Lucio Montlune – pijamasurf.com
I informationsåldern är det nästan omöjligt att blockera spridningen av kvanta (ett informationspaket) i frågor som historiskt har hållits utanför folkets kännedom. Och med tanken på att det är omöjligt att stoppa dessa informationskanaler, det verkar som att de traditionella medierna, liksom den traditionella makteliten, har tagit till en alternativ teknik, desinformation. Detta verktyg byter på något sätt den gamla okunnighet till vilket man hade underkastat det civila samhället för en ny, och kanske ännu mer effektiv fiende, förvirring. För om vi ser objektivt på båda fenomenen, är detta andra taktik som används för att skydda dolda agendor verkligen mer skadligt, den är mer ”farlig” för intressen i skuggan av ett samhälle som inte vet (och som är medveten över sin okunnighet till en viss grad) än ett samhälle som tror att de vet (men vet egentligen ingenting), eller t o m vet för mycket, och som har tillgång till mycket mer information än vad de är kapabla att bearbeta på ett överskådligt sätt. ”Tekniken är jätteroligt, men vi kan drunkna i det. Dimman av information kan underminera kunskapen” sade med rätt vid ett tillfälle den amerikanske historikern D.J. Boorstin.
För att utveckla denna reflektion kommer vi att analysera ett aktuellt fall, som tydligt förkroppsligar det ovanstående perspektivet, media fenomenet kring ”världens mest efterspanade man”, ledaren för al-Qaida, Osama bin Ladins påstådda död. Nyhets lasagne som bröt ut kring denna händelse har drivits av hundratals medier som pseudo rapporterade frenetiskt till en ”belyst” samhälle som trots att, nu mer än någonsin, är mer vaken och har en viss vishet och urskillningsförmåga, å andra sidan förblir helt sårbar för media strömmen.
Plötsligt, på ett par dagar, blomstrade tusentals spår som allmänheten behövde sortera i en försvagad mental karta pga. överinformation, och för varje uppenbart svar de lägger till, kastas in åtminstone ett dussin frågor till en redan mycket förvirrad kollektiv fantasi.
Dog verkligen Osama i händerna på hänsynslösa och hyperprogrammerade navy seals? Och i så fall, var det här en enkel operation, och kanske avgörande, verktyg som president Obamas regering använde med tanke på valet 2012 i USA? Var han redan död sedan en tid och man bara fortsatte ”rida” honom för att stärka kampen mot terrorisms diskurs och andra retoriska geopolitiska strategier? Varför retuscherades med ”photoshop” hans bild? Varför publicerades inte helt öppet bilderna på denna monumentala ”trofé” som Obama administrationen hade fått, som i stället beslutade att kasta hans kropp till havet så fort som möjligt (i ett tydligt tecken på bristande respekt för begravning enligt arabiska traditioner)?
Varför avrättades han när olika versioner antyder på att han var obeväpnad, med sin familj, och helt utsatt för en trupp av professionella mördare skickad av den amerikanska regeringen? Skulle man inte kunnat få, genom de gamla och återkommande tortyrmetoderna, en riktig skatt av information, från den ”Most Wanted” man på planeten?
Varför en så primitiv styrning av en stor del av den amerikanska pressen, med rubriker som tydligt försökte uppvigla folket och väcka sådana ädla och produktiva känslor för mänskligheten som hat och hämnd? Varför de många motsägelser och inkonsekvenser beträffande den officiella versionen, den som idag både regeringar och de traditionella medierna har skrivit under?
Är Osama bin Ladin på någon semesterort i Bahamas där han njuter av havsbrisen tillsammans med Khadaffis sjuksköterskor? Är detta en del av en iscensatt psyko media simulering? Existerade verkligen Osama bin Laden någonsin?
