Redaktion – Källa: Tidskrift Alif Nun

Inledning

Traditionellt sätt tenderar Islams historiker att underskatta betydelsen av den indiska subkontinenten inom den allmänna
historien över det muslimska folket. Man betraktar den, precis som man gjort med Afrika, Centralasien och Östasien, som en
enkel kulturell och etnisk gräns med Islams centrala länder, som har absorberat alla huvudroller i den islamiska världens
historia.

Detta är delvis ett arv från muslimska historiker från medeltiden. Med undantag för ett par anmärkningsvärda undantag,
ignorerade den arabiska historiebeskrivningen av islam Indien i allmänhet, medan den beskrivningen gjort av perserna mellan
1000- och 1700-talet gav den större uppmärksamhet, särskilt under Ilkhanatet (1256-1336) (1). Och trots att deras
information var ibland fattig och fragmenterad erkände de den politiska roll som den muslimska Indien spelade inom den
islamiska världens allmänna historia.

Sammantaget den västerländska historieskrivningen av den muslimska Indien baserades på arabiska källor och följde dessa
studiers linje. Politiskt blev den indiska subkontinenten en del av det brittiska imperiet sedan andra halvan av 1700-talet
och betraktades politiskt, historiskt och geografiskt sätt som helt annorlunda Mellanöstern, som från ett västerländskt
perspektiv uppfattades felaktigt som det exklusiva området för den islamiska världens kulturella och politiska utveckling.
I de flesta västerländska universitet är fortfarande islamiska studier synonym med Mellanöstern studier och fokuserar helt
på arabvärlden, Turkiet och Iran, och i mindre utsträckning norra Afrika men ignorerar helt Indien, Centralasien och
Östeuropa eller Afrika söder om Sahara vars studie förpassas till discipliner utanför den muslimska världen. Det är nyligen
som den islamiska Indien och Pakistan har börjat studeras inom den allmänna ramen för islamisk historia.

Islam grundades i Indien så tidigt som det första årtiondet av 800-talet under Umayyadernas regeringstid, vilket betyder att
regionerna i Sindh och södra Punjab bildade en provins i Umayyadernas kalifat som senare blev en integrerad del i det
Abbasidiska kalifatet och när de lämnade området integrerades den i den muslimska saffariska staten (2).

Under 1100- och 1200-talet blev större delen av nordvästra Indien en ismailitisk muslimsk stat med ideologiska och även
politiska band med Egyptens Fatimiderna. Under samma period styrdes stora områden i norra Indien av monarkerna från de
afghanska städer Ghor och Ghazni som genomförde viktiga expeditioner i resten av landet.

Allt detta bevisar att den muslimska Indien trots deras geografiska och sociala samlevnad med den hinduiska Indien och en
mycket stark personlighet, har varit en integrerad del av den muslimska världen och så har de betrakta sig själva genom
hela sin historia.

Den muslimska Indien mellan 800- och 1600-talet – En kort historisk beskrivning

Den första vågen av islams expansion under den andra kalifen, Omar ibn al-Khattabs regering kom nära gränsen till Indien,
men det var inte förrän 711 då, tack vare Iraks guvernör, Hajjaj ibn Yusufs organisations förmåga kombinerat med sin son
Muhammad ibn Qasims militära insatserna som muslimerna lyckades ockupera och erövra södra Punjab och längre söderut, Sindh
regionen uppkallad så efter floden Indus.

Den andra vågen av muslimsk expansion i Indien, som inleddes 986, hade i huvudrollen den turkisk-afghanska armén från den
afghanska staden Ghazni. Denna expansionsprocess kulminerade med räder av Mahmud, Ghaznis kung, som mellan 998 och 1030
staten integrerad i sitt kungadöme hela Punjab regionen och vissa områden öster om floden Indus. Ghaznis Punjab integrerades
helt i den islamiska kulturens ström. Den gjorde värdefulla bidrag till studier av islamisk religiös vetenskap, historia,
sufism och framförallt inom den litterära produktionen, särskilt poesi på persiska språket (3). På den politiska arenan
under de sista åren av ghaznavidernas inflytande flyttades huvudstaden från Ghazni i Afghanistan, till Lahore i den indiska
subkontinenten.

