Antonio Cuesta

I kontroversen om slöjan som nu har återupplivats av Frankrike efter den franska presidentens förslag om att utöka förbjudet finns det gott om kulturell imperialism, väldigt lite förnuft och ingen intellektuell ärlighet.

Den franske presidentens beslut att förbjuda användningen av burka och niqab som knappt används i den franska staten är den senaste i en rad av beslut som har fattats i Europa mot den muslimska befolkningens kulturella värderingar, precis som förbudet mot minareter i Schweiz eller debatten om den franska identitet som främjats av Sarkozy själv, en debatt i vilken man angrepp invandrarna. Förespråkarna för niqab förbjud motiverar detta med att de skyddar kvinnornas rättigheter.

Vi tror (de vill att vi ska tro) att denna debatt är ny, men redan i slutet av artonhundratalet Lord Cromer, den brittiska förvaltare i Egypten, tog på sig rollen som de egyptiska kvinnornas frigörare genom att hävda att samhället och den islamiska religionen var underutvecklade och klart underlägsen den europeiska kulturen. Som bevis på denna underlägsenhet nämnde han slöjan och kvinnornas situation i Egypten. Uppenbarligen fann han inte några motsättningar i att framställa sig själv som en försvarare av kvinnors rättigheter i de brittiska kolonier samtidigt som i London aktiv agerade som ordförande i förbundet för män mot kvinnlig rösträtt [Nash, 265].

Det var Leila Ahmed, en känd egyptisk feminist, som ett sekel senare fördömde den fortsatta västerländska fixeringen mot slöjan som en symbol på de arabisk-muslimska kvinnornas förmodade kulturella underutveckling och fattigdom. En konstgjord och vanställd syn som har främjat en ström av negativa och underordnade åsikter om slöjan. En besatthet över en påhittad kontrovers som inte orsakar problem vare sig i mottagarlandet eller i hemmet, men som uppmuntras av den politiska klassens främlingsfientliga uttalanden och dess rättsliga insatser för att skapa spänningar där de inte fanns. Det som är klart är att slöjan kan ha flera betydelser, men man har valt att ignorera dem liksom de många andra manifestationer av muslimernas kultur och social dynamik.

Turkiets fall är ett typiskt exempel på denna situation. I en artikel som publicerades i Spanien under rubriken ”Under burkan”, påstod författaren, Mayte Ciriza att ”i Turkiet, där slöjan var förbjudet vid universiteten, utövades ett enormt tryck på flickorna som inte använde slöjan att ta på sig den, efter att man hävde förbudet.” Problemet ligger inte i författarens okunskap, problemet ligger i de lögner som är grunden för sådana påstående. I februari 2008 upphävde det turkiska parlamentet förbudet mot huvuddukar på universiteten, ett initiativ som stöddes av många sekulära liberala intellektuella, majoriteten av befolkningen och internationella människorättsorganisationer, men fyra månader senare upphävde landets författningsdomstol parlamentets beslut.

Det var under den parlamentariska processen för att upphäva beslutet som den ultra-katolska ordförande i Europarådets parlamentariska församling (PACE), holländaren René van der Linden sade att Turkiet skulle uteslutas från den alleuropeiska institutionen om den tvingade sina medborgare att bära huvudduk, och uppmanade de turkiska kvinnorna som tvingades att bära plagget att anmäla detta till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Någon borde ha förklarat för honom att tillåta är inte synonymt med att tvinga (en annan okunnig?).

Det märkliga är att van der Linden, som definiera sig själv som en ”hängiven katolik” men som inte tillåter ”religionen blanda sig i politiken”, hade hindrat några månader tidigare en debatt vid Europarådets parlamentariska församling om en rapport om riskerna med kreationismens undervisning eftersom han själv förespråkar denna teori och precis som påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI, anser han att evolutionsteorin är bara en hypotes.”

I hans eget land, Holland, den liberal-konservativa regeringen diskuterar även behovet av en lag som förbjuder den heltäckande slöjan i de offentliga miljöer, skolor och domstolar. Förbud, förbud och förbud verkar vara den radikala ultrakatolicismens paroll.

Men tillbaka till det franska förslaget om att utöka förbudet (den islamiska huvudduken är redan förbjudet i skolan sedan 2004). Det är viktigt att komma ihåg att detta är en inte något nytt initiativ. De försökte med detta i Algeriet på 50-talet och resultatet blev att huvudduken förvandlades till att bli det antikolonialistiska motståndets symbol som noterades av den anti-imperialistiska tänkare Frantz Fanon. Kvinnornas klädsel förvandlades till en demonstration av sammanhållning och identitet i kampen den mot franska imperialismen [Fanon, 65].

Har någon frågat dem?

De rättänkande vita männen har beslutat, underkuvade av Lord Cromers syndrom, att utropa sig själva till försvarare av demokrati, frihet och kvinnors rättigheter (utan att fråga kvinnorna?). De gör detta med en snedvriden och påhittad debatt om Islam mot Demokrati och huvuddukstvång mot kvinnors frihet.

Ur de arabisk-muslimska kvinnornas perspektiv, användandet av huvudduken kan vara ett uttryck av olika dimensioner: motstånd, bekräftande av identitet, rörlighets strategi, samt underkastelse eller en symbol för politisk islam. I den iranska feministen Valentine Moghadams ord:

”Den frivilliga användningen av slöjan uttrycker inte nödvändigtvis en anknytning till eller ett stöd till en politiskt islamisk rörelse, paradoxalt nog kan den också innebära ett förkastande av föräldrarnas eller patriarkal auktoritet bland unga rebelliska kvinnor. Detta kan särskilt vara fallet med unga kvinnor i icke traditionella familjer, till exempel i Palestina, Algeriet och Tunisien, som genom att bära hijab markerar dem deras strävan efter en personlig autonomi och en mer allvarlig attityd, särskilt i blandade skolor.” [Moghadam, 149]

Det finns tusentals muslimska kvinnor som bär hijab och som studerar, arbetar och är medlemmar i vänster inriktade organisationer. Det är fallet med Ilham Moussa, en 22-årig student som är kandidat för vänsterpartiet NPA, vid de regionala valen i mars i Provence-Alpes-Cote d’Azur (Frankrike). ”Man kan vara sekulär, feminist och bära slöja” påpekar hon.

Men Nicolas Sarkozy förslag innebär att gå ännu längre, han vill förbjuda den heltäckande slöjan i alla offentliga rum, inklusive gatan. Det är förvånansvärt att se hur mycket aktivitet och propaganda har man satt in i debatten. Var det en akut samhällsproblem? Eller ett samexistensproblem? Enligt inrikesminister Brice Hortefeux av mer än fem miljoner muslimer som bor i den franska staten, endast 1 900 kvinnor använder den heltäckande slöjan. När kommer de att sluta tänka och lagstifta i deras namn?

Bibliografi

– Mary Nash, Mujeres en el mundo. Historia, retos y movimientos. Madrid 2004.

– Frantz Fanon, A dying colonialism. New York 1967.

– Valentine Moghadam, Modernizing women. Gender and social change in the Middle East. London 1993.