet inte lika förutseende som våra tal, och även om Islams principer är enkla i sitt väsen,
vår närvaro i väst påminner oss om att livet är mycket komplex. Den känsla som naturligt leder till avståndstagande
eller avvisande är inte tillräckligt för att lösa våra oroande dilemman, för dessa, blir förr eller senare, mer
störande om möjligt och tvingar oss att konfrontera dem, och hitta lämpliga lösningar.

Detta är vad alla unga muslimer som är födda i väst säger, vi kan nöja oss med tydliga uttalanden som inte gör några
eftergifter, men runt moskéer och efter konferensen, de unga muslimerna har vänner där de studerar, lyssnar på
musik, gå på bio … Så vem är det som gör fel? Föräldrarna som lura sig själva eller ungdomarna som försöker helt
enkelt att leva i deras verklighet?

Dessa frågor måste tas upp och bör betraktas som brådskande, för de är det. Vi måste sluta vara inkonsekventa och
undvikande. Om islams budskap är verkligen universell, som vi påstår, man måste kunna hitta lämpliga lösningar för
varje tid och samhälle, då, i detta område som i andra måste muslimerna acceptera sitt ansvar och föreslå
alternativ.

Vi har fortfarande en lång väg att gå, och hittills de flesta muslimska sociala strukturer utvecklas i helt
parallella nät. I Europa och USA sätter bokhandeln etiketten ”islamisk” bara till böcker skrivna av muslimer (som
väljs vanligtvis enligt ägarens preferenser), de publiceras av muslimer, för den muslimska läsekrets på en plats som
sponsras av muslimer nästan helt. Budskapet universalitet, dess holistiska karaktär och principen om integration
minskar och blir utarmade i en sorglig verklighet.

I moskéer och föreningar skapas aktiviteter vid sidan om samhället och presenteras på ett främmande språk som en
följd av den olyckliga tendensen att blanda ihop vikten av att lära sig arabiska för att förstå Koranen, med behovet
av att sjunga allt på arabiska för att fortsätta vara ”en god muslim.” Kulturaktiviteterna behåller, på ett
omärkligt sätt, en skarp orientalisk smak.

För att skydda ungdomarna ofta föreslår vi fritidsaktiviteter vars effekt bör övervägas noga. De erbjuds nästan
uteslutande till pojkar (Varför? På vilka islamiska princip?). Dessa aktiviteter ibland helt saknar samband med de
erfarenheter ungdomarna upplever.

Vi blir lugna eftersom vi tror att vi skyddar dem genom att erbjuda barnaktiviteter, och vi intalar oss snabbt att
artonåriga ungdomar kommer att vara nöjda med aktiviteter som samhället i allmänhet erbjuder till tolv,
trettonåringar barn.

Det vi kallar för ”islamiska” låtar, utflykter och spels former, inklusive organiserade diskussioner, alla har samma
inriktning, den onaturliga önskan att tonåringar ska fortsätta vara barn, ogenomträngliga för det västerländska
samhället. Därför gränserna för deras värld sträcker sig till huset, moské eller lokal förening, den ”islamiska
bokhandeln” (i förekommande fall) och relationer med familjen och andra unga muslimer.

Vissa föräldrar anser sig lyckliga om de kan lägga till en ”islamisk skola” till detta ”muslimska” konglomerat.
Denna värld ”utanför världen” är en fiktion, den kulturella omgivning, TV, Internet och deras samtida ungdomar
kommer oundvikligen att röra hjärtan och sinnen hos dem som bor i Europa och Amerika. Svaret ligger snarare i att
lära sig att hantera denna påverkan än att förneka eller förkasta det.

Indikatorerna visar att fler och fler föräldrar och organisationer har förstått betydelsen av dessa faktorer och
letar efter nya metoder. Dessa initiativ är fortfarande få och isolerade, men det finns en god chans att rörelsen
kan komma att utvecklas över tiden, vilket gör det möjligt att reformera det sätt vi hanterar frågor om kultur och
miljö.