Ghaznavidernas efterträdes av Ghuridernas dynasti, också från Afghanistan, nämligen staden Ghor. Under regeringen av
Mohammad ibn Sam Ghuri gjorde muslimerna slut på Rajputs sista motstånd, den viktigaste hinduiska militära kast och
ockuperade resten av Bengalen och furstendömena i den nordindiska slätten som styrdes av dem.

Efter hans död 1206, efterträddes Mohammad ibn Sam Ghori av en av sina slavar, Qutb al-Din Aybak, som lade grunden till det
som skulle bli Delhis sultanat. De tidiga Delhi sultaner var kända under namnet ”slav sultanerna”, eftersom tre av dem var
frigivna slavar av tidigare sultaner. (4)

De så kallade ”slav sultaner” konsoliderade sin makt i Indien under Iltutmish regeringstid (1210-1236). Han var tvungen att
möta resten av slavar som strävade efter att efterträdda honom. Han besegrade dem en efter en. Under Iltutmish regeringstid
ingick hela norra Indien från Indus i väster till Bengaliska viken i öster under Delhi sultanens territorium. I 1221 nådde
den mongoliska armén under ledning av Djingis Khan Indusdalen i jakten på shahen Jalal al-Din Khwarizm, en persisk härskare
som kämpade förgäves mot den mongoliska invasionen. Trots att de var trosfränder, Iltutmish varken hjälpte eller erbjöd
asyl till al-Din Khwarizm för att undvika fientlighet och hämnd från den mongoliska armén.

Under tiden underkuvade Iltutmish flera indiska furstendömen och därmed säkrade han imperiets norra och södra gränser och
skapade enighet och styrka för den framväxande muslimska staten i en period då största delen av den islamiska världen i
Mellanöstern skövlades på ett fruktansvärt sätt av den mongoliska invasionen. Kulmen på processen med att bygga sin egen
stat kom med den legitimitet som följd ett erkännande från den abbasidiska kalifen al-Muntansir (1226-1242). Denna handling
var rent symboliska, eftersom Delhis sultanats politiska oberoende från det abbasidiska kalifatet var total, och med
beaktande av Bagdads svaga situation inför det mongoliska hotet.

Dock fortsatte Delhi sultanerna sin hyllning till de abbasidiska kalifer genom mynt och fredags predikningar, även efter
kalifatets fall 1258 och mongolernas plundring av Bagdad, vilket skapade myten om den abbasidiska suveränitet under en
period då den politiska enigheten i den islamiska världen var nu ett minne blott.

Iltutmish efterträddes 1236 av Radiyya Begum, Iltutmish dotter som regerade endast i fyra år. Hon gick till historien som
den första muslimska kvinnan vid makten i Islams historia på den indiska subkontinenten (5). Hon kröntes inte utan
reservationer av adeln som hade turkiskt ursprung som inte var helt nöjda med att regeras av en kvinna, men de såg inte ett
bättre alternativ som efterträddare till hennes far. Men snart upptäckte de att Radiyya var en mycket kapabel ledare som
agerade rätt i politiska och militära frågor, vilket framgick av hennes snabb ingripande för att kväva en ismailistisk
revolt i Delhi. Envis och stridslysten, tyckte hon om att provocera genom att bära manliga kostymer vid sina offentliga
framträdanden.

Hennes fall berodde inte på någon statlig eller politisk anledning, hennes regering kunde ha blivit mycket lång om det inte
hade varit för hennes överdrivna uppmärksamhet, utifrån hovets perspektiv, på Yaqut, en svart slav. Denna situation ledde
till att adeln reste sig, avsatte och avrättade henne.

Nästa kvartssekel innebar en viss makt förlust för sultanerna och den ökade politiska inflytande av de så kallade chihlgan,
det mäktiga hovet av slavar inrättade av sultanen Iltutmish. Denna situation förändrades drastiskt när Balban Giyat al-Din
(Sultan Baban) blev sultan i 1266. Han kom från chihlgan kast och hade tillbringat sina första år som mongolernas fånge och
slav och kom att känna dem på djupet.

