Thierry Meyssan – Voltairenet.org
Den 10 september 2024 gick israeliska bosättare, som påstår sig uppfylla en gudomlig plan genom att bosätta sig på Västbanken (Judeen-Samaria, med deras ord), från att vara israeliska medborgare som bor i omtvistade områden till illegala invandrare i den suveräna staten Palestina.
Vid inledningen av sin sjuttionionde session genomförde FN:s generalförsamling sin resolution ES-10/23 av den 10 maj (1). Staten Palestina har blivit fullvärdig medlem i FN. Ingen kan nu motsätta sig utövandet av dess rättigheter som en suverän stat.
Om Palestina är en suverän stat ändrar detta tolkningen av interimsavtalet om Västbanken och Gazaremsan (känd som ”Oslo II-avtalet”). Den palestinska myndigheten är inte längre en övergångsförvaltning, utan en regering i ordets fulla betydelse. De palestinska territorierna är inte längre ”omstridda områden”, utan en suverän stats internationellt erkända territorium.
Sedan kriget 1967 (känd som ”Sexdagarskriget”) har nybyggarrörelsen stadigt vunnit mark. Det finns nu över 700 000 bosättare på Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna.
Den 19 juli definierade Internationella domstolen (ICJ) – FN:s interna domstol, konsulterad av FN:s generalförsamling – lagreglerna för Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet (2). Denna åsikt har inte följts, eftersom endast säkerhetsrådet har makten att tvinga Israel att tillämpa den.
Låt oss inte glömma att internationell rätt, till skillnad från straffrätten, inte förlitar sig på en polisstyrka och ett kriminalvårdssystem. Det är helt enkelt regeringarnas skyldighet att hedra sin stats underskrift. I det här fallet, genom att gå med i FN, undertecknade Israel sin stadga (3). Kapitel XIV i stadgan förbinder varje medlem att ”rätta sig efter Internationella domstolens beslut i varje tvist som den är part i”.
Domstolen slog fast (§ 229) att dessa riktlinjer och praxis strider mot den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt domstolen, de facto, utövar Israel en form av apartheid (jfr art. 3 i nämnda konvention). Detta är exakt vad FN:s generalförsamling proklamerade den 10 november 1975: ”Sionism är en form av rasism och rasdiskriminering” (resolution 3379) (4). Denna text upphävdes endast för att underlätta fredskonferensen i Madrid 1991 (5). Men eftersom Israel inte har uppfyllt sina dåvarande åtaganden och intensifierat sin politik och praxis, bör denna text återinföras.
Domstolen konstaterade också (§ 263) att ”Osloavtalet tillåter inte Israel att annektera delar av det ockuperade palestinska territoriet för att tillgodose sina säkerhetsbehov och skyldigheter. De tillåter inte heller att den upprätthåller en permanent närvaro i det ockuperade palestinska territoriet i samma syfte”. Det som var sant i juli är ännu mer sant nu när Palestina är en internationellt erkänd suverän stat.
Som ett resultat, förra veckan, efter detta beslut och innan Palestina gick in i generalförsamlingen, evakuerade de israeliska försvarsstyrkorna (IDF) plötsligt de viktigaste städerna på Västbanken som de hade ockuperat. Å andra sidan sa den israeliska regeringen till Högsta Domstolen den 12 september att det inte fanns någon anledning att öka det humanitära biståndet till Gaza, eftersom Israel inte kontrollerar territoriet och därför inte har något ansvar där.
I detta fall drog domstolen slutsatsen att ”Israel är skyldig att ersätta alla berörda fysiska eller juridiska personer för den skada som orsakats av dess internationellt olagliga handlingar (ockupation och apartheid)” (§ 269). Detta inkluderar ”Israels skyldighet att återlämna all mark och annan fast egendom, såväl som alla tillgångar som konfiskerats från någon fysisk eller juridisk person sedan början av dess ockupation 1967, och all kulturell egendom och byggnader som tagits från palestinier och deras institutioner, inklusive arkiv och dokument. Den kräver också att alla bosättare i befintliga bosättningar ska evakueras, att de delar av muren som byggts av Israel som är belägna i det ockuperade palestinska territoriet ska demonteras och att alla palestinier som fördrivits under ockupationen tillåts återvända till sin ursprungliga bostad. ” (270 §).
Observera att domstolen inte beslutar om ersättning för skada som orsakats före 1967. Detta var inte frågan som ställdes till den. Dessutom har vapnen talat och palestinierna har förlorat flera militära operationer, vars konsekvenser de också måste bära. Felen delas, även om det är uppenbart att både felen och skadorna som palestinierna lider inte står i proportion till dem som israelerna lider.
Domstolen har uttalat sig om följderna av ockupationen sedan 1967. Dess beslut är inte retroaktiva. Den noterar fakta som har fortsatt att förvärras sedan 1967.
Domstolen riktade sig till alla medlemsländer i Förenta Nationerna och meddelade dem att de ”är förpliktade att inte erkänna någon förändring i den fysiska karaktären eller demografiska sammansättningen, institutionella strukturen eller statusen för det territorium som ockuperades av Israel den 5 juni 1967, inklusive Östra Jerusalem, andra än de som parterna kommit överens om genom förhandlingar, och att i sina kontakter med Israel göra en åtskillnad mellan staten Israels territorium och de territorier som ockuperats sedan 1967. Domstolen anser att skyldigheten att särskilja, i utbyte med Israel, mellan den statens eget territorium och det ockuperade palestinska territoriet inkluderar i synnerhet skyldigheten att inte upprätthålla fördragsförbindelser med Israel i alla fall där det senare utger sig för att agera på det ockuperade palestinska territoriets vägnar eller en del därav i frågor beträffande nämnda territorium; att inte upprätthålla, med avseende på det ockuperade palestinska territoriet eller delar därav, ekonomiska eller kommersiella förbindelser med Israel som skulle vara av sådan karaktär att de skulle stärka det senares olagliga närvaro i det territoriet; de måste avstå från att, vid upprättandet och upprätthållandet av diplomatiska beskickningar i Israel, på något sätt erkänna dess illegala närvaro i det ockuperade palestinska territoriet; och att vidta åtgärder för att förhindra handel eller investeringar som hjälper till att upprätthålla den illegala situation som skapats av Israel i det ockuperade palestinska territoriet” (§ 278).
Detta är anledningen till att Volker Turk, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, den 9 september, öppnade den 57:e sessionen i rådet för mänskliga rättigheter, förklarade: ”Ingen stat bör acceptera uppenbar ignorering av internationell rätt, inklusive de bindande besluten från FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolens order, inte i denna situation (den israeliska ockupationen av Palestina), inte heller i någon annan situation”.
Var och en av oss måste vara medvetna om att reglerna har ändrats. Israels ockupation av staten Palestina är olagligt. Sedan den 10 september är denna stat internationellt erkänd, även om flera permanenta medlemmar av säkerhetsrådet inte har gjort det i sin personliga egenskap. Den har nu juridiska medel till sitt förfogande som den tidigare saknat. Det anglosaxiska paraplyet bakom vilket Tel Aviv skyddade finns inte längre i lag. Vi går in i en ny period då Washington och London kommer att behöva använda våld för att upprätthålla detta förtryckssystem.
Denna juridiska revolution markerar segern för president Mahmoud Abbas (89) strategi. Paradoxalt nog kommer det i slutet av hans liv, i en tid då hans regering misskrediteras för sitt samarbete med Israel och korruption.
Originaltext: On September 10, Israeli settlers became illegal migrants