Och detta virrvarr av frågor har samlats kring bara en händelse som förmodligen varade i 60 minuter eller mindre. Men hur är det historiska sammanhanget? Tränades Osama bin Laden av CIA för ett par decennier sedan? Vilken roll i allt detta spelar det faktum att bin Ladin familjen hade bevisade och betydande ekonomiska band till Bush familjen och andra företrädare för USA:s ekonomiska politiska elit? Varför för några månader sedan en Nato tjänsteman sade att bin Ladin fanns i Pakistan som något som var redan känt av alla?
Ja, kära läsare, säkert har ni redan tröttnat på att läsa alla dessa frågor (och tro mig, jag är trött på att skriva dem) men det är precis detta som överdrivet ”desinformerande” information uppmuntrar till, en enorm mental trötthet som oundvikligen leder till förvirring.
Hur skulle vi kunnat föreställa oss att ankomsten av den episka ”informationssamhället”, prisade av många med invigningen av nätet så småningom skulle bli, paradoxalt nog, det mest effektiva verktyget för att främja okunnighet? Hur långt borta är detta naiva samhälle som var marginaliserad av informationsflöden, ett flöde definierade av en nästan osynlig elit som formade de viktigaste dagordningar för den geopolitiska kursen.
Och det verkar också att enkelheten i information hos detta nu utdöda samhälle (åtminstone bland befolkningen med tillgång till Internet) var på något sätt en slags skyddsängel som begränsade, på ett positivt sätt, den lavin av desinformation till vilket är vi nu utsatta. Vem skulle tro att vi skulle ha anledning att känna en genuin längtan till detta enkelt okunskap i motsats till vad som händer nu, som vi skulle kunna sammanfatta som en sofistikerad okunnighet.
Men bortom melankolin eller pessimismen, är det faktum att det bör finnas ett motgift för att motverka denna illusoriska karneval. En version av denna ”medicin” är mycket enkel, att helt enkelt koppla sig bort från paraden av informativa trådar sponsrade av miljontals media som har dykt upp på Internet (mainstream, mot kulturella, radikal, indie, och ja, inklusive Pyjamas Surf) och ägnat dig att observera jorden, himlen, blommorna. Sluta räkna hur många vänner du har samlat på Facebook och i stället räkna hur många frön har du planterat i fårorna du har förberett (eller om du vill ha något mer Zen, kan du räkna hur många myror har gått in i sitt bo på ett par timmar). Kort sagt, genom att stänga din exponering för den ambivalenta digitala härvan kan du säkra din informations frid.
Men om den digitala solnedgången är uteslutet för din existentiella letande eller personlig utveckling, det finns ett annat sätt, mer komplex men absolut prisvärd. Och i denna mening vi, som är en del av denna befolkningsgrupp, verkar stå inför en monumental generations utmaning, som är nära förknippad med tre huvuduppgifter: reflektion, tolkning och insikt.
Låt oss börja med reflektion och självmedvetenhet. Det är en självklarhet att vi måste motsvara media och informationstekniks utveckling med en parallell utveckling, den neurokognitiva utveckling för att kunna smälta, tolka, urskilja, och syntetisera den massiva mängd information som vi nu utsätts för.
För att göra detta, förutom att låta oss dra in i en ny utformning vilket är effekten av dessa teknikers påverkan i våra dagliga liv, i vår kultur och kollektiva psyket, är det viktigt att stoppa en liten stund den interaktiva frenesi och reflektera över de konsekvenser som dessa nya kommunikationsverktyg har för oss på alla nivåer: från den sociokulturella och arbetsrelaterade till de sentimentala, fysiologiska och även andliga. I själva verket Douglas Rushkoff, det sluga media teoretiker med examen från Princeton, sammanfattade denna handling om att ta över kontrollen av den explosiva utvecklingen i tanke och praktik, denna ”digitala medvetenhet” (ett begrepp något teknobudhist), i ett provocerande uttalande: ”programmera eller bli programmerad.” Och den handlar inte om att ta inbjudan i en litterär mening, stoppa vad du gör, och lär dig att sortera de digitala koderna (vilket kanske skulle inte skada).
