Haroon Cambel – Onislam.com

 

Med en värld som utvecklas i en svindlande takt som aldrig förut, finns det en allvarlig fråga där ute som inte har diskuterats tillräckligt. Vilka bidrag har muslimer lämnat till civilisationen och vetenskap under 1900-talet och nu 2000-talet?

Visst har muslimerna hävdat flera gånger sina utmärkelser som bevis på deras bidrag till vetenskapliga framgångar. Ett av de senaste stora exempel på det var för 15 år sedan när den egyptiska kemisten Dr Ahmed Zewail vann 1999 Nobelpriset. Många andra muslimska vetenskapsmän och forskare har lämnat värdefulla bidrag till det vetenskapliga området, men på en något mindre anmärkningsvärd nivå.

Med det sagt, det är ingen tvekan om att vårt bidrag i proportion till världens befolkning är mycket tveksamt, med mycket av skulden kan tillskrivas vissa muslimer med ”dålig inställning till vetenskap och förståelsen för vetenskap, teknik och politik samt makthavarnas fördelning av resurser till utbildning och forskning.

I en direkt dialog den 2 maj 2000 med Dr Syed Imtiaz Ahmad, en barnläkare och neonatologi specialist vid National Institute of Child Health (NICH) i Karachi, Pakistan, diskuterade han frågor kring vetenskapen och teknikens roll i den islamiska civilisationen. Muslimer från hela världen deltog med sina frågor.

Han tror att den kända perioden med monumentala bidrag från muslimer var perioden före renässansen.

Under denna tid bidrog muslimerna med verk inom alla vetenskapliga fält, från biologi till astronomi.

”Effekterna av vetenskap och teknik på islamiska civilisationen har varit erkännandet av de muslimska vetenskapsmännens bidrag under den pre-renässans eran, vilket påskynda renässansen med minst 100 år i Europa” säger Ahmad.

Men i dag står vi inför många hinder i vår kamp för att återvända till denna höga nivå.

Ett sådant hinder diskuterades under debatten, den behandlade det faktum att språket i de muslimska länderna inte har moderniserats, vilket orsakar ett glapp mellan dessa dialekter och det vetenskapliga språket i vår tid.

Ahmad sade: ”Jag vet att i mina egna studier av skrifter från islamiska lärda, de ord som används av dem särskilt på vetenskapens begrepp och resultat är mycket tveksamma.”

Han fortsatte och sade: ”Jag är inte helt säker om skälen till detta, men det kan bero på en brist på kultur inom vetenskap och teknik.”

Ahmad anser att detta inte var fallet i början av den islamiska civilisationen, med mycket exakta framställning av vetenskapliga begrepp och resultat på arabiska som ligger till grund för översatta verk.

”Forskarna i den perioden förstod vetenskapen, även när man de läste på andra språk än arabiska, kunde de tillräckligt för att tolka det rätt på arabiska” sade han.

Ett annat hinder som står i vägen är att komma igång på denna väg.

Eftersom det finns antingen en brist på intresse eller ekonomiska resurser när det gäller vetenskaplig forskning och studier i de muslimska länder, många forskare är fångna med otillräckliga instrument för att arbeta inom sina olika forskningsområden.

I slutändan har detta orsakat utvandringen av de största muslimska tänkarna till västländer.

Om denna fråga sade Ahmad, ”På den tiden att vetenskap och teknik frodades bland muslimerna, de inspirerades av den islamiska andan (i) sökandet efter kunskap, och ofta fick stöd med lämpliga resurser i de muslimska länderna. Dessa två saker måste hända igen, en intensiv aktivitet inom vetenskap och teknik som stöds med resurser, även om det inte riktigt förstås av dem i maktpositioner”.

På frågan vad han trodde att det skulle kräva för att få en nytändning bland muslimska tänkare, sade Ahmad, ”Det kommer att krävas från muslimerna vad det krävde de tidiga muslimerna, ett sökande efter kunskap, att lära sig den kunskap som den existerar oavsett källa och att satsa på att upptäcka och bidra till civilisationen.”

Det var lämpligt att Ahmad avslutade debatten med ett citat från Mohammad Khawarizmi, en persisk muslimsk matematiker, astronom och geograf från 800-talet.

Khawarizmi var kanske en av de största allvetare som någonsin levt, som i själva verket var grundare av flera grenar och grundläggande begrepp i matematik.

För att citera Phillip Hitti, Khawarizmi påverkade det matematiska tänkandet i större utsträckning än någon annan medeltida författare.

Hans arbete med algebra var enastående, eftersom han inte bara introducerade ämnet på en systematisk form, men han också utvecklade det till den grad att han tog fram analytiska lösningar av linjära och kvadratiska ekvationer, som etablerade honom som grundaren av algebra.

Själva namnet Algebra har hämtats från hans berömda bok Al-Jabr wa-al-Muqabilah.

Hans aritmetik syntetiserade fornegyptiska, grekiska och hinduiska kunskap och även innehöll hans eget bidrag av grundläggande betydelse för matematik och naturvetenskap.

Således, förklarade han användningen av noll, en siffra med grundläggande betydelse som utvecklades av de muslimska vetenskapsmännen.

Likaså utvecklade han decimalsystemet så att det övergripande systemet för siffror, ”algoritm” eller ”algorizm” är uppkallad efter honom.

Förutom att införa det indiska siffra systemet (numera allmänt känt som arabiska siffror), utvecklade han utförlig flera aritmetiska procedurer, inklusive operationer på fraktioner.

Det var genom hans arbete som siffra systemet först introducerades till muslimer och senare till Europa, genom des översättningar till europeiska språk.

Khawarizmis citat som Ahmad använde var: ”Förkärleken för vetenskapen … vänligheten och beskydd som Gud visar för de lärda, snabbheten med vilken Han skyddar och stödjer dem i att belysa det oklara och i avlägsnandet av svårigheter, har uppmuntrat mig att komponera ett kort arbetet om beräkningar i al-Jabr (algebra) och al-Muqabala, och begränsa den till vad som är lättast och mest användbar i aritmetik.”