När hans svärson Nasir al-Din Muhammad dog, besteg Balban tronen och gjorde slut med chihlgans makt och skapade istället en
mäktig armé ledd av en grupp lojala och erfarna generaler vilket tillät honom att återställa ordningen imperium.

Med tanke på det mongoliska hotet avslutade han den expansionistiska politiken i resten av Indien och inriktad sig på att
säkerställa rikets gränser genom att etablera ett system för gränsöverskridande märken utomordentligt effektiv. Han slog
ner med kraft ett uppror i Bengal mellan 1280 och 1281. Trots detta blev han överraskad av mongolerna som 1285 tillfångatog
och dödade honom i ett bakhåll. Han efterträddes av sin populära och duktiga son Muhammad, men levde inte länge. Han
efterträddes av ett inkompetent barnbarn till Giyat al-Din, som avslutade Delhis ”slav sultanernas” dynasti.

Den makt vakuum som uppstod efter denna dynasti av slav härskare täcktes av Khilji som var en afghansk familj av turkisk
kultur som på grund av sin status som utlänningar, möte ett visst motstånd innan deras första Sultan Jalal al- Din Firuz,
besteg tronen 1290. Han var mycket gammal när han började regera och sex år senare mördades han av sin ambitiösa svärson
Ala al-Din Khilji, som ledde de första muslimska räder i södra Indien. Tack vare de stora rikedomar han erhåll som
krigsbyte i dessa kampanjer kunde Ala al-Din ta tronen.

Under sina tjugo regeringsår mellan 1296 och 1316 blev Delhi sultanatet ett verkligt kontinental imperium som erövrade det
ena efter det andra av nästan alla hinduiska riken i den indiska subkontinents söder och väst. Vid Ala al-Din Khilji död
började dynastin degenerera och höll på att förlora makt och inflytande, tills tronen bestegs av Jusraw Jan, en indier som
bodde i hovet och som kom till makten tack vare att han var den härskade sultanens favorit. Jusraw var en avfälling från
islam och störtade riket i anarki, eftersom han var oförmögen att leda en regering som hade förlorat förtroendet till följd
av hans avsteg från islam. Denna omständighet utnyttjades av Giyat al-Din Tughluq även känd som Gazi Malik, en adelsman av
turkiskt ursprung som under många år hade varit en förespråkare för gränsmarken som hade byggts mot mongolerna.

Gazi Malik invigde 1320 en ny dynasti, tughlukerna, men hans regeringstid varade endast fem år. Han efterträddes 1325 av
Mohammed ibn Tughluq, vars tjugosex år regeringstid präglades av tre stora brister: en misslyckad expedition över Himalaya
där han omkom, flytten av huvudstaden från Delhi till staden Dawlatabad i Deccan region och därefter återvändande till
Delhi och slutligen införandet av kopparmynt som ledde till en fullständig ekonomisk katastrof. Denna misskötsel,
tillsammans med sultanens grymhet och despotisk karaktär ledde till utträdes önskan och uppror i flera provinser i riket,
som gav upphov till flera självständiga stater i söder och öster. Således, i Deccan avtog den muslimska inflytande och
dominans pga. uppkomsten i söder av det hinduiska kungadömet Vijayanagar.

Dessa var år av stadig nedgång i Delhis sultanat, men den upplevde en ny blomning under Firuz Tughluqs regeringstid. Han
kom till makten 1351 efter hans kusin Mohammed. Under hans trettiosju års långa regeringstid försökte han regera enligt
islamisk lag och under dessa år, trots några militära expeditioner utan konsekvenser, upplevde man lugn och ro inom
imperiets gränser. Men det varade inte mycket längre och efter Firuz död 1388, började Tughluq dynastin och med dem Delhis
sultanat en lång process av förfall. De flesta provinser blev självständiga utan att de efterföljande sultanerna kunde göra
någonting åt det. År 1398 kom den destruktiva invasionen av Timur Lenk, som från sina stora domäner i Centralasien
attackerade sultanatet och plundrade hela staden Delhi.

Denna fruktansvärda händelse innebar i praktiken slutet på sultanatet som minskade sitt territorium till huvudstaden och
omnejd. Ledda av en ny dynasti, som kallades sayyids, som regerade under första hälften av 1500-talet (1413-1451) var
Delhis sultanat bara en skugga av sitt forna jag och dess viktiga kulturella och intellektuella aktiviteter fragmenterades
och överfördes till de stater som föddes ur dess uppdelning. Bengal, Jawpur, Malwa, Gujarat, Janda, Kashmir, Bijapur,
Ahmadnagar och Golkonda var några arvingar till Delhis sultanat. De tre sista, Bijapur, Ahmadnagar och Golkonda, var
sultanat styrda av shiitiska myndigheter även om huvuddelen av befolkningen var sunni, medan resten av de muslimska
härskarna i Indien, liksom dess befolkning förblev lojala mot sunni.

Delhis sultanat levde en kort och begränsad återhämtnings period under ledning av den afghanska dynasti Lodi. Denna dynasti
grundades av Bahlul Lodi (1451-1489), som utvidgade sultanatets gränser och erövrade och införlivade Jawpur riket. Men den
mest lysande monark från denna dynasti var hans son Sikandar Lodi (1489-1517), som utvidgade gränserna och sultanatets
prestige genom att erövra provinsen Bihar och besegra flera furstendömen som styrdes av hinduiska Rajputs. Men efter hans
död urartade situationen igen, denna gång för gott. 1526 sultanen Ibrahim besegrades av Babur, hans far och företrädare i
tronen. Detta krig mellan fader och son gjorde slut med de sista resterna av det som en gång var den stora Delhis sultanat
som var en av de högsta punkter i den indiska historien.

Under tiden längre söderut beslöt de tre oberoende sultanat som föddes under första halvan av 1400-talet i Deccan området,
och som vanligtvis agerade mot varandra, att gå samman året 1565 för att möta hotet från det stora och mäktiga hinduiska
kungadömet Vijayanagar, som i över två århundraden hotade muslimernas makt. De lyckades besegra Vijayanagar men de kunde
inte permanent införliva det mesta av dess territorium.

Men långt ifrån att försvinna, fick islam i Indien fart från där man minst kunde ana. En del av mongolerna, tidigare svurna
fiender till muslimerna, så småningom antog religionen från det folket de erövrade. De valde att bli fast bosatta och
förfinades till den grad att de skapade en av de mest lysande civilisationer i Indiens historia. Kejsaren Akbar den store,
eller den imponerande Taj Mahal är några prover av den perioden, som varade tills den brittiska erövringen av Indien på
1700-talet.

Anteckningar

1. Ilkhanatet uppstod i Mesopotamien och Persien efter de mongoliska erövringarna i hjärtat av den muslimska världen.
Officiellt led den under den stora Khan däri deras namn ilkhan, dvs. Vicekonungar. Härskarna i denna dynasti härstammade
från den mongoliska stor Khan Hülegü, som dog 1265.

2. De autonoma emirernas dynasti, som grundades av Yaqub ben Laith as-Saffar, som kallades kopparslagare, tog över makten i
Sistan i slutet av 900-talet. De var en urban rörelse som restes till försvar för den sunnitiska ortodoxin mot maktvakuum
som uppstod i området vid abbasidernas frånvaro. Senare erkände den abbasidiska kalifen det Saffaridiska emiratet på
Tokaristán, Kerman, Sistan och Sindh, och senare bekräftade deras makt över Khorasan, Fars och Siyistán, alla dem
territorier i området mellan Iran och den indiska subkontinenten.

3. Folket i Indien under den islamiska regeringen behöll sitt eget språk, både tal och skrift, men persiskan (farsi) blev
språket som gav social och kulturell prestige. Den spelade en roll som liknar latin i kristendomen under medeltiden, utom i
fråga om liturgiska och religiös funktion där der arabiska språket hade huvudrollen.

4. Slav härskare har funnits i hela den islamiska världen, från Mamlukerna i Egypten till det ottomanska imperiet,
inklusive några kungar i de stora muslimska imperierna i Västafrika, såsom Mali.

5. Långt senare, i modern tid har kvinnor som Benazir Bhuto styrd den moderna republiken Pakistan.