I själva verket handlar det om att öka medvetenheten om de nya möjligheterna och konsekvenserna med dessa nya dessa kommunikationstekniska verktyg och inte lämna denna uppgift, återigen, åt en elit som till skillnad från merparten av befolkningen, har helt klart för sig hur man förvaltar dessa detonatorer som är psykosociala programmeringsverktyg i stor skala. Den som kontrollerar, genom att förstå, de trender som dagens program främjar kommer utan tvivel vara säker från att bli programmerad.
Efter att ha tagit denna paus, är kanske nästa steg att vara medveten om en viktig kognitiv resurs, tolkningen. För detta är det viktigt att dra tillbaka en del principer som varit på mode tack vare kvantfysiken, nya ”lagar” (eller snarare ”anti-lagar”) som tydligen styr vårt universum, till exempel den som säger ”observatören förändrar det observerade” eller ”vi lever i en verklighet definierad av möjligheter, inte av absoluta sanningar.”
Detta, mer än att försöka återuppliva skepsis eller nihilism, försöker disintegrera den centraliserad hegemoni att det finns något eller någon som har rätt, och att detta utesluter, av naturen, möjligheten till andra sanningar. Och ja, det kan vara ganska stressande att frossa i denna parad av möjligheter utan stöd av dessa så kallade oföränderliga sanningar som skulle följa dig på vägen. Men tyvärr, det är så, eller egentligen så skulle kunna vara, och jag har inte designat universum, så jag vill bara förmedla den antimodell enligt vilken (eventuellt) styrs den största spelplan som mänskligheten har skapat, den ”kosmiska spelrummet.”
Min poäng är att det bästa sättet att navigera genom denna informations massa är att vara medveten om att du bara kan interagera med den utifrån din tolkning, och acceptera att i slutändan det du förstår om allt detta (eller snarare vad du tycker förstå) är helt enkelt en personlig tolkning, och att detta inte gör det mer falsk eller mer verklig än någon av de tolkningar som du kommer att träffa på vägen i din digitala navigering.
Slutligen, för att slutföra triaden av resurser som kan ge liv åt denna neurologisk mystiska motgift mot den överlastande strategisk desinformation måste du utöva en grundläggande del i livet, urskiljning, som faktiskt kan vara din mest pålitliga följeslagare längs vilken existentiell väg som helst.
Manly P Hall, i sin bok Words to The Wise, rekommenderar urskillningsförmåga som ett av de mest effektiva verktygen för alla som är ute efter att befästa en verklig andlig väg. Och detta element är på något sätt en blandning mellan ”materiella” information, personliga referenser och intuition, vilket innebär att det är en handling omöjlig att centralisera och styra för den i slutändan är en intern puls fördelade i noder. Det enda som kan garantera eller lura din urskiljning processen är du själv (men det är en annan historia som vi inte kommer att fördjupa oss i).
Och när vi nu har klargjort utgångs formel (och det är inte en motattack mot desinformations taktik, snarare en mjuk tai chi rörelse) kan vi börja avsluta denna artikel med säkerheten om att vi har kommit bort från den neurotiska analysen, även om det var nödvändig, som vi beskrev i början. För att avsluta vill jag uppmana på ett uppriktigt, direkt och formell sätt alla surfare att leva ett friskt och sunt digitalt liv, som kan erbjuda er lugn och ro istället för stress och stödja er personliga utveckling.
Jag föreslår inte att ni flyr den desinformativa/informativa festen vi lever i, utan jag uppmanar er att göra detta genom att utöva de otroliga förmågor vi har blivit begåvad med, tolkning och urskiljning, och medvetna om att ingen ”sann” version exkluderar andra. Kom ihåg att även om skolan gjort ansträngningar för att bevisa motsatsen, sanningen är att två sanningar, även om de är motsatsen, kan samexistera i perfekt samförstånd enligt den fantastiska design med vilken vårt universum har utformats.
