Ali Hussain – Webislam

En sufi saga av Jalal ad-Din Muhammad Rumi

I en trädgård omgiven av höga murar fanns det en fontän, högst upp på muren en man som led av törst såg med stor önskan på vatten. Plötsligt tog han ett tegel från muren och kastade den till fontänen. Ljudet som hördes när vatten föll nådde hans öron som om den vore en av följeslagarnas vackra röst, och han tyckte att vattnet var vin. Det nöje som gav upphov till detta ljud var sådant at han tog flera och flera tegel som han snabb kastade mot fontänen.

Vatten skrek: ”Åh varför kastar du tegelstenar mot mig? Vad vinner du med det?” Den törstiga mannen svarade: ”Åh sötaste vatten! Det finns två fördelar med denna handling, den första, för den som är törstig, att lyssna till ljudet av vattnet är som att lyssna på en lyras musik, dess melodi ger liv, den återupplivar den döde. Det är som ljudet från vårens regn för gräs och påskliljor i trädgården. Vattens ljud är som allmosor till de fattiga, tillkännagivandet av frihet för fången, det är Guds doft som från Jemen kom till Muhammed, den rena och vackra Josef som i sina klänningar kände igen sin far Jakob.

Den andra fördelen är detta, ju varje gång jag kastar en tegelsten mot vatten, desto närmare den kommer jag eftersom muren blir mindre och mindre”.

Att böja sig och buga inför Gud är som att ta bort tegelstenarna, för varje gång du tar en tegelsten av din stolthet, blir din högfärdighets mur mindre och du kommer närmare livets vatten och sanning. Ju mer törstig du är, desto snabbare kommer du att ta bort tegelstenarna och ju mer förälskad du är i vattnets melodi, desto större tegelstenar kommer du att ta bort.