Alejandro Abufom Heresi – Webislam

”Den lille pojken ryser av smärta. Han kan endast klaga, stöna kraftigt och röra sina små armar och vrida sin brända kropp av en sionistisk bomb. Läkaren och hans mor försöker lindra det med en kräm som appliceras på hans kropp och med dukar indränkta i serum för att försöka minska smärtan… Den lilla fortsätter att darra av smärta…

Jag har en klump i halsen och en näve i magen, jag mår illa. Jag kan inte stoppa en blandning av hjälplöshet och vrede som varvas med bilder och tankar om den mänskliga grymheten. Jag föreställer mig att för bara några dagar sedan samma barn lekte på gatan i hans grannskap, gick i skolan, kramade hans mor… tills den förbannade bomben föll.

Detta oskyldiga palestinska barn kunde vara min son eller din också. Heter han Abdel eller Ali, kanske Pedrito eller Thomas? Min son och skulle kunna vara i den där smutsiga sängen med detta outsägliga lidande…”

Jag stänger av datorn och blundar.

Många historiker menar att mänskligheten lär lite av sin egen historia. Denna pessimistiska uppfattning har bekräftats i dag, när vi bevittnar en ny upptrappning mellan palestinier och israeler. Och det upprepas den instinktiva reaktion: ”du attackerar mig, då attackerar jag dig, öga för öga, tand för tand”. Israelerna, särskilt, ägnade inte en tanke till att fråga sig: Varför gör de så mot mig? Vad är källan till så mycket hat? Vilket ansvar har vi som nation i orsakerna till dessa brutala effekter? Är vi bara hjälplösa offer?

Jag vet att det inte är lätt, när man attackeras med missiler eller självmordsbombare, att ha lugnet att reflektera över detta. Detta vet många människor som har lidit så traumatiska upplevelser. Men denna reflektion är en ny blick på omständigheterna, ett viktigt nödvändig försök, om man inte vill upprepa upplevelsen om och om igen.

Alla våra handlingar får konsekvenser. Vissa hävdar att även våra intentioner manifesteras, omedveten, i allt vi gör. Vi konstruerar vardagen genom de relationer vi bygger med allt och alla runt omkring oss. Vi skapar varje dag, i varje ord, gest, handling, tanke och känsla, vår verklighet. Självklart är vi beroende av den miljö i vilken vi lever i. Vi lever i en socioekonomisk miljö, tillhör en tradition, vi styrs av lagar enligt ett politiskt system, etc. Dock kan sådana förhållanden bli en ursäkt för att inte erkänna med ansvar och mod, att vi själva skapar vardagen.

Dessutom, när var och en beslutar om hur man kan bidra till att lösa dessa konflikter, är det tydligt att det blir lättare och möjlig att arbeta i verkligheten som omger oss i vardagen. Vilket inte innebär, det är önskvärt och nödvändigt, att kämpa för att förändra vår värld i globala termer.

Så jag inbjuder er att ställa er själva de oundvikliga frågor: Vad kan jag göra mot en aggression? Vad lär jag mig av denna fruktansvärda och upprepande mänskliga erfarenhet? Hur kan jag bidra så till att detta krig inte kommer att hända igen? Hur kan jag bidra till att ändra orsakerna till dessa upprepade utbrott av våld?

Min ståndpunkt är enkel: samhället, miljön, världen är en projektion av vad var och en av oss är, av vad alla tänker och känner. Vi har skapat detta samhälle till vår avbild. Denna värld är precis vad vi är. Samhällen är en mänsklig konstruktion (en byggnad bara av ”några” skulle andra säga med rätta), men i praktiken vare sig vi vill det eller inte, vi alla deltar genom handling eller underlåtenhet, till uppkomsten av den värld vi lever i.

Alla krig som slår vår planet i dag (många fler än de som finns i nyheterna) utvecklas i vårt dagliga liv. Våldet som bryter ut, här och där, kan vara bara ett utlopp för vår dagliga vrede och ilskas ansamling. Detta kan låta som en ”förenklade” förklaring till det globala våldets fenomen, men enkelheten glömda dygd kan hjälpa en hel del. En av de positiva aspekterna med globaliseringen är att den visar oss att planetens interagerande och enhet går långt utöver det faktum att köpa elektriska apparater från Kina. Det är troligt, som många forskare har verifierat empiriskt, att vår planet är en stor mängd vital och sammanlänkade energi, där det som påverkar en del av planeten, påverkar helheten.

Denna uppfattning lägger ansvaret för samhällets byggande i händerna på vanliga människor, när de blandar in sina dagliga handlingar och placerar varje människa som ansvarig för dess verklighet. Att avsluta med våldet och krigen innebär att arbeta i de vardagliga relationers avskildhet, att utöva begreppen kärlek, broderskap, solidaritet, accepterande, integration. Kriget slutar att vara ett problem som skapats av andra. Kriget blir ett problem för var och en, eftersom vi går tillbaka till ursprunget för de djupaste mänskliga motiv: själva individen.

Så frågan är hur avslutar vi de många krigen vi kämpar varje dag? Kriget för att tvinga våra idéer på andra, kriget för att bibehålla männens överlägsenhet över kvinnorna, kriget för en bättre position på jobbet, kriget för att tjäna mer pengar, kriget för att införa föråldrade livsstilar på de unga, kriget för att tvinga andra att bekänna vissa övertygelser, kriget för att dölja våra dubbla liv, kriget mellan lärare och studenter som är uttråkade varje dag i klassrummet…

Det är dags att avsluta kriget. Det är dags att börja arbeta i våra hjärtan och hushålls intimitet. Det är dags att uppfostra, med inre frids exempel, de nya generationerna. Jihad, dåligt definierad som ”heligt krig” är snarare en ”inre kamp mot egot.” Det är kampen för att öppna hjärtat och lämna bakom tusentals år av själviskhet, grymhet och förakt för andra. Det är den personliga kampen för att avsluta den inre ilskan.

Det vi talar om här är inte en annan hippie eller new age variant för att frigöra de mäktiga och missbrukare från sitt ansvar, utan ett verklig och konkret sätt att arbeta för en annan värld.

Det är dags att avsluta de vardagliga krigen för att upphöra med det globala kriget.

Källa: Nuevas Miradas (2007), Universidad Bolivariana, Santiago