Tillkännagivandet av ett moskébygge i en europeisk stad brukar skapa negativa reaktioner, även om statistiken visar det
ökande antalet av muslimer i Europa och att Islams närvaro kommer att bli en av de viktigaste faktorer i den europeiska
identitets utveckling inom den närmaste framtiden.

Att acceptera deras integration inom ramen för de sociala och kulturella ramar vi har samt motverka de negativa faktorer
som finns kvar i dag, är en utmaning för båda parter i Europa som har hittat ett område för diskussion och reflektion i de
olika byggnaders projekt där man föreslår en ny arkitektonisk vision för moskén.

De moskéer som byggdes i Europa under nittonhundratalet planerades av västerländska arkitekter huvudsakligen som en import
av traditionella former, från en för- eller postmodernistiskt perspektiv. I och med detta förlängde man den orientaliska
estetiken, ett arv från de tolkningar av den arabiska världen som utvecklades under den romantiska perioden. Sankt
Petersburg Moské (1921), den stora moskén i Paris (1926), Imam Ali moskén i Hamburg, (1965), Londons Moské (1977), moskén i
Lissabon eller den senaste Essalam moskén i Rotterdam (2006) vittnar om moskéns särskiljande estetiska karaktär i
förhållande till omgivningens arkitektur, detta är också tydlig i mindre lokala byggnader, vilket innebär en närvaro som
underförstått förtydligar separationen mellan Islam och den europeiska kulturen.

Men mot denna uppenbara orörlighet som återspeglar en konservativ ideologisk estetik, moskéns utformning har genomgått en
utveckling i muslimska länder som Turkiet och Bosnien och Hercegovina under de senaste femtio åren, genom tillämpning av de
grundläggande principerna för det moderna estetik och på så sätt öppnat nya vägar för att undersöka hur man kan integrera
moskén i dagens kontext.

Det är viktigt att komma ihåg att moskén inte är en helig plats, utan en plats för bön, dess viktigaste funktion är att
fungera som en plats för församlingen och för de ritualer före bönen snarare än att anpassa sig till formella eller
estetiska bud, en faktor som uppmuntrar en fri utformning och som kan bidra till en definition av den euroislamiska moskén.

Medverkan av unga arkitekter, muslimer från andra eller tredje generationen, som samtidigt som de bevarar kopplingen till
sina rötter betraktar sig som en del av den europeiska kulturen är avgörande för att öka förutsättningarna för det nya
arkitektur vars huvudsyfte bör vara att formulera på nytt närvaron av den muslimska religionen i Europa bortom de
historiska stereotyper som finns idag.

Byggnader som t.ex. Islamiska Forum i Penzberg (Tyskland) från Alen Jasarevic, det Islamiska Center Abbey Mills projekt av
Mangere Yvars eller Poldermosque av Memar Dutch arkitekter, i vilka man kan se inflytandet av Zaha Hadids utformning av en
moské i Strasbourg, visar hur den euroislamiska moskén beskrivs konceptuellt som en plats för koncentration och bön
samtidigt som den föreslås som en plats med en offentlig dimension med en sekulär nyans för att bjuda in icke-muslimer. Man
gör en formell omtolkning av deras särskiljande elementer som t.ex. minareten eller en omarbetning utifrån de möjligheter
som den digitala tekniken möjliggör.

Dessa byggnader som kanske kommer att byggas eller förbli bara projekt, åskådliggör verkligheten i en pågående process där
Europas identitet omvandlas i förhållande till islam och där byggnader spelar en viktig fostrande roll för att avskaffa
stereotyper och inleda nya former av samlevnad och relationer.

Publicerad i ”Cultura/s”, La Vanguardia, Barcelona – Nr 373