Den tideräkning som baseras på månens rörelse är lyckligtvis helt fri från de många nackdelar som blivit allt mer
uppenbara i den gregorianska tideräkningen, och
är därmed mer exakt. Månåret är inte bundet till årstidernas växlingar och det är inte heller svårt att observera månen.
Eftersom månen rör sig runt jorden i en ellipsformad bana och dess hastighet varierar något, tar ett varv runt jorden
ibland 30 men ibland 29 dagar.
Låt oss se vilka skäl muslimerna har för att basera sin tideräkning på månen och därmed skiljas sig från resten av världen.
Koranen har utan tvekan gett människan stor frihet att ordna sitt jordiska liv efter förnuft och teknisk kapacitet. Det
enda villkor som ställs av Skaparen är att människan håller sig inom vissa gränser som bestämmer hennes moraliska
uppförande. Trots detta ges människan i Koranen anvisningar om denna sak (som om så många andra materiella aspekter)
enligt följande:
Det är Han som skapade solen som ett bländande ljus och månen [som återger dess] sken, och som har fastställt dess faser,
så att ni kan räkna åren och mäta [tiden] (10:5).
Följande vers fastställer det exakta antalet månader per år:
Antalet månader är tolv enligt Guds dekret vilket Han fastställde den dag då Han skapade himlarna och jorden.
(9:36).
Vad dessa Koranverser vill säga till oss är att vi bör ta månen som grund för vår tideräkning och att det är den
mån-baserade kalendern som är den mest naturliga.
Det islamiska året baseras ända sedan Omars (må Gud vara nöjd med honom) kalifat år 16 efter Profetens Mohammeds
(fvmh) flykt från Mecka till Medina (den sk
Hijrah) på en kalender av 12 mån-månader. Den första månaden på ett islamiskt år heter Muharram och därefter följer Safar,
Rabiul-Awwal, Rabiuth-Thani, Jumadal-Awwal, Jumadath-Thani, Rajab, Shaban, Ramadan, Shawwal, Dhul-Qadah och
Dhul-Hijjah.
Veckan börjar enligt den muslimska uppfattningen med en samlingsdag. Ordet Jumuah (motsvarande fredag) indikerar på
samling till en speciell gudstjänst som skall förse muslimerna med andlig styrka och näring, som räcker hela veckan.
Det västerländska, materialistiska systemet har vänt upp och ned på veckan, delat den i två delar: arbetsvecka och helg.
Muslimerna finner att den dag som egentligen skulle vara den första dagen på en ny vecka, nu är den sista dagen på en
arbetsvecka eller nästan som en helgdagsafton ett begrepp som inte existerar i Islam. En muslim ska både arbeta och
vila varje dag under veckan. Detta möjliggör att en vecka utan stress och med jämn rymt i livet bibehålls, och att man
inte dras med i den ryckiga och stressande materialismen som tar människan från en ytterlighet till en annan utan några
andliga vilopauser.
Det ligger en visdom och en kunskap bakom Koranens anvisningar gällande tideräkningen, som är långt överlägsen människans
eget förnuft. Det moderna samhället bär i sig tydliga tecken på människans oförmåga. Hon har trots flera försök inte kunnat
hitta en tideräkning som är korrekt och som inte behöver justeras med jämna mellanrum (och ändå inte stämmer i det långa
loppet). En tideräkning tycks kanske inte vara så viktig i sig men som en del av inte bara en utan flera typer av olika
samhällsordningar, av vilka ingen lyckats garantera människans fysiska och psykiska välstånd i harmonisk samexistens med
alla andra och allt annat på jorden och i universum får även tideräkningen sin givna plats i detta pussel. Det vore
kanske på sin plats att granska tiden liten närmare.
Ur Salaam, 12/1987, Sida 6-7
