De israeliska gasernas hemlighet

Thierry Meyssan – Red Voltaire

De västerländska medierna verkar väldigt överraskad av USA:s oväntade attitydförändring gentemot Syrien. Samma medier
som för två veckor sedan meddelade i kör en bombningskampanj och ”regimens” oundvikliga fall blev mållösa med Barack
Obamas beslut. Ett beslut som var mycket troligt om vilket jag skrev tidigare i denna spalt, i den utsträckningen att
Washingtons inblandning i Syrien saknar viktiga strategiska mål. USA:s nuvarande politik grundas framförallt på en
önskan att behålla sin ställning som ensam supermakt.

När Ryssland föreslog Syriens anslutning till konventionen om förbud mot kemiska vapen, och tog i förbifart det som
hade börjat som ingenting annat än ett snabbt svar på en fråga i sista minuten, gladde Moskva Washingtons retorik
kravet och sparade dem samtidigt komplikationen att behöva inleda ett krig i denna svåra tid av ekonomisk kris.
Således, teoretiskt sätt, behåller Amerika sin status även om alla inser att det är nu Ryssland som styr frågan.

Kemiska vapen har två möjliga användningsområden, de har en given militär användning eller de används för att utrota
befolkningen. De användes i ställningskrig, sedan första världskriget till den irakiska aggressionen mot Iran, men de
är värdelösa i modern krigföring, med fronter i ständig rörelse. Det var därför med lättnad undertecknade 189 stater
konventionen om förbud mot sådana vapen år 1993, eftersom detta avtal gav dem en chans att ta bort redan lagrade
mängder av ett farligt medan värdelöst vapen, vars skydd hade blivit betungande.

Den andra användningen är utrotningen av civila som en första steg till koloniseringen av det territorium där
befolkningen lever. Under 1935-1936, erövrade den fascistiska Italien en stor del av Eritrea genom att ta bort dess
folk med senapsgas. Det var med samma koloniala mål som Israel finansierade mellan 1985 och1994 Dr Wouter Bassons
forskning i Roodeplaat, Sydafrika.

Den sydafrikanska apartheidregimen, en allierad till Tel Aviv, arbetade med skapandet av kemiska och framförallt
biologiska substanser som skulle kunna döda människor enbart på grund av deras ”ras egenskaper” (sic), vare sig de är
palestinier, araber i allmänhet eller svarthyade människor. Sannings- och försoningskommissionen som skapades senare i
Sydafrika lyckades inte fastställa resultaten av detta program, eller var den skickades senare. Men de lyckades bevisa
USA och Schweiz inblandning i detta stora hemliga projekt. Och det bevisade också att flera tusen människor dödades
när de används som försökskaniner i Dr Bassons forskning.

Detta förklarar varför varken Syrien eller Egypten undertecknade konventionen i 1993. Och även förklarar varför
möjligheten som Moskva just har erbjudit till Damaskus för att gå med är en stor möjlighet, som inte bara avslutar
krisen med USA och Frankrike men också gör det möjligt för dem att bli av med värdelösa vapen som är allt svårare att
försvara. För att klargöra saker, förklarade president Assad att om Syrien accepterar detta alternativ är inte för
att de böjer sig för amerikanska påtryckningar, men på Rysslands begäran, vilket är ett finare sätt att betona att
Moskva tar ansvar för den framtida skydd av detta arabiska land vid en möjlig israelisk kemisk attack.

Samtidigt, Palestinas judiska koloni, är fortfarande inte intresserad av att ratificera konventionen som förbjuder
kemiska vapen, en situation som snabbt kan bli ett politiskt problem för Tel Aviv. Därför reser utrikesministern John
Kerry till Israel på söndagen, där han kommer att diskutera frågan med Benjamin Netanyahu. Om statsministern av den
sista koloniala staten är förnuftigt, bör han omedelbart dra nytta av denna möjlighet för att meddela att hans land
är villigt att ompröva sitt beslut. Om inte, naturligtvis, Dr Basson lyckades producera någon form av gas som är
etniskt selektiv och de israeliska hökarna fortsätter att drömma med möjligheten att använda det.

För mer information om detta ämne, se ”Sydafrika, vissa ”demokratiska” länders gamla hemliga labb för bioterrorism”
publicerad i Voltaire Network den 25 maj 2005.