Islam är inte en kultur, men dess essens är religiös. Vår ”vägen till trohet” integrerar alla kunskaper, konst och
färdigheter för människans välbefinnande som mänskligheten har kunnat producera. Det är denna princip om integration
som har gjort det möjlig för muslimer att leva i olika kulturella bakgrunder och känna sig hemma. Denna princip ger
den speciella egenskap som gör det möjligt att skilja mellan islamisk ”religion” och islamisk ”civilisation”. Man
ser islam som civilisation när man betraktar dess unika förmåga att uttrycka sina universella grunder genom historia
och geografi och dess integrerande inställning av mångfald genom assimilering av vanor, smaker och stilar som tillhör
dessa kulturella sammanhang.

Med tanke på allt detta, kommer vi att formulera relevanta frågor som vi tror nödvändiga för att reflektera över, är
”muslimer i väst” samma sak som ”västerländska muslimer”? Är de helt enkelt två olika sätt att säga samma eller
snarare två olika verkligheter?

Vi observerar att adjektivet muslimsk eller islamisk används på många olika saker och kulturella traditioner med
rötter i muslimska samhällen och grupper av samma slag i väst. Det är ett faktum som har nått gränsen där man börjar
sudda ut gränserna mellan kultur och religion och muslimerna själva får väldigt lätt att motivera varje beteende
(kulturell, förvärvad eller personlig) som tillhörande religionen. Således finner vi islamiska namn, islamiska
butiker, islamiska partier … och ändlösa uttryck där vi inte vet om det som gäller är tillhörigheten till en
religion eller representationen av denna tillhörighet genom uteslutande kulturella symboler.

Vilken är de västerländska muslimernas kultur?

Att referera till islam är framförallt att referera till en kropp av principer på vilken baseras iman, andlighet,
praktik och etik. Denna essens kommer nödvändigtvis att klä sig i de former som tillhör de olika kulturer där
muslimer lever. De muslimska kvinnor och män som invandrat från Pakistan, Algeriet, Marocko, Turkiet och Guyana tog
med sig, givetvis, den livsstil som fanns i dessa länder. Dessutom, att förbli trogna islam, innebar i den första
generations invandrares medvetande att vidmakthålla sina hemländers traditioner. De försökte, utan att vara medvetna
om det, att förbli pakistanska muslimer i Storbritannien och USA, marockanska och algeriska muslimer i Spanien och
Frankrike, turkiska muslimer i Tyskland, och så vidare.

Problemen uppstod med uppkomsten av den andra och tredje generationen som började ställa sig själva frågor. De
föräldrar som såg sina barn förlora, eller sluta att känna igen sig som en del av deras pakistanska, arabiska eller
turkiska kulturen, trodde att de förlorade sin religiösa identitet samtidigt. Men det är långt ifrån vad som hände
och händer. Många unga muslimer hävdar sin totala lojalitet till islam i takt med att de börjar distansera sig från
sina ursprungliga kulturer och de gör det genom att studera sin religion.

På samma sätt fler och fler konvertiter som befinner sig i samma situation att behöva välja mellan att ”bli som”
pakistanier eller ”bli som” araber istället för att bli muslimer, börjar bli långsamt medvetna om det här misstaget.
Det är utan tvekan att det finns en tydlig skillnad mellan islam och muslimernas ursprungliga kulturer!

Denna medvetenhet och födelsen av en ny förståelse av islam markerar övergångsperioden vi upplever i dag, och det är
utan tvekan svårt för föräldrarna från den första generationen att acceptera av det, ibland till och med omöjligt.
För de yngre generationer, och för konvertiter, är det en indikator på hopp, vägen till frälsning som har potential
att styra dem mot att förena sina islamiska principer med livet i väst.

I själva verket, vad som är säkert är att en ny miljö kan leda till en omtolkning av källorna för att få tillbaka en
glömd princip eller upptäcka en tidigare okänd horisont. Detta är vad som har hänt med muslimernas närvaro i väst.

Det vi försöker göra är en omtolkning av hela sammansättningen av referenser som har tagits från de skrivna källor,
alltid, med beaktandet av den västerländska verkligheten. I själva verket det de senare har tvingat oss göra är att,
först och främst, utvärdera vår miljö och hur vi hänvisar till det, men dessutom, att även definiera vår islamiska
identitet genom de kulturella uttryck som omfattar den i specifika delar av världen. Därför de element som
definierar vår identitet, utifrån den islamiska principen om integrerings perspektiv, verkar vara mycket öppna i
ständig interaktion med samhället.

Muslimerna, med stöd av sina källor och utifrån förståelsen av texterna, bör komma igång med en förståelse av den
västerländska kontexten som kommer att göra det möjligt för dem att göra vad muslimer har gjort genom historien, att
integrera allt som finns i den kultur de bor i som inte motsäger vad de är och vad de tror på. Därför grunderna för
deras islamiska universella och gemensamma identitet, kommer att fånga dem i en mängd olika kulturer som de varken
behöver frukta eller avvisa så länge de förbli medvetna om de principerna de måste vara trogna.

Deras identitet bestäms av många helt öppna, dynamiska och interaktiva faktorer. Beroende på deras bostadsort kommer
de invandrade muslimer att vara kulturellt sätt spanjorer, fransmän, belgier, britter eller amerikaner och
tillsammans med de som konverterat, vars roll kommer att vara avgörande här (eftersom de har sina rötter i dessa
kulturer), bör de etablera sig med ett harmoniskt liv med andlig och etisk beteende genom en verklig integration i
livets djupa frågor.

Denna process kommer att ge upphov till vad som kan kallas den europeiska och amerikanska islamiska kulturen som
respekterar både de universella principer och bygger på historia, traditioner, smaker och stilar i de olika
västerländska landen. Denna process har redan börjat, men är fortfarande komplex och kräver en medvetenhet som
livnär sig på principerna, en förmåga att analysera, ett öppet sinne och en kritisk känsla och kreativitet.
Utmaningarna inom detta område är många och viktiga.