Den storskaliga boskapsproduktionen är en viktig del av jordbrukets industrialisering. Dess okuvliga expansion
orsakar klimatförändring, avskogning, förlust av biologisk mångfald och kränkningar av mänskliga rättigheter. Allt
för att tillfredsställa den ohälsosamma västerländska samhällens aptit för billigt kött.

Europa och USA var de största konsumenterna av kött under 1900-talet med en genomsnittlig årlig konsumtion på mellan
60 och 90 kilo per person, mer än nödvändigt för att tillgodose människans näringsbehov. Även om konsumtionsnivåerna
i väst har slutat växa och minskar till och med i vissa regioner, är de fortfarande mycket högre än i de flesta
delar av resten av planeten.

Under tiden, i tillväxtekonomierna (särskilt i gruppen som kallas BRICS: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och
Sydafrika) den nya medelklassen alltmer anta kostvanor som liknar sina motsvarigheter i de rika länderna. Under de
kommande årtiondena, i takt men ökning i deras inkomster, kommer det att finnas en motsvarande ökning av efterfrågan
på kött och mejeriprodukter.

För att möta denna efterfrågan kommer jordbruksnäringsföretag att försöka öka den årliga produktionen av nötkött
från nuvarande 300 miljoner ton till 480 miljoner ton år 2050, vilket kommer att generera allvarliga sociala problem
och ekologiska tryck i nästan alla steg i värdekedjan (foderförsörjning, produktion, bearbetning och försäljning).

Ett av de största problemen med boskapsproduktion i industriell skala är att den orsakar stora utsläpp av
växthusgaser, och inte bara för att djurens matsmältning genererar metan. Djur avfall tillsammans med gödsel och
bekämpningsmedel som används för foder genererar också kväveoxider i stora mängder.

Faktum är att från foderproduktion och framåt innebär den industriella modellen avskogning och stora förändringar i
markanvändningen. För närvarande, ungefär en tredjedel av jordbruksmarken används för foderproduktion; och den
totala andelen för boskapsproduktion, inklusive betesmark, uppgår till cirka 70 %.

Ökad köttkonsumtion innebär nästan dubbelt produktionen av sojabönor (endast), vilket innebär en proportionell
ökning i användningen av förbrukningsvaror såsom mark, gödsel, bekämpningsmedel och vatten. Genom att ägna en allt
större andel av grödor för att föda boskap, kommer livsmedelspriser och mark att öka, vilket kommer att leda till
att det blir allt svårare att tillgodose de grundläggande näringsbehov hos de fattiga i världen.

För att göra saken värre, övergivande av inhemska boskapsuppfödningssystem eller blandad användning och antagandet
av storskaligproduktionsmodellen hotar försörjningen för landsbygdsbefolkningen, särskilt i utvecklingsländerna.
Lokala boskapsuppfödare, små producenter och oberoende bönder kan inte konkurrera med låga slutkundspriser, som inte
representerar branschens verkliga miljö och hälsokostnader. Och industriell boskapssystemet, med sina låga löner och
dåliga normer för hälsa och säkerhet, erbjuder inte en bra alternativ sysselsättning.

Slutligen finns hälsoeffekterna av industriell djuruppfödning. Till att börja med överdriven konsumtion av kött och
mejeriprodukter bidrar till uppkomsten av närings hälsoproblem som fetma och hjärt-kärlsjukdom. Dessutom stora
koncentrationer av djur i trånga utrymmen underlättar spridningen av smittsamma sjukdomar som kan överföras till
människor, till exempel fågelinfluensan. Och de åtgärder som skall minska denna risk, som administrering av låga
doser av antibiotika för att förebygga sjukdomar hos djur och främja deras tillväxt, skapar en folkhälsokris med
ökad mikrobiell resistens mot läkemedel.

Om vi lägger till de fruktansvärda förhållanden som drabbar djuren på grund av branschens motstånd att införa
rimliga krav på djurskydd, borde vi fråga oss hur kunde branschen växa till sin nuvarande storlek. Svaret ligger i
dess oligopoliska makt, vilket gör det möjligt för industriella tillverkare att lägga ut sina verkliga sociala och
miljömässiga kostnader, som sedan måste täckas av arbetare och skattebetalare.

Verkligheten är att det finns andra sätt att möta det globala behovet av kött och mejeriprodukter. I Europeiska
unionen skulle det räcka med att byta två viktiga delar av den gemensamma jordbrukspolitiken för att dramatiskt
minska produktionssystemets snedvridningar. Att genomföra dessa förändringar skulle sända en tydlig signal om att
EU-tjänstemän tar konsumenternas önskemål på allvar.

Den första förändringen är att förbjuda import av transgena foder och krav på att jordbrukarna ska producera minst
hälften av grovfoder de behöver på sina egna gårdar. En tydlig uppsättning regler om foders ursprung skulle
eliminera de internationella obalanser i fråga om näringsämnen och skulle minska makten hos multinationella GMO
företag som Monsanto. Dessutom skulle man undvika transporten på stora avstånd av slam och gödsel, som jordbrukarna
skulle kunna använda i sina egna anläggningar som gödningsmedel till foder.

För det andra bör den onödiga användningen av antibiotika i livsmedelsförsörjningssystemen och vatten förbjudas.
Detta skulle tvinga lantbrukare att individuellt behandla sjuka djur, enligt veterinärens diagnos.

I USA kan läkemedelsverket förbjuda icke-terapeutisk användning av antibiotika. Och jordbruksdepartementet kan
använda sina stödprogram för att underlätta frigående boskap och produktionsmetoder och uppmuntra till en mer
hållbar köttproduktion.

Men dessa åtgärder, samtidigt som viktiga, skulle bara vara början. Tillväxten av medelklassen i tillväxtekonomier
kräver att vi inser att den nuvarande mönstern för produktion och konsumtion av kött i väst är ohållbara. Det är
dags att skapa ett system som respekterar våra ekologiska, sociala och etiska gränser.

Anteckningar:

Christine Chemnitz är chef för avdelningen för internationell jordbrukspolitik för Heinrich Böll-stiftelsen. Shefali
Sharma är programansvarig för jordbruksråvaror och globalisering vid Institutet för jordbruk och handelspolitik.
© Project Syndicate, 